To make a picture / Att göra en tavla

I have told about this thefts earlier, but no one have seen it at this PICTURE

To make a picture. An old expression in Sweden when someone makes a mistake we use to say he/she made a picture/painting. During my lifetime I probably can fill a museum of art with all my “pictures” I have created during years. Haven’t we all such an art collection we want to be hidden from rest of the world? I think so. 

In my possession I own one “picture” made as a real picture. My mothers brother Erik was employed at a printing office the last years of WW2. He was a young man, interested in art and photographing. According to the story I have about the picture I want to tell about, he smuggled or stole some printing material, some dye for coloured folders at his work. 

When he arrived home he started to do some painting. I remember in his home hung several paintings at the walls. Flower bouquets and some portraits, I recognise most persons at the pictures. Especially one painting of my cousin Ingrid as a sweet 6-year old girl, hanging in Erik’s living room. I think to be painted is an honour. And I envied her that position in Erik’s heart, you could see at that picture, she is a dear child. Both my relatives are dead since long, both Erik and Ingrid. 

One paintings with flowers my mother got as a gift from Erik. At that time my parents didn’t have any economy to buy any art to hang on their walls, so this picture got a prominent place in my childhood home. I did enjoy that painting the first years of my lifetime. Once, sometime when I was a young teenager Erik visited us and started to discuss about my parents collection of art. Three pictures and one porcelain plate, a plate painted with a view from Visby, a town in Gotland. I can not recall who had bought it either when or why. However he tried to persuade my parentes to make an investment and expand their art collection. My parents were prevailed and they bought a lithograph,which was very very modern beside the other art they owned since earlier. But now Erik’s painting was devalued, and it became hung into the nursery. 

 Horray, we had got a painting in our bedroom. To lay and look at in the flying daylight, when it was too much twilight to try and read some book. Now my eyes was occupied by that vase with flowers. And the fruit beside the vase. How come the apples didn’t fell to floor from that leaning table? Was Erik’s and my opinion about perspective the same? And was it an apple? Or some other fruits? I have heard some explanation about the eye of the beholder. I can not remember if I ever asked him about those questions I thought of.

In middle of 70s my parents waited for their apartment to become repaired, and they had decide to get rid of some old furnishings. They asked my husband for help carrying some stuff to the container for trash. And I saw Erik’s painting was once more devalued. To an even lower degrade then last time. Whispering I asked my husband to put it in our car instead of the dustbin! The painting and an old chest of drawers, as in my memory we had repainted more than once, and changed handle to look more up to date. Sighing he obeyed and we hide those stolen goods from my parents eyesight. 

Some years later they get to know about my theft, when I had done another restoring of the chest of drawers. I had scraped off all paintings, layer for layer. And every layer had remind me my times growing up. Now the furniture was without any painting, back to the wooden surface and I had found some handles in a hardware store, which looked alike the one I remembered we removed when we painted the chest white and put on some red plastic handles. 

Erik’s painting was by then still hidden in my storage. And when that one got a new task as a painting, my parents were dead since a decade ago. They never got to see it in my former house, and what pain me at most is, they have no chance to see it here in my probably last home. How it has get revalued, from had got devalued twice. Now it is hanging in my living room, I see it all my waking time, and I still admire the details and shifts of colours , made by this young man and with dye he had no idea how it worked as painting material. 

In the middle of 90s I bumped into Erik in town, we didn’t meet often since my parents passed away. But I told Erik his painting hang on my wall nowadays, and he looked at me and said very surprised: has the dye get dry yet? After fifty years I told him, it was beautiful as if it was just painted but I thought it was in same condition as if it was new. And the apples still was beside the vase. He laughed and could I see a proud man in his appearance?

Hopefully I will develop my interest of art by visiting Giverny in April this spring. Just a visit, maybe a poster as a souvenir. If they aren’t too expensive. 

Här är svenskan

Jag har berättat om dessa stöldgods tidigare men ingen har sett denna bild förr

Att göra en tavla. Ett gammalt uttryck vi använder i Sverige när någon gör ett misstag.  Under min livstid kan jag förmodligen fylla ett konstmuseum med alla mina ”tavlor” jag har skapat under flera år.  Har vi inte alla en sådan konstsamling som vi vill skall vara gömd för resten av världen?  Jag tror det.

 I min ägo äger jag en ”tavla” gjord som en riktig bild.  Min mors bror Erik var anställd på ett tryckeri de sista åren av andra världskriget.  Han var en ung man, intresserad av konst och fotografering.  Enligt historien jag har om bilden jag vill berätta om, smugglade eller stal han lite tryckmaterial, lite färgämne för kolorerade trycksaker, på sitt arbete.

 När han kom hem började han måla lite.  Jag minns att i hans hem hängde flera målningar på väggarna.  Blombuketter och några porträtt, jag kände igen de flesta på de bilderna.  Speciellt en tavla av min kusin Ingrid som en söt 6-årig tjej, hängande i hans vardagsrum.  Jag tycker att det är en ära att bli målad.  Och jag avundade henne den där positionen i Eriks hjärta, man kunde se på den bilden, hon var ett kärt barn.  Båda mina släktingar är döda sedan länge, både Erik och Ingrid.

