Late evening and it is 1st of April. As far as I know I haven’t become any aprilfool today. I realise I haven’t written for at least a fortnight. Funny, alcoholics is like me, but I knit in my active periods. Suddenly the daylight was so kind to my eyes and I started to knit when I was isolated because of the corona infection I get some weeks ago.
It was impossible to look at any movies or follow any TV programs. I just sat and knitted and listened on an audio book. And coughed.
When we sold our house I decided not to collect a lot of pattern for knitting, and all yarn balls too little to make anything from, get the same way. Dustbin. But some whole yarn balls was saved deep into a wardrobe. And happily for me, when I sat there and realised this daylight during spring made it just perfect to use for knitting. I don’t need any lamp just behind my neck, a lamp which both spread light and make my neck hot. Oh what a whiner I am. But this last week the light has been so pleasant. And 6 pairs socks is made by now, and my thoughts went to that yarn I own in my hideaway. All my books with pattern for mittens is gone but in my savings I found some sheets with some of my favourite pattern. So now I have made some new warm and cosy wool mittens. If I not am alive next winter maybe some find them and see those beautiful mittens and can use them.
Next week we are travelling out in Europe for a travel to Paris. Now I will get a bus ride worth the name. Today I received a letter from travel agency about what we had to take attention to. Masks to wear on the ferries and still in some shops in Germany. So we may buy some. Our passports is ok, but there is some insurance to look for and the healthcare card.
Our guests who we cancelled when we suspected us as carriers of the virus, are re invited this week. It will be funny to have a little dinner party. And meet some people who not are as we are, old and grumpy. Meantime we have to remind ourself not to complain about our old aching bodies.
One thing I will confess here in this pages, so maybe someone will think I didn’t do it on purpose. Yesterday when I was on my way back home from the bridge club, I phoned my husband who already was at home. When I walked along the street with the trees where all pigeon in my town seems to live, my husband warned me and recommended me to walk at the opposite pavement. I told him I was already passed trough that street when he said it. And when I rounded the corner I saw my bus just stopped by the the stop light. I had that broad street to cross and about fifty metres to the bus stop. But I really hurried away and was just beside the front door of the bus, when the driver closed the door. He hadn’t seen me, running that last ten metres. But suddenly, just when the bus started to run, he was aware of me, stopped and opened the door again. Happy I entered the bus, put my bus card to the machine, and one, two, three and four green lamps lightened and a beep told me it was accepted. I was fast to find a seat, and glad I didn’t had to wait for next bus.
When we had passed some bus stop a thought popped up in my head! Did the card get accepted? On my way to the bus stop I had planned to buy a bus ticket, because I knew my bus card didn’t apply this time a day. When I by accident once used the wrong card the machine showed four red dots and not any beep for acceptance. But yesterday I am convinced there were green dots and that special beep telling I have the ride for free.
What ever happened I took a free ride and not on purpose. Happily there wasn’t any controllers. Otherwise I maybe had been punished. Sometimes we need some luck.
Här är svenskam
Sen kväll och det är 1 april. Så vitt jag vet har jag inte blivit någon aprilskämt idag. Jag inser att jag inte har skrivit på minst två veckor. Roligt, alkoholister är som jag, men jag stickar i mina aktiva perioder. Plötsligt var dagsljuset så snällt för mina ögon och jag började sticka när jag var isolerad på grund av coronainfektionen jag fick för några veckor sedan.
Det var omöjligt att titta på några filmer eller följa något tv-program. Jag satt bara och stickade och lyssnade på en ljudbok. Och hostade.
När vi sålde vårt hus bestämde jag mig för att inte samla en massa mönster för stickning, och alla garnnystan som var för lite för att göra något av, gick samma väg. Soptunnan. Men några hela nystan sparades djupt in i en garderob. Och lyckligtvis för mig, där jag satt och insåg att det här dagsljuset under våren gjorde det perfekt att använda för stickning. Jag behöver ingen lampa precis bakom nacken, en lampa som både sprider ljus och gör min nacke het. Åh vilken gnällspik jag är. Men den senaste veckan har ljuset varit så behagligt. Och 6 par strumpor är färdigställda vid det här laget, och mina tankar gick till det där garnet jag har i mitt gömställe. Alla mina böcker med mönster till vantar är borta men i min gömma hittade jag några ark med några av mina favoritmönster. Så nu har jag färdigställt några nya varma och mysiga ullvantar. Om jag inte lever nästa vinter kanske någon hittar dem och ser de där vackra vantarna och kan använda dem.
Nästa vecka reser vi ut i Europa för en resa till Paris. Nu ska jag få en bussresa värd namnet. Idag fick jag ett brev från resebyrån om vad vi måste uppmärksamma. Masker att bära på färjorna och fortfarande i vissa butiker i Tyskland. Så vi måste köpa några. Våra pass är ok, men det finns en del försäkringar att kolla upp och sjukvårdskortet.
Våra gäster som vi avbokade när vi misstänkte oss som bärare av viruset, är återbjudna denna vecka. Det ska bli roligt med en liten middagsbjudning. Och träffa några människor som inte är som vi är, gamla och griniga. Under tiden måste vi påminna oss själva om att inte klaga över våra gamla värkande kroppar.
En sak kommer jag att erkänna här på de här sidorna, kanske någon tror att jag inte gjorde det med flit. Igår när jag var på väg hem från bridgeklubben ringde jag min man som redan var hemma. När jag gick längs gatan med träden där alla duvor i min stad verkar bo, varnade min man mig och rekommenderade mig att gå på den motsatta trottoaren. Jag sa till honom att jag redan hade passerat den gatan när han sa det. Och när jag rundade hörnet såg jag min buss precis stannade vid trafikljuset. Jag hade den där breda gatan att korsa och ungefär femtio meter till busshållplatsen. Men jag skyndade mig verkligen iväg och var precis upp vid bussens framdörr, när föraren stängde dörren. Han hade inte sett mig, då jag sprang de sista tio metrarna. Men plötsligt, precis när bussen började gå, blev han medveten om mig, stannade och öppnade dörren igen. Glad hoppade jag in på bussen, la mitt busskort mot maskinen och en, två, tre och fyra gröna lampor tändes och ett pip berättade att det var accepterat. Jag var snabb med att hitta en plats och glad att jag inte behövde vänta på nästa buss.
När vi passerat några busshållplatser dök en tanke upp i mitt huvud! Har kortet accepterats? På väg till busshållplatsen hade jag planerat att köpa en bussbiljett, eftersom jag visste att mitt busskort inte gällde den här tiden på dagen. När jag av misstag en gång använde fel kort visade maskinen fyra röda prickar och inget pip för acceptans. Men igår är jag övertygad om att det fanns gröna prickar och det där speciella pipet som sa att jag fick åkturen gratis.
Vad det var som hände, jag tog en gratis åktur dock inte med flit. Lyckligtvis fanns det inga kontrollanter. Annars hade jag kanske blivit straffad. Ibland behöver vi lite tur.
Margareta
Trevlig läsning, som vanligt.