It is a more than a week ago since we were to see THE MOVIE. I think I will put it at first place among all my favourite movies. Even if I now and then change the order because I remember another one as good at the first. After all it is a movie I saw sixty four years ago and I surprise myself how well I remember and recognise the scenario and the characters. West side story has been remade by Steven Spielberg.
What a masterpiece. He hasn’t changed the music. It is a musical, and shame of anyone who even think of making any change. I don’t know how old Steven was when he first saw this musical. I have googled how old he is and when he is year child with me, I can imagine he was as old as I was when he saw the movie first time. It was a time when many great musicals were the amusement people liked. Porgy and Bess, The Showboat, Oklahoma are some I remember from those times. And suddenly they made a movie about the life in a big city and all segregation problems which arose when the immigrants came to town.
When I think of the new created stage work from those days mid-fifties another great story about class differences, was My Fair Lady. A story about an ordinary poor girl who became educated and transformed from a simple girl to an upperclass lady. And because some gentlemen’s bet if it was possible to be able to present a poor girl at court and she wouldn’t become revealed as the simple girl she was.
Most of the musicals and operas was like fairytales about being moved from the simple everyday life to a luxurious existence. A daydream came true almost as by accident. But suddenly the main theme changed and the stories started to tell about the daily life around us. Not any fairytales anymore, but the usual life where we recognise many situations. Not from court and upperclass. People with small problems both economical and social.
The movie West Side Story was made! I remember when I saw the movie I was surprised they spoke about the colour of the skin, and spoke about white people and this Puerto Rican young immigrants. They were spoken about as coloured people. And I have since those days in late fifties when I saw the movie first time wondered, if I the freckled red haired poor girl from the working class, had a higher position in society because of my skin colour, even freckled?
The time between those movies we have had both “Me too” movement and “Black lives matter”. We are much more updated to all kind of variance, but are we wiser? The violence between young gangs are harder and more dangerous, not the fist as weapon anymore, but guns. The sentence “it was better in old days” have never been so true as if we looks at this tasks.
When Spielberg remade the movie the theme is just the same, problems between the segregated people in a country where “old” population and just immigrated people claims the right to the commonwealth. When I saw the movie this time I thought of the “old” ones as different survivors to people from all over the world, especially Europe. Most of them with same reason to go to America as the new immigrants. Wishing for some better conditions than in their old country.
When Spielberg decided to do this remake, he made one change and I am sure Leonard Bernstein and Stephen Sondheim forgive him to do a little change. Nothing which remade the main characters or the story in the movie. Instead I was overwhelmed Spielberg very carefully made a glorious switch of two of the characters in this movie. The drugstore owner was a man in first version and in this it was a woman. An old wise woman. At first I was a bit annoyed Spielberg had made this change. When that person had get on her task to sing one of my favourite songs “Somewhere”, I felt a disappointment. Was ready to leave the cinema, but decided to listen to the music. And this old woman sung it as good as the role character Anita made in first movie I saw. Well ok then, the song was still the great song, telling the main theme of the movie.
When I arrived home I still thought of why did Spielberg make this change? And I googled and googled. Anitha in first movie from 1957= Rita Moreno…. Drugstore owner in second movie from 2021=Rita Moreno!!! I had no reason to feel fooled. I had got the same actress to sing the song in both movies! With sixty five years difference. Same actress. And what an actress!
Now dear Steven Spielberg, you made a trick no one is possible to make. Wonder how many people will pay attention to it, or even observe it. After all it made you even bigger in my heart, thank you Steven. It is okay if Rita Moreno gets retired by now, isn’t it?
Här är svenskan
Det är drygt en vecka sedan vi såg THE MOVIE. Jag tror att jag kommer att sätta den på första plats bland alla mina favoritfilmer. Även om jag då och då ändrar ordningen för att jag minns en annan lika bra först. Det är trots allt en film jag såg för sextiofyra år sedan och jag förvånar mig själv hur väl jag minns och känner igen scenariot och karaktärerna. West side story har nygjorts av Steven Spielberg.
Vilket mästerverk. Han har inte ändrat musiken. Det är en musikal och en skam för alla som ens tänker på att göra någon förändring. Jag vet inte hur gammal Steven var när han först såg den här musikalen. Jag har googlat hur gammal han är och när han är årsbarn med mig kan jag tänka mig att han var lika gammal som jag var när han såg filmen första gången. Det var en tid då många stora musikaler var nöjen folk gillade. Porgy och Bess, The Showboat, Oklahoma är några jag minns från den tiden. Och plötsligt gjorde de en film om livet i en storstad och alla segregationsproblem som uppstod när invandrarna kom till stan.