 En av tavlorna med blommor fick mamma i present av Erik.  På den tiden hade mina föräldrar ingen ekonomi att köpa konst att hänga på sina väggar, så den här tavlan fick en framträdande plats i mitt barndomshem.  Jag tyckte om den målningen de första åren av min livstid.  Någon gång när jag var en ung tonåring, besökte Erik oss och började ifrågasätta mina föräldrars konstsamling.  Tre bilder och en porslinstallrik, en tallrik målad med utsikt över Visby, en stad på Gotland.  Jag kommer inte ihåg vem som köpt den, varken när eller varför.  Men Erik försökte övertala mor och far att göra en investering och utöka sin konstsamling.  Mina föräldrar kapitulerade och de köpte en litografi, som var väldigt modern vid sidan av den andra konst de ägde sedan tidigare.  Men nu var Eriks målning nedvärderad, och den blev hängd i lillarummet.

  Hurra, vi hade en tavla i vårt sovrum.  Att ligga och titta på i det flyende dagsljuset, när det var för mycket skymning för att försöka läsa någon bok.  Nu var mina ögon upptagna av den där vasen med blommor.  Och frukten bredvid vasen.  Hur kommer det sig att äpplena inte föll till golvet från det lutande bordet?  Var Eriks och min åsikt om perspektiv densamma?  Och var det äpple?  Eller någon annan frukt?  Jag har hört en förklaring om betraktarens öga.  Jag kan inte minnas om jag någonsin frågade honom om de frågorna jag gick och bar på.

 I mitten av 70-talet väntade mina föräldrar på att deras lägenhet skulle repareras, och de hade bestämt sig för att göra sig av med en del gamla möbler.  De bad min man om hjälp med att bära några grejer till sopcontainern.  Och jag såg än en gång att Eriks målning blev nedvärderad.  Till en ännu lägre rang än förra gången.  Viskande bad jag min man att lägga den i vår bil istället för soptunnan!  Tavlan och en gammal byrå, som i mitt minne vi hade målat om mer än en gång, och bytt handtag för att få den att se mer uppdaterad ut.  Suckande lydde han och vi gömde stöldgodset för mina föräldrars syn.

 Några år senare fick de veta om min stöld, när jag hade gjort ytterligare en restaurering av byrån.  Jag hade skrapat bort all färg, lager för lager.  Och varje lager påminde mig om min uppväxt.  Nu var byrån utan någon målning, tillbaka till träytan och jag hade hittat några handtag i en järnaffär, som liknade de jag mindes att vi tog bort när vi målade byrån vit och satte på några röda plasthandtag.

 Eriks målning stod då fortfarande gömd i mitt förråd.  Och när den där fick en ny uppgift som väggdekoration var mina föräldrar döda sedan ett decennium tillbaka.  De fick aldrig se tavlan i mitt tidigare hus, och det som mest smärtar mig är att de inte har någon chans att få se det här i mitt förmodligen sista hem.  Hur den har blivit omvärderad, från att ha blivit nedvärderad två gånger.  Nu hänger den i mitt vardagsrum, jag ser den hela min vakna tid, och jag beundrar fortfarande detaljerna och shatteringarna, gjorda av den här unge mannen och med färg han inte hade någon aning om hur det fungerade som konstnärsmaterial.

 I mitten av 90-talet stötte jag på Erik på stan, vi träffades inte ofta sedan mina föräldrar gick bort.  Men jag sa till Erik att hans tavla hänger på min vägg nuförtiden, och han tittade på mig och sa mycket förvånat: har färgen torkat ännu?  Efter femtio år sa jag till honom, det var vackert som om det bara var nymålat och jag förmodade att de var i samma skick som om det vore nytt.  Och äpplena låg fortfarande bredvid vasen.  Han skrattade och kunde jag se en stolt man i hans hållning?

 Förhoppningsvis kommer jag att utveckla mitt konstintresse genom att besöka Giverny i april i vår.  Bara ett besök, kanske en affisch som souvenir.  Om de inte är för dyra.

till träytan och jag hade hittat några handtag i en järnaffär, som liknade de jag mindes att vi tog bort när vi målade byrån vit och satte på några röda plasthandtag.

 Eriks målning stod då fortfarande gömd i mitt förråd.  Och när den där fick en ny uppgift som väggdekoration var mina föräldrar döda sedan ett decennium tillbaka.  De fick aldrig se tavlan i mitt tidigare hus, och det som mest smärtar mig är att de inte har någon chans att få se det här i mitt förmodligen sista hem.  Hur den har blivit omvärderad, från att ha blivit nedvärderad två gånger.  Nu hänger den i mitt vardagsrum, jag ser den hela min vakna tid, och jag beundrar fortfarande detaljerna och shatteringarna, gjorda av den här unge mannen och med färg han inte hade någon aning om hur det fungerade som konstnärsmaterial.

 I mitten av 90-talet stötte jag på Erik på stan, vi träffades inte ofta sedan mina föräldrar gick bort.  Men jag sa till Erik att hans tavla hänger på min vägg nuförtiden, och han tittade på mig och sa mycket förvånat: har färgen torkat ännu?  Efter femtio år sa jag till honom, det var vackert som om det bara var nymålat och jag förmodade att de var i samma skick som om det vore nytt.  Och äpplena låg fortfarande bredvid vasen.  Han skrattade och kunde jag se en stolt man i hans hållning?

 Förhoppningsvis kommer jag att utveckla mitt konstintresse genom att besöka Giverny i april i vår.  Bara ett besök, kanske en affisch som souvenir.  Om de inte är för dyra.