Brother celebrating / Brorsan fyller år

Now we have got to know what happens next week, Wednesday. Most restrictions is finished by then. And we go back to normal life, if someone remembers what normal life is like… One thing I know is, people long for the spontaneity back in daily life. To step up from a chair and say: I take a trip to nearest restaurant and have my dinner there today. And be able to do so without look for the vaccine pass and mask to wear and be careful about any crowd at the bus. Last Monday l met an old man he hadn’t understand why people had become so impolite, no one took his hand to greet with a handshake anymore. This two years hadn’t taught him the new manners. He still wanted to greet in old fashion way by a courteous handshake and look into the eyes, a slight bow on his neck. That is how we show respect to one another in his mind. And ok, I took his outstretched hand, felt for half a second the desperation, but when I saw his calm face I decided to keep calm myself as well. 

After all I have ride buses and trains and felt safe with all this strangers around me last year, why not this courtesy to the old man who obviously were glad to meet me. Now friday morning five days before we will get free from all kind of restrictions I haven’t any sign by corona infection. May I be safe another week. And if it may happen after that it isn’t any general dangerous disease, and I do not have to ashamed report it to any authorities. 

Today my brother has his birthday. The old man gets even older, he turns eighty. A respectable age. We are going to him to celebrate him. This time a year it often is bad weather with snow and storm. When we plan to go and congratulate him we hesitate until the very day appears before we for sure announce our participating. But today we have decided to go by bus and train, not any car ride of our own.  And those of you who read my thought now and then knows I love to go by train and buses. But today it is a rather long journey, changing three times at every direction. A bit anxious my husband bought the ticket already when we sat at breakfast table. But activate the ticket we don’t do before we enter the voyage. 

I saw in his eyes he were satisfied he had managed to buy the ticket and when he checked the receipt he told me he had got a rebate, about 25 % cheaper than we thought at first. Doubtfully I asked him if he had pushed the right button and get that rebate or had he bought a ticket somewhere else? Forcibly he said he had made the right step at his phone, buying this ticket. Ok, I said. There is always an option we step into the office at train station to check up if we are right. Honestly as we are, we risk rather to miss that 25% cheaper voyage, than make us any fraudsters. I told him I am prepared to risk the punishment of a month in prison with water and bread, but my husband will not be seen as any dishonest person. 

I laugh at him but he will try and keep his reputation as an honest one. About my person, it is another thought… Now we dress up and realise this day is not as every day, we choose some nicer clothes. And again I laugh, saying we ought to take a picture when we are fully dressed and send to son. If we get lost during day he might be able to call us on the radio, telling all listeners how we are dressed at the disappearance. In former days we heard almost daily the reporter in broadcast read a call for lost people and they always told how the missing person was dressed at the disappearance. If you not read in nearest future here at my pages….. I am dressed in my green jacket and black shoes. Jeans and wood mittens. Red knitted cap with a fox skin tuft. Probably I still have my walker to sit on… hope to see you, soon.

här är svenskan

Nu har vi fått veta vad som händer nästa vecka, onsdag.  De flesta restriktioner är slut på då.  Och vi går tillbaka till normalt liv, om någon kommer ihåg hur ett normalt liv är… En sak jag vet är att människor längtar efter spontaniteten tillbaka i det dagliga livet.  Att kliva upp från en stol och säga: Jag tar en tur till närmaste restaurang och äter min middag där idag.  Och kunna göra det utan att leta efter vaccinpasset och masken att bära och vara försiktig med eventuell trängsel vid bussen.  I måndags träffade jag en gammal man som inte hade förstått varför folk hade blivit så oartiga, ingen tog hans hand för att hälsa med ett handslag längre.  Dessa två år hade inte lärt honom det nya.  Han ville fortfarande hälsa på gammaldags vis med ett artigt handslag och se en in i ögonen, och en lätt böjning på nacken.  Det är så vi visar respekt för varandra i hans sinne.  Och ok, jag tog hans utsträckta hand, kände i en halv sekund desperationen, men när jag såg hans lugna ansikte bestämde jag mig för att hålla mig lugn själv, jag också.

 Jag har trots allt åkt buss och tåg och känt mig trygg med alla dessa främlingar runt mig sistlidna år, varför inte denna artighet till den gamle mannen som uppenbarligen var glad över att träffa mig.  Nu fredagmorgon fem dagar innan vi kommer att bli fria från alla slags restriktioner, har jag inga tecken på coronasmitta.  Må jag vara säker en vecka till.  Och om det skulle hända efter det är det inte någon allmänfarlig sjukdom längre, och jag behöver inte skamligt rapportera det till några myndigheter.

 Idag fyller min bror år.  Gubben blir ännu äldre, han fyller åttio.  En respektabel ålder.  Vi ska åka för att fira honom.  Den här tiden på året är det ofta dåligt väder med snö och storm.  När vi planerar att fara och gratulera honom tvekar vi tills själva dagen dyker upp innan vi med säkerhet tillkännager att vi kommer.  Men idag har vi bestämt oss för att åka buss och tåg, inte någon egen bilresa.  Och ni som läser mina tankar då och då vet att jag älskar att åka tåg och buss.  Men idag är det en ganska lång resa, man byter färdsätt tre gånger åt vardera hållet.  Lite oroligt köpte min man biljetten redan när vi satt vid frukostbordet.  Men aktivera biljetten gör vi inte innan vi går anträder resan.

 Jag såg i hans ögon att han var nöjd med att han hade lyckats köpa biljetten och när han kollade kvittot berättade han att han hade fått en rabatt, cirka 25 % billigare än vi först trodde det kostade.  Tveksamt frågade jag honom om han hade tryckt på rätt knapp och fått den rabatten eller hade han köpt en biljett till någon annanstans?  Uttryckligen sa han att han hade tagit rätt steg på sin telefon och köpt den här biljetten.  Ok, sa jag.  Det finns alltid ett alternativ att vi kliver in på kontoret vid tågstationen för att kolla upp om vi har rätt.  Ärligt talat riskerar vi hellre att missa den där 25 % billigare resan än att göra oss till några bedragare.  Jag sa till honom att jag är beredd att riskera straffet på en månads fängelse med vatten och bröd, men min man vill absolut inte att ses som någon oärlig person.

 Jag skrattar åt honom men han kommer alltid att försöka behålla sitt rykte som ärlig.  Om min person finns det andra tankar, hm… 

Nu klär vi upp oss och inser att den här dagen inte är som varje dag, vi väljer några snyggare kläder.  Och jag skrattar igen och säger att vi borde ta en bild när vi är färdigklädda och skicka till sonen.  Om vi går vilse under dagen, kanske han kan efterlysa oss på radion och berätta för alla lyssnare hur vi är klädda vid försvinnandet.  Förr i tiden hörde man nästan dagligen reportern i radion läsa en efterlysning om förlorade människor och de berättade alltid personen var klädd vid försvinnandet.  Om du inte inom en snar framtid läser här på mina sidor….. Jag är klädd i min gröna jacka och svarta skor.  Jeans och yllevantar.  Röd stickad mössa med rävskinnstofs.  Förmodligen har jag fortfarande min rollator att sitta på… hoppas vi ses snart.