What about the word ”Bosshumla”?/ Vad är det?

Sometimes I wonder why words appear in my brain. All by itself. No, not only by itself but with a little help from some curious input from any odd incident. Either something we did or thought about to do. And spoke about as if it was possible to do. Today I asked my husband what the word “bosshumla” meant. He looked surprised at me and answered he had no idea. He was occupied searching in our utility room for some extension cord. It is high time to prepare for the advent candles we use in Sweden. We turn them on at advent, Sunday this week. Not have got any answer about that word. Had to google it. And found it was a special kind of bumblebee, living in a special biotope, a fen. And why do I wonder about that word? It is a nickname for someone who is busy and in a hurry trying to do many things at one time. I thought my husband looked like one when I saw him. Slightly short of breath, he wished he was able to make it ready to turn on all lights in window frames Sunday morning. 

Meanwhile I spoke to my friend in phone and asked about her balcony. Are the craftsmen ready with the work they intended to do? Yes she told me. A discussion came up about weekly cleaning of the house and she hesitated to do the vacuuming, or if the two last chapter of a thrilling series was most important. I told her I had in my last letter to my old brother in law had spoken about my responsibility for taking care of the dusting in our home. I blamed my bad eyes, which nowadays get the blame for many things, I said I didn’t see the dust soon enough. When I start to remove the dust from our shelves and window frames, it had built up such, I could have teazled it and made some balls of yarn. It had become a great material for the kind of a stockings a girl I know, wanted. She told me she wanted not to light stockings because they get dirty too soon. And she got the answer the time to get dirty was the same for white as for black stockings, but I promised to knit stockings in the colour of stamped earth floor.

My friend laughed at other side of connection and told me she had looked at the floor in her bedroom. And there was a huge grey pile of something. Without wearing her spectacles, it was an UFO. And she stood there, amazed. Waved at her toes. Yes they where there, her slippers on her feet, so it was not those she saw. As she lives at sixth floor she hesitated, it can not be a rat. Not a living such one in any case. Pondered for a moment if she should dare to stomp on it, but decided it may be would explode and spread around her whole apartment. Instead she closed the door. She answered the phone in same moment, I called. I didn’t ask what option was chosen, but I am convinced she by now know how the series ended. And she have to search for a new entertaining series to follow. 

In exchange she got the story about what I was doing yesterday, peed in the forest. We went by bus to Sofiero, a castle at seaside in my town. From that bus stop back to our home it is some kilometres walk. But it is a different esplanade than my daily. We lurched on, from the bus stop to the path we knew was the nearest way back home. Most trees had dropped all their leafs, and the forest was silent. No birds are singing this time a year. Some smaller bushes had some remaining leafs and the were glowing yellow. Looked like small lights in the grey autumn-daylight. After a while I realised I needed a toilet. After another while I realised there weren’t any toilet before we reached our home. But almost all alone in the forest, no problem. But oops, we met a jogger. After another while I felt I had to…. I reconnoitred at west and at east and no one in sight. Some steps out from path and I crouch down. What a relief. Not any long time to ponder how to be able to raise up again, just to step up. In same moment as l buttoned the button in my jeans, a new jogger appeared. He smiled and as I saw that smile I knew he had understand what he almost had revealed. But I told him, if he had been fifteen seconds earlier he had had to run with his eyes closed, so he was a lucky man. The remaining walk back home were nice and in some surroundings which were rather new to me. But not a single bench! Not for almost five kilometres and no bench. This time a year and sit at a soaking wet stump. Nothing we long for. We try to find some new ways to walk and if possible to have a stop at a bench somewhere for a cup of coffee. Do you know how wonderful coffee tastes out in nature? And some sandwiches and we can take advantage of the daylight better. Don’t need be at home for lunch. 

Tonight I am going for the third meeting with authors of just published books. Today’s author is a women with a very extensive language. She surprised me a bit, I have to confess. At first I thought it was a very different act compared to the other book we have read. And it is especially how she use the language to express the thought, talk and feelings. The book is a 713 pages book. How many generations is the book about? Unfortunately I will never get to know. It is one of those books which will be in my new bookshelf. And its cover is nice to that shelf. Adorns its place. After all a very skilled author, I am sure she will win some prize. I have to confess, I have read some very famous authors, and not all are my favourites. Not many to be honest. One of my favourites is a now retired Swedish author, and it seems to be only I who miss him. Each thing has its time.

Now the “bosshumla” the bumblebee is taking a nap, so the problems with the electric cords are probably solved by now. 

Här är svenskan

Ibland undrar jag varför ord dyker upp i min hjärna.  Helt av sig själv.  Nej, inte bara av sig själv utan med lite hjälp från några nyfikna input från någon udda incident.  Antingen något vi gjort eller tänkt på att göra.  Och talat om som om det var möjligt att göra.  Idag frågade jag min man vad ordet ”bosshumla” betydde.  Han tittade förvånat på mig och svarade att han inte hade någon aning.  Han var upptagen med att leta i vårt förråd efter någon förlängningssladd.  Det är hög tid att förbereda sig för de adventsljus vi använder i Sverige.  Vi tänder dem vid adventssöndag denna vecka.  Har inte fått något svar på det ordet.  Var tvungen att googla.  Och fann att det var en speciell sorts humla som levde i en speciell biotop, ