During weeks when we go by bus to town to or our activities we pass by a woodland where I as a child use to do some excursions. Every time last weeks we have looked into the forest and said; we must pay a visit to the nearest days, before the trees gets it leafs. When the trees gives shadows all those white anemones is overblown. But for the moment the forest shows a white ground as if it is snowdrifts. Already when I was a child it was forbidden to pick this anemones. But as far as I remember I always picked a bouquet and smuggled home to my mother. Every times she told me with a very serious voice, I had done an illegal act. I can also remember some speech about the police…and after that she put the flowers in a vase and seemed satisfied. Not every day she were gifted flowers. And probably she realised I wasn’t old enough to be seen as a criminal.
Yesterday we went by bus, I will never miss an opportunity to go by bus however short, and strolled through the forest. We were amazed by the feeling when we approached a little brook, and I saw a bird as if he said welcome to my forest. 
We listened for more birds but unfortunately our hearing isn’t there anymore. A woodpecker we heard, but not that beautiful bird singers we listened for. Another conviction I am in need for a hearing aid me as well as my husband.
If all this aids is invented and we wakens up every morning, I have finished to think how long will I live and what does this aids cost. Undeniably it claims me to survive longer and longer. Me the miser has to get the cost down. Every single day makes the medium price for the aids lower. Because those rather expensive aids dies same moment I do so. No one can and will inherit such things. So now I will put some money in a very unprofitable business.
When I think of it much in this world nowadays is …unprofitable business. Streaming media, buy internet access, and pay a sum to my bank every month to be able to pay my bills, even if I do the job myself. It is an odd world we live in. We can live in our own bubble, without meeting anyone.
When we strolled in the forest we met a woman, listening to music or something in her EarPods. She was very occupied with her listening, she hardly saw us. But I started to speak to her and she noticed it. Not any serious question from me, but I wanted where the path she came on started. And we continued to talk about different path alternative. We spoke about the anemones and she told us the first time she had seen it was when we had moved to this town 1967. 55 years of spring in my Pålsjö Skog. There we stood and talked for a while. We all enjoyed that little chat. But many people don’t dare to pay any attention to strangers they meet. When I appeals to people most seems to be glad I start an conversation. We have forgotten the art to speak about nothing during the corona pandemic. Time to meet the world around us again, don’t you think so?
When we sat and had a “fika pause” some young ladies who passed by, told us it looked nice having a basket with some coffee and biscuits when we after all needed to rest our legs for while. At that time we had crossed the forest and strolled along seaside. Funny that walk is painted with marks every kilometre. It is as someone wanted to make the walk easier for me. When I stroll like that I seldom have a predetermined goal, just walk and enjoy the weather and the nature around me. But to have any idea how long my walk was this day I find interesting.
Tomorrow it is “Valborgsmässoafton”, a day which we celebrate the spring is on its way. for real. In our whole country. Up north still 1 meter snow, and here in south the birches shows its leafs for sure. This day our Kings has his birthday too, but he hasn’t send me any invitation this year either. And as we were born same year he will not get any invitation from me either when I have bd in July. An eye for an eye, a tooth for a tooth… but I will hoist the flag for him, because he hoist the flag for me. He blames his daughter having her bd that day, but I am sure it is for me.
Här är svenskan
Under veckorna när vi åker buss till stan eller våra aktiviteter passerar vi en skog dit jag som barn brukade göra utflykter till. Varje gång vi passerat de senaste veckorna har vi tittat in i skogen och sagt; vi måste göra ett besök hit någon av de närmaste dagarna, innan träden får löv. När träden skuggar är alla vitsippor överblommade. Men för tillfället visar skogen ett vitt täcke som om det vore snödrivor. Redan när jag var barn var det förbjudet att plocka dessa anemoner. Men så vitt jag minns plockade jag alltid en bukett och smugglade hem till mor. Varje gång berättade hon för mig med en mycket allvarlig röst att jag hade gjort en olaglig handling. Jag kan också minnas något tal om polisen…och efter det satte hon blommorna i en vas och verkade nöjd. Inte varje dag hon begåvades med blommor. Och förmodligen insåg hon att jag inte var tillräckligt gammal för att ses som en brottsling.
