What a wonderful weather / Vilket underbart väder

After two years of depressing feeling to have been locked behind bars, the sun shines and tells us, the world has opened up again. The borders is available to cross and we as well as other countries say welcome to our guests from other countries. All countries but Russia. Maybe I am welcome to their country, but they aren’t welcome to mine. 

Not in either my wildest dreams or in my nightmares I assumed that any sensible person would attack their neighbours. And when it happens I will continue to think it isn’t like this after all. Those who made the attack don’t belong to the group of SENSIBLE, SMART, WISE, WITTY, JUDICIOUS, ACCOUNTABLE, RESPONSIBLE persons. It is an impossibility a big country as Russia and its inhabitants support what the “leader” of the country has done. Not even a patriarchy in part of our Europe will survive. If they start to use more dangerous weapon, I have heard him threaten with it, which makes him even more stupid, doesn’t he understand the the consequences of that method? 

Oh my god, I have started to express my political views at this page. I beg your pardon my dear readers. I will keep it short. But had to type some words about it. I am sure it is a way to get my eternal smalltalk to get fitted into world history. We are after all, every one of us are a part of the world history. Our opinion about what happens in our world seems for many people to be as insignificant or without any significance at all. But most of us are frightened about the new world order.  We can almost smell the exhaust fumes from tanks, even hear the rattle from their weapon, they are so close to our borders. 

I think we in my country has something to teach those big men in east. When I have looked at some filmed reportages from important political men, I have looked for any skirts in the background. But no skirts. Just boring suits and some military uniforms. Even if the reportage has been quiet and calm, still I use to think about the invisible contest between those men about being the alpha male.

Grateful I think about my own country, we have even had that period with great men, by now a century ago. Our government nowadays is a mix, men and women to whom we listen and dare to dispute when we find something too odd. Not any patriarchy or any matriarchy.  We are not always satisfied with all new rules but most of the decrees we can see accord to democracy and fit into the Decalogue. 

Now enough, not only politic …even religion I mix into my smalltalk. But as I said, I want to get placed in world history. 

Yesterday I was abroad to look if our brother country in west was alike as before the pandemic. And it was. In any case in the subjects we wanted to know about. Was the danish “smörrebröd” (sandwiches) as they used to be, before the pandemic? Yes they were. At the fish sandwich nothing was missed. And the roast beef sandwich was coronated with everything as before, remoulade, grated horseradish, roasted onion and cress. The small taverns were crowded with Swedish retired people, this sunny afternoon, first Thursday in March. 

Already when we rode the bus down town I saw some new spots glowing at the lawn in city parks. New small spring signs and I am happy I still can explore them myself. But I have to ask my husband if I am right about it, and sighing he confirms; yes it is some crocus, dear. And I know that audible sigh is a way to pretend he is tired of my inquiring. I know if we have nothing to discuss, it will be boring. But after 57 years marriage we have to stop waiting for any sensational behaviour from our life partner. Just being there for one another is a sufficient grace.

Now I have to stop write. When I wrote this I asked my husband to look for our booklet “If the crisis comes”. Some days before it arrived our postbox, my english gentleman partner at bridge table smiling told me what I had to look forward to… All household in Sweden got that brochure some years ago, and we had it hanging at our bulletin board in kitchen for long time. When we sold our house we asked ourselves if we still needed it. None of us remember what we decided, but we can’t find it. Must have been seen as not “important anymore”, the pandemic wasn’t crisis enough. And my thoughts touch Ian’s gossip that day many years ago when he told me about what we had to look to nearest weeks. That booklet.. It was before Brexit, pandemic and all what happens now. Dear Ian, I miss that booklet. I have to google and try and print another one. 

And when all this is done, we will try and see if it is possible to have our afternoon coffee at our balcony, which we broomed and tidied some days ago. My Christmas roses are fantastic this winter and spring. They have made me happy every day since late November. We need to make them company and have a coffee break outdoors today.   

Här är svenskan 

Efter två år av deprimerande känsla av att ha varit inlåst bakom galler, skiner solen och berättar att världen har öppnat sig igen.  Gränserna är tillgängliga att passera och vi hälsar våra gäster från andra länder, precis som andra länder gör; välkomnar oss.  Alla länder utom Ryssland.  Kanske är jag välkommen till deras land, men de är inte välkomna till mitt.

