OMG, now we sit here again. We started Wednesday this week, after weeks of preparations to play in a bridge club, I was involved in. The former TD died last summer and the start was for me to try and restart. Many people were happy to get out of the quarantine and all this restrictions. And we gathered some tables for play. After almost two years of time-out because of the pandemic I heard the hesitating among people. Do I know how to play and how to bid? But it is like if you once have learnt to ride a bike. It is just to enter the vehicle again, and either you ride away or you crash, with a bleeding nose. And a bleeding nose heals meanwhile we sit indoors to next time we are allowed to meet again. So go for it. And we did. We knew our authorities mused about new restrictions but we didn’t get it before next morning. And we can not live all the time staying in bed and wait for next information about what we may or may not to do.
When I called Thursday morning and informed the members about last decision, I heard many sigh and feeling of abandonment. Proposals about solutions, hire a new place and try to gather in someone’s home instead, told me people after all long for some kind of amusement. But I answered them, some weeks and we are back in business again. After all it wasn’t the lack of local, it was the increasing infection which stopped us this time. And time isn’t enough to reconstruct the the club in other forms. Or is it? I feel as I rather take another rest for some weeks and wait for the developing restrictions. Most people think it is boring. They run out of “to do” on their schedule.
They aren’t as happy as I am, who have my schedule full of to do things.
When we get better light, when the sun returns I have one sock of a pair almost knitted and it will be finished. About one hour, and I can jump on one foot in a new knitted sock. I have a lot of ideas to write about in this pages. About music I heard in a movie I looked at last week. I can continue stories about cats and guru Giri has encouraged me to tell stories from his book to you, my readers.
But most of all the returning sun tempts me to take some walks with a picnic basket, at first with coffee and some biscuits.
Because of my ageing brain I sometimes can’t decide which one of all this, and I sit without any of it. If I start to do some of it, I realise I should have done this or that instead today. The brain doesn’t keep the capability to do one thing at a time any longer and I run as a “scalded rat” (a Swedish expression for those who is in a hurry without any need). Therefore I left a lot of things not finished. Good for me. I am never without any work to do.
My poor friends find me unstructured, a wee breathless, and always ongoing. I know it is very close to some diagnose, but as long as I can manage, no one can lock me up in any mattressed cell yet.
I don’t know if it is any advantage to perceive it myself, or if it is a drag.
A difficult things in this restricted times is, to keep up the dates and times. We have no employer who miss us and calls when we have mixed up the days and times.
Another thing is, what did we have for dinner yesterday? We have never written a weekly list for dinners in advance, ok some tries have been done. But it ends up when we read it and say, no not fish today, I rather feel for noisette. And the whole schedule for that week falls.
Instead we have agreed we shall write the schedule for what we eat, day by day. The idea about this popped up when my husband refused to have sausage again for dinner. He insisted we have ate it four times last week and I said we have had fish that many times I clearly felt gills grow on the sides on my neck. We had eaten fish many many times lately, I propsed on! But he replied we hadn’t had any fish but the salmon pudding last Wednesday. One of our quarrels started and we decide to start and write a list “What did we eat for dinner?”.
Another shared list about every day things was invented. But the sharing was not working. How did we do last time we made such a shared document? We tried and tried. At last I had to call son, our technical support. I explained to him about the list and why we wanted such one. With a big laugh he answered, : you can not share such a list. When some of you want the fish or sausage back as dinner you go in and make a change at last weeks dinners. It doesn’t work mom, he said. Such a list is built on confidence. And the reason you have agreed to do such a list depends on this confidence is missed between you.
Since when have the children started to bring up their parents?
I think I will dig in the treasure of Giri’s stories instead…
Här kommer svenskan
Jösses, nu sitter vi här igen. Vi började i onsdags den här veckan, efter veckor av förberedelser för att spela i en bridgeklubb var jag involverad i. Den före detta TD:n dog i somras och uppgiften lades på mig att försöka starta om. Många människor var glada över att komma ur karantänen och alla dessa restriktioner. Och vi samlades några bord för spel. Efter nästan två år av time-out på grund av pandemin hörde jag tvekan bland människor. Vet jag hur man spelar och hur man bjuder? Men det är som om man en gång har lärt sig att cykla. Det är bara att kliva på hojen igen, och antingen åker man iväg eller så kraschar man, med blödande näsa. Och en blödande näsa läker under tiden vi sitter inomhus till nästa gång vi får träffas igen. Så kör för det. Och det gjorde vi. Vi visste att våra myndigheter funderade över nya restriktioner men vi fick det inte förrän nästa morgon. Och vi kan inte leva hela tiden med att ligga kvar i sängen och vänta på nästa information om vad vi får eller inte får göra.
När jag ringde på torsdagsmorgonen och informerade medlemmarna om det senaste beslutet hörde jag många suckar och en känsla av uppgivenhet. Förslag om lösningar, hyra ett nytt ställe och försöka samlas i någons hem istället, lät tydligt att folk trots allt längtar efter någon form av tidsfördriv och socialt liv. Men jag svarade dem, några veckor och vi är tillbaka i verksamheten igen. När allt kommer omkring var det inte bristen på lokal, det var den ökande infektionen som stoppade oss. Och tiden räcker inte till för att rekonstruera klubben i andra former. Eller gör den det? Jag känner att jag hellre tar en ny vila i några veckor och väntar på att restriktionerna minskas. De flesta tycker att det är tråkigt. De får slut på ”att göra” på sitt schema.
De är inte likadana som jag, som har mitt schema fullt av att göra saker.
När vi får bättre ljus, när solen kommer tillbaka har jag en strumpa av ett par nästan stickad och den ska bli färdig. Ungefär en timme, och jag kan hoppa på en fot i en ny stickad strumpa. Jag har många idéer att skriva om på de här sidorna. Om musik jag hörde i en film jag tittade på förra veckan. Jag kan fortsätta berättelser om katter och guru Giri har uppmuntrat mig att berätta historier från sin bok för er, mina läsare.
Men mest av allt lockar den återkommande solen mig att ta några promenader med en picknickkorg, först med kaffe och lite kex.
På grund av min åldrande hjärna kan jag ibland inte bestämma mig för vilket av allt detta, och jag sitter utan något av det blir gjort. Om jag börjar göra en del av det inser jag att jag borde ha gjort det eller det istället idag. Hjärnan har inte längre förmågan att göra en sak i taget och jag springer som en ” skållad råtta ” (ett svenskt uttryck för den som har bråttom utan något behov). Därför lämnar jag många saker som inte är färdiga. Bra för mig, de sätts upp på min to do-lista igen. Jag är aldrig utan något arbete att göra.
Mina stackars vänner tycker att jag är ostrukturerad, lite andfådd och alltid ”pågående”. Jag vet att det är väldigt nära någon diagnos, men så länge jag orkar kan ingen låsa in mig i någon madrasserad cell än.
Jag vet inte om det är någon fördel att uppfatta det själv, eller om det är en hämsko.
En svår sak i dessa begränsade tider är att hålla koll på datum och tider. Vi har ingen arbetsgivare som saknar oss och ringer, när vi har blandat ihop dagar och tider.
En annan sak är, vad åt vi till middag igår? Vi har aldrig skrivit en veckolista för middagar i förväg, ok några försök har gjorts. Men det slutar när vi läser det och säger, nej fisk, inte idag, jag känner snarare för köttbullar. Och hela schemat för den veckan faller.
Istället har vi kommit överens om att vi ska skriva listan för vad vi äter, dag för dag. Idén om detta dök upp när min man vägrade att äta korv igen till middag. Han insisterade på att vi hade ätit det fyra gånger sistlidna veckan och jag sa att vi har haft fisk så många gånger att jag kände tydligt att gälar växer på sidorna på min hals. Vi hade ätit fisk många många gånger på sistone, propsade jag på! Men han svarade att vi inte hade fått någon fisk förutom laxpuddingen i onsdags. Ett av våra bråk började och vi bestämmer oss för att börja och skriva en lista ”Vad åt vi till middag?”.
En annan delad lista om vardagliga saker uppfanns i detta ögonblick. Men delningen fungerade inte. Hur gjorde vi förra gången vi gjorde ett sådant delat dokument? Vi försökte och försökte. Till slut var jag tvungen att ringa sonen, vår tekniska support. Jag förklarade för honom om listan och varför vi ville ha en sådan.
Med ett stort skratt svarade han: ni kan inte dela en sådan lista. När någon av er vill ha tillbaka fisken eller korven som middag går ni in och gör en ändring på förra veckans middagar. Det funkar inte mamma, sa han. En sådan lista bygger på förtroende. Och anledningen till att ni har gått med på att göra en sådan lista beror på detta förtroende saknas mellan er.
Sedan när har barnen börjat uppfostra sina föräldrar?
Jag tror att jag ska gräva i skatten av Giris berättelser istället…
Margareta
Att göra eller inte göra…. ett ständigt återkommande dilemma.
För mig gäller frågan: sova eller fortsätta uppackning.