No one has complained for some weeks about absent tales here on my pages. Is it because I have been too boring? No, I think it is because people has ended up in all this arrangements before upcoming times. Christmas, and unfortunately this year the threatening pandemic increase again. We have, most of us get a relaxed behaviour towards the precautions around the virus and its infectious. But the news tells us we have to return to earlier times. Check up where we have our masks and the 2 meters distance is for us to follow again. Poor people who lives in the northern parts of Sweden, they had some days ago returned to the comfortable distance of 3 metres….!
Must say I have been a little careless last month, not back to the hugs and kisses. But shake hands. People has commented: the hugs may wait till pandemic is gone. Together with the thought, is this wise? Some time in the early pandemic I remember we spoke about this way to greet one another never will come again. Probably we never get back to those way to greet each other again.
Now we have turned almanac sheets for last time this year. And we have got snow and winter in Helsingborg. It is very rarely, this early in December and we had at least 20 centimetres of snow. I read in my newspaper one of the knight of the pen was surprised he had heard so many snow-blowers in his surroundings here in town. We haven’t get enough snow to be a reason being an owner of such a machine. I am sure the owners cried by happiness getting this snow. They have to hurry up to “blow away” the snow before it melt away, all of it. Use to happen in a day or two here in my town. But we can never say for sure. The weather has been extremely odd last years.
Today have we baked our saffron buns for Christmas. I haven’t been trusted last years to make the bakery. Instead I have had that important work to put some raisins as eyes at the buns, so the “cats” can see. Every year we have discussions what recipe is the best. In our books we have many different methods how to do. And every year we write a little note beside the recipe; this is best! This note is written beside every recipe in our cookery book. Without any date. Of course we’re sure it was this one we used last year. Or was it this on the next page. One thing I am very convinced about, the recipe with 200 mayonnaise in the dough, is NOT the right one. It was not better than the old ones. It wasn’t inedible, but expensive and didn’t tasted any more than the usual one tastes.
Funny with this bad memory, I am convinced many recognise this feeling, the almost scaring sense when we not can sort out what we decided last year. Over and over we promise to make better and more clear notes in our handwritten recipe books, to keep them personal and private. Another option is to make a big black cross over the recipe which I have disapproved.
After all, this is a confession even we have joined that race, the race making all this necessary things and preparings before Christmas. When we were in grocery store last week, we happened to lay our eyes on a bag of hazelnuts. Despite our determination to not bake a loads of cookies this Christmas, we had to buy hazelnuts. We use to bring a box of “Sonjas hazelnut-cookies” as a birthday gift to our son. He has his birthday the week before Christmas. Last year we tried to decrease our “had to do-things” when we had moved into our nice apartment. Didn’t want to dirty our flat with flour. Keep it as nice as possible in the flat. But some weeks ago when we sat and played some cards with son and his daughter, my son complained about the missed cookies last Christmas! Oh what a pity, I said. It was Corona times and we were supposed to keep as quarantined as possible. But his answer about put a box of the “mandatory gifts” at the doorstep was not prohibited. Well, yes I heard what he said. And I think any try to find any excuse not to bake is out of the question. Therefore hazelnuts is in my larder beside the chocolate, which needs to glue the two small biscuits together.
And as dinner the other day, we ate the very last portion of brown cabbage with ham. This cabbage we make for Christmas every year. A dish we are unable to eat any food without Christmas Eve. So now we have to do more of that food too. Meanwhile we sat and enjoined that cabbage my spouse wondered if our grandson has done that dish yet. We have sent him some recipes, but as far as l know, it is only the beetroot recipe he has tried. If he tells us he has made this cabbage this year and we just have to fetch it up, I will be there immediately.
The promises from earlier year, not pay too much attention about all this customs and traditions are not taken seriously. Hopefully we have transmitted to next generation something, otherwise we have to cope with it is gone. Let future generations pick what they think is important and let the other customs be forgotten. Forsaken. We can’t keep them all.
Now I have to struggle with my next task. Where to attach my almond grinder so I can grind the hazelnuts? But as I use to say, we solve the problems when they appears.
Här är svenskan
Ingen har på några veckor klagat på frånvarande skrönor här på mina sidor. Är det för att jag har varit för tråkig? Nej, jag tror att det beror på att folk har hamnat i alla dessa arrangemang inför kommande tider. Jul, och tyvärr i år ökar den hotande pandemin igen. Vi har, de flesta av oss fått ett avslappnat beteende rörande försiktighetsåtgärderna kring viruset och dess smitta. Men nyheterna säger oss att vi måste återvända till tidigare tider. Kolla upp var vi har våra masker och avståndet på 2 meter är för oss att följa igen. Stackars människor som bor i de norra delarna av Sverige, de har för några dagar sedan återvänt till det bekväma avståndet på 3 meter…!
