Parisresa

Enbart på svenska, kanske engelska senare….

Lördagkväll. Wuppertal. Södra Tyskland med ett hotell med de typiska tjocka dynorna liggande på sängarna. Efter 77 mils bussåkande genom sol hagelskurar och många löften om att våren är på väg. Att vi inte är purunga känns gott i kroppen. Varje gång vi ska ut och in i bussen behövs lite större utrymme än vi behövde förr i tiden. Då skuttade vi upp och ur bussen som gaseller, om nu gaseller brukar åka buss.  Men många medresenärer har även de passerat gasellstadiet och det finns tid så det räcker. Vi skulle åkt från Helsingborg med en anslutningsbuss, men sent igår fredag ringde de och meddelade att det skulle komma en taxibil istället. Spelar ingen roll sa jag. Bara vi hinner i tid till Parisbussen. 

Snålblåsten som drog in från havet gjorde att Hamntorget var det mest ogästvänliga jag upplevt på år. Men vi var i god tid, något annat tordes vi inte. 25 minuter till taxin skulle dyka upp så vi drog benen efter oss, sökandes efter en vrå där vi kunde skydda oss från den vassa vinden. Tyst och tomt på trafik i min stad klockan 6 en lördagmorgon. Plötsligt hörde jag en bilmotor bakom mig, vände mig om och såg en ”främmande” taxibil glida upp vid sidan om mig. Rutan vevades ner och chauffören avvaktade min reaktion. Men enligt resebyrån skulle taxin heta ”Taxi 97” och det stod klart och tydligt på sidan av dörrarna. Halleluja, ingen onödig väntetid som eventuellt skulle orsaka någon lunginflammation. Vi fick en behaglig färd via Lund där en annan passagerare skulle hämtas upp. Väl nedkommen till Malmö visade det sig att eftersom vi var enda och också premiärturen för resor efter pandemin, var inte deras terminal öppen för varken frukostkaffe eller toaletter. Detta faktum får komma med i utvärderingen! Men då bussen öppnade upp och vi kom in i värmen, förlät vi nästan de som hade glömt att upplysa om detta.   

Då vi visat våra covid-pass klev vi på bussen. Blev omhändertagna av guide som på denna resa har med sig en ”assistent” en kvinna som håller på och läras upp till guide. Busschauffören också en kvinna är tydligt en del av teamet. Hon kör som i vissa uttryck man aldrig växer ifrån. ”en hel karl”, wooops. Vad sa jag nu? Men som assistenten sa, då en kvinna försöker jämföra sig med en karl, då har hon inga ambitioner.  Nog skämtat om detta.

Lunch avnjöts på en restaurang vi halvtvåtiden. Här kände jag igen mig. Har varit här tidigare. God mat. Faktura hem med post efter resans avslut. Skönt att slippa hålla på och strula med betalning alla 40 resenärer. Vi är lite bortskämda med bekvämlighet. 

Längs vägen söderut såg vi tydligt hur fler och fler vårtecken visade sig. Kaffepaus lagom då vi haft våra ögon slutna en stund efter lunchen. Rastplatser i Tyskland, längs autobahn har fina toaletter. Men jag blir aldrig klok på systemet med att man ska putta in en 50- och ett 20 centsmynt i automaten för att grinden ska gå upp. Samtidigt springer en kvinna hojtande ikapp mig och överlämnar en kupong på 50 cent att köpa kaffe eller en liten kaka på deras kafeteria. Låt mig få slå en drill för 20 cent och jag lovar att betala för kaffet om jag vill ha. Nu har jag en ny samling av dessa tjusiga silverkantade kuponger växande i min plånbok med utländsk valuta. Vidare söderut efter pausen.

I skogsgläntorna såg vi vitsippor som små snödrivor här och där. Nu efter avnjuten middag i Wuppertal tog jag en bild ut genom fönstret på kastanjen på torget utanför. Inte utslagen än, men en tydlig lövskrud med löfte om de vackra blommar som brukar pryda detta träd. 

Nu god natt och mot Frankrike imorgon.