När jag tänker på det nyskapade scenverket från mitten av femtiotalet var en annan stor berättelse om klasskillnader, My Fair Lady. En berättelse om en vanlig fattig tjej som blev utbildad och förvandlades från en enkel tjej till en överklassdam. Och detta, för att vissa herrar slagit vad om, om det var möjligt att kunna presentera en fattig arbetarflicka vid hovet och att hon inte skulle bli avslöjad som den enkla tjej hon var.
De flesta musikaler och operor var som sagor om att förflyttas från den enkla vardagen till en lyxig tillvaro. En dagdröm gick i uppfyllelse nästan som en slump. Men plötsligt ändrades huvudtemat och berättelserna började berätta om det dagliga livet omkring oss. Inte några sagor längre, utan det vanliga livet där vi känner igen många situationer. Inte från hov och överklass. Mn människor med små problem, både ekonomiska och sociala.
Filmen West Side Story gjordes! Jag minns då jag såg filmen blev jag förvånad över att de talade om hudfärger och talade om vita människor och dessa unga invandrare från Puerto Rico. Man talade om dem som färgade människor. Och jag har sedan de där dagarna i slutet av femtiotalet när jag såg filmen första gången undrat om jag, den med fräknar, rödhåriga flickstackaren från arbetarklassen, hade en högre position i samhället på grund av min hudfärg, till och med med fräknar?
Tiden mellan dessa filmer har vi haft både ”Me too”-rörelse och ”Black lives matter”. Vi är mycket mer uppdaterade på alla typer av samhällsproblem, men är vi klokare? Våldet mellan unga gäng är hårdare och farligare, inte näven som vapen längre, utan skjutvapen. Meningen ”det var bättre förr” har aldrig varit så sant som nu då vi tittar på dessa frågor.
När Spielberg nygjorde filmen är temat precis detsamma, problem mellan de segregerade människorna i ett land där ”den vanliga” befolkning och invandrade människor hävdar rätten till samhället de lever i. När jag såg filmen den här gången tänkte jag på ”de vanliga” som olika överlevare av människor från hela världen, särskilt Europa. De flesta av dem med samma anledning att åka till Amerika som de nya invandrarna. Önskan om lite bättre levnadsvillkor än i deras gamla land.
När Spielberg bestämde sig för att göra den här nyinspelningen gjorde han EN förändring och jag är säker på att Leonard Bernstein och Stephen Sondheim förlåter honom för att han gjorde denna lilla förändring. Inget som påverkade huvudkaraktärerna eller historien i filmen. Istället blev jag överväldigad. Spielberg gjorde mycket genomtänkt och ett fantastiskt byte av vissa av karaktärerna i den här filmen. Apoteksägaren var en man i första versionen och i denna nya version var det en kvinna. En gammal klok kvinna. Först var jag lite irriterad på att Spielberg hade gjort denna förändring. När den personen även hade fått som uppgift att sjunga en av mina favoritlåtar ”Somewhere”, kände jag en oerhörd besvikelse. Var redo att lämna biografen, men bestämde sig för att lyssna på musiken. Och den här gamla kvinnan sjöng den lika bra som rollkaraktären Anita gjorde i den första filmen jag såg. Okej då, låten var fortfarande den fantastiska låten som berättade filmens huvudtema.
När jag kom hem funderade jag fortfarande på varför Spielberg gjort denna förändring? Och jag googlade och googlade. Anita i första filmen från 1957 = Rita Moreno…. Apoteksägare i denna andra film från 2021=Rita Moreno!!! Jag hade ingen anledning att känna mig lurad. Jag hade fått lyssna till samma skådespelerska sjunga låten i båda filmerna! Med sextiofem års skillnad. Samma skådespelerska. Och vilken skådespelerska!
Nu käre Steven Spielberg, du gjorde ett trick som ingen annan möjligtvis kan göra. Undrar hur många som kommer att uppmärksamma det, eller till och med observera det. Trots allt gjorde detta dig ännu större i mitt hjärta, tack Steven. Det är okej om Rita Moreno får gå i pension vid det här laget, eller hur?
Margareta
Märkligt med minnen. Ibland får vi bevis på att vi minns helt rätt, andra gånger har minnen blandats ihop till något helt annat.