Måste säga att jag har varit lite slarvig förra månaden, inte tillbaka till kram och puss. Men skaka hand. Folk har kommenterat: kramarna kan vänta tills pandemin är borta. Tillsammans med tanken, är detta överhuvudtaget klokt? En tid under den tidiga pandemin minns jag att vi pratade om att det här sättet att hälsa på varandra kommer aldrig att komma igen. Förmodligen inte.
Nu har vi vänt almanacksblad för sista gången i år. Och vi har fått snö och vinter i Helsingborg. Det är väldigt sällan, så här tidigt i december och vi hade minst 20 centimeter snö. Jag läste i min tidning att en av journalist var förvånad över att han hade hört så många snöslungor i sin omgivning här i stan. Vi har inte tillräckligt med snö för att det ska vara en anledning att vara ägare till en sådan maskin. Jag är säker på att ägarna grät av lycka att få den här snön. De måste skynda sig för att ”blåsa bort” snön innan den smälter bort, alltihop. Brukar hända efter en dag eller två, här i min stad. Men man kan aldrig säga säkert. Vädret har varit väldigt konstigt de senaste åren.
Idag har vi bakat våra saffransbullar till jul. Jag har inte blivit betrodd sista åren att göra bakandet. Istället har jag haft det viktiga arbetet med att sätta lite russin som ögon på bullarna, så att ”katterna” kan se. Varje år diskuterar vi vilket recept som är bäst. I våra böcker har vi många olika metoder hur man gör. Och varje år skriver vi en liten lapp bredvid receptet; det här är bäst! Denna anteckning är skriven bredvid varje recept i vår kokbok. Utan något datum. Naturligtvis är vi säkra på att det var det här vi använde förra året. Eller var det detta på nästa sida. En sak jag är väldigt övertygad om, receptet med 200 majonnäs i degen, är INTE det rätta. Det var inte bättre än de gamla. De var inte oätliga, men dyra och smakade inte mer än de vanliga smakar.
Lustigt med detta dåliga minne, jag är övertygad om att många känner igen den här känslan, den nästan skrämmande känslan när vi inte kan reda ut vad vi bestämde förra året. Om och om igen lovar vi att göra bättre och tydligare anteckningar i våra handskrivna receptböcker, för att hålla dem personliga och privata. Ett annat alternativ är att göra ett stort svart kors över receptet som jag har ogillat.
När allt kommer omkring är detta en bekännelse även om vi har gått med i det racet, racet om allt det här nödvändiga och alla förberedelser före jul. När vi var i mataffären förra veckan råkade vi få ögonen på en påse hasselnötter. Trots vår beslutsamhet att inte baka en massa kakor denna jul var vi tvungna att köpa hasselnötter. Vi brukar ta med en kakburk med ”Sonjas nötskakor” som födelsedagspresent till vår son. Han fyller år veckan före jul. Förra året försökte vi minska våra ”måste göra-saker” när vi hade flyttat in i vår fina lägenhet. Ville inte smutsa ner vår lägenhet med mjöl. Ha det så fint som möjligt i lägenheten. Men för några veckor sedan när vi satt och spelade lite kort med sonen och hans dotter så klagade min son på de missade kakorna förra julen! Åh vad synd sa jag. Det var Corona-tider och vi skulle hålla oss i karantän så mycket som möjligt. Men hans svar om att ställa en låda med ”obligatoriska gåvor” vid tröskeln var inte förbjudet. Jo, jag hörde vad han sa. Och jag tror att alla försök att hitta någon ursäkt för att inte baka i år är uteslutet. Därför finns hasselnötter i mitt skafferi bredvid chokladen, som måste till för att limma ihop de två små kakorna.
Och som middag åt vi den allra sista portionen brunkål med skinka. Den här kålen gör vi till jul varje år. En rätt vi inte kan undvara julafton. Så nu måste vi göra mer av den maten också. Under tiden satt vi och njöt av den sista kålen, undrade min make om vår glyttaglytten har gjort den rätten ännu. Vi har skickat några recept till honom, men så vitt jag vet är det bara rödbetsreceptet han har provat. Om han berättar att han har gjort den här kålen i år och vi bara kan hämta upp den så är jag på plats direkt.
Löften från tidigare år, inte ge för mycket uppmärksamhet på alla dessa seder och traditioner tas inte på allvar. Förhoppningsvis har vi överfört något till nästa generation, annars måste vi anse dem som borta. Låt kommande generationer välja vad de tycker är viktigt och låt de andra sederna glömmas. Överges. Vi kan inte behålla dem alla.
Nu måste jag kämpa med min nästa uppgift. Var fäster jag min mandelkvarn så att jag kan mala hasselnötterna? Men som jag brukar säga, vi löser problemen när de dyker upp.
Margareta
Så länge traditioner är roliga, går det an. När de blir ”ett måste” är de förfärliga.