 Varken i mina vildaste drömmar eller i mina mardrömmar trodde jag att någon vettig person skulle attackera sina grannar.  Och när det händer kommer jag att fortsätta att tro att det inte är så här trots allt.  De som genomförde attacken tillhör inte gruppen FÖRNUFTIGA, SMARTA, KLOKA, SUNDA, VETTIGA, ANSVARSTAGANDE personer.  Det är en omöjlighet ett stort land som Ryssland och dess invånare stödjer det som landets ”ledare” har gjort.  Ett patriarkat i en del av vårt Europa kommer aldrig att överleva.  Om de börjar använda farligare vapen, jag har hört honom hota med det, vilket gör honom ännu dummare, fattar han inte konsekvenserna av den metoden?

 Herregud, jag har börjat uttrycka mina politiska åsikter på den här sidan.  Jag ber om ursäkt mina kära läsare.  Jag ska hålla det kort.  Men var tvungen att skriva några ord om det.  Jag är säker på att det är ett sätt att få mitt eviga smalltalk att passa in i världshistorien.  Vi är trots allt, var och en av oss är en del av världshistorien.  Vår åsikt om vad som händer i vår värld verkar för många människor vara lika obetydlig eller utan någon som helst betydelse.  Men de flesta av oss är rädda för den nya världsordningen.  Vi kan nästan känna lukten av avgaserna från stridsvagnar, till och med höra skramlet från deras vapen, de är så nära våra gränser.

 Jag tror att vi i mitt land har något att lära de där stora männen i öst.  När jag har tittat på några reportage från viktiga politiska män har jag letat efter några eventuella kjolar som döljer sig i bakgrunden.  Men inga kjolar.  Bara tråkiga kostymer och några militäruniformer.  Även om reportaget har varit tyst och lugnt, brukar jag ändå tänka på den osynliga tävlingen mellan de där männen om att vara alfahanen.

 Tacksam när jag tänker på mitt eget land, vi har även haft en period med stora män – för ett århundrade sedan.  Vår regering är numera en blandning, män och kvinnor som vi lyssnar på och vågar tvista med när vi tycker att något är för tokigt.  Inte något patriarkat eller något matriarkat.  Vi är inte alltid nöjda med alla nya regler, men de flesta av dekreten kan vi se överensstämma med demokratin och passa in i dekalogen.

 Nu nog, inte bara politik … även religion jag blandar in i min småprat.  Men jag vill som sagt placera mig i världshistorien.

 Igår var jag utomlands för att se om vårt broderland i väst var likadant som innan pandemin.  Och det var de.  I alla fall i de ämnen vi ville veta om.  Var det danska ”smörrebrödet” (smörgåsar) som de brukade vara innan pandemin?  Ja det var de.  På smörgåsen med friterad spätta saknades inget.  Och rostbiffssmörgåsen kröntes med allt precis som tidigare, remoulad, riven pepparrot, rostad lök och krasse.  De små krogarna kryllade av svenska pensionärer, denna soliga eftermiddag, första torsdagen i mars.

 Redan när vi åkte buss ner till stan såg jag några nya ”fläckar” glöda i gräsmattan i stadsparken.  Nya små vårtecken och jag är glad att jag fortfarande kan utforska dem själv.  Men jag måste fråga min man om jag har rätt, och suckande bekräftar han;  ja det är en krokus, kära du.  Och jag vet att en hörbar suck är ett sätt att låtsas att han är trött på att jag frågar.  Men jag vet JU att om vi inte har något att diskutera så blir det tråkigt.  Och efter 57 års äktenskap måste vi sluta vänta på något sensationellt beteende från vår livspartner.  Bara att vara där för varandra är en tillräcklig nåd.

 Nu måste jag sluta skriva.  När jag skrev detta bad jag min man leta efter vårt häfte ”Om krisen kommer”.  Några dagar innan den kom till vår postlåda berättade leende min engelske bridgepartner vid spelbordet vad jag hade att se fram emot… Hela Sveriges hushåll fick den broschyren för några år sedan, och vi hade den hängande vid vår anslagstavla i köket en längre tid.  När vi sålde vårt hus frågade vi oss själva om vi fortfarande behövde det.  Ingen av oss kommer ihåg vad vi bestämde, men vi kan inte hitta häftet.  Måste ha setts som inte ”viktigt längre”, pandemin var inte tillräckligt kris.  Och i mina tankar minns jag Ians skvaller den dagen för många år sedan när han berättade om det för mig. Att vi skulle få det häftet i våra brevlådor. Det var före Brexit, pandemin och allt som händer nu.  Kära Ian, jag saknar det häftet.  Jag måste googla och försöka skriva ut en ny.

 Och när allt detta är klart ska vi försöka se om det går att ta vårt eftermiddagsfika på vår altan som vi sopat och städat för några dagar sedan.  Mina julrosor är fantastiska i vinter och vår.  De har gjort mig glad varje dag sedan slutet av november.  Vi måste göra dem sällskap och ta en fika utomhus idag.