Igår åkte vi buss, jag kommer aldrig att missa ett tillfälle att åka buss, hur kort som helst, och sedan strosade vi genom skogen. Vi blev förvånade över känslan när vi närmade oss en liten bäck, och jag såg en fågel som lät som om han sa: välkommen till min skog. Vi lyssnade efter fler fåglar men tyvärr är inte min hörsel tillräcklig längre. En hackspett hörde vi, men inte de vackra sångare vi lyssnade efter. En ytterligare övertygelse: Jag är i behov av en hörapparat även jag, inte bara min man.
Om alla dessa hjälpmedel är uppfunna och vi vaknar varje morgon, har jag tänkt färdigt hur länge jag kommer att leva och vad kostar dessa hjälpmedel. Livet gör onekligen anspråk på att jag överlever längre och längre. Jag snåljåpen måste få ner kostnaderna. Varje dag blir medelpriset för hjälpmedlen lägre. För de där ganska dyra hjälpmedlen dör i samma ögonblick som jag gör det. Ingen kommer att ärva sådana saker. Så nu ska jag lägga lite pengar i en väldigt olönsam verksamhet.
När jag tänker mycket på det, här i världen är det nuförtiden många …olönsamma affärer. Streama media, köpa tillgång till internet och betala en summa till banken varje månad för att kunna betala mina räkningar, även om jag gör jobbet själv. Det är en udda värld vi lever i. Vi kan leva i vår egen bubbla, utan att träffa någon.
När vi strosade i skogen mötte vi en kvinna som lyssnade på musik eller något i sina EarPods. Hon var väldigt upptagen av sitt lyssnande, hon såg oss knappt. Men jag började prata med henne och hon märkte det. Ingen seriös fråga från mig, men jag ville vets var vägen hon kom på började. Och vi fortsatte att prata om olika vägalternativ. Vi pratade om anemonerna och hon berättade att första gången hon såg den var när vi flyttade till denna stad 1967. 55 år hon first vår i min Pålsjö Skog. Där stod vi och pratade en stund. Vi njöt alla av den lilla pratstunden. Många människor vågar inte uppmärksamma främlingar de möter. När jag tilltalar människor verkar de flesta vara glada över att jag börjar en konversation. Vi har glömt konsten att prata om ingenting under coronapandemin. Dags att möta världen omkring oss igen, tycker du inte det?
När vi satt och hade en fikapaus sa några unga damer som passerade att det såg trevligt ut med en korg med lite kaffe och kex när vi trots allt behövde vila benen en stund. Då hade vi korsat skogen och strosat längs havet. Roligt att promenaden målats med marketing ar varje kilometer. Det är som att någon ville göra promenaden lättare för mig. När jag strosar så har jag sällan ett förutbestämt mål, det är bara att gå och njuta av vädret och naturen runt mig. Men att ha någon aning om hur lång min promenad var den här dagen, tycker jag är intressant.
Imorgon är det Valborgsmässoafton, en dag då vi firar att våren är på väg, på riktigt. I hela vårt land. Uppe i norr är det fortfarande 1 meter snö, och här i söder visar björkarna sina löv. Den här dagen fyller vår kung år också, men han har inte skickat någon inbjudan till mig i år heller. Och eftersom vi är födda samma år kommer han inte att få någon inbjudan från mig heller när jag har födelsedag i juli. Öga för öga, tand för tand… men jag kommer att hissa flaggan för honom, för han hissar flaggan för mig. Han skyller på att sin dotter fick sin födelsedag den dagen, men jag är säker på att det är för mig han hissar den.
Margareta
Mitt minne om vitsippor. Vi plockade och njöt av dessa blommor. Andra drog upp blommorna med rötterna. Och man såg slängda buketter, eftersom de hade vissnat under färden hem. Då fanns det inga vitsippor i skogen under flera år. Nu blommar de igen med prakt, eftersom det blev förbjudet att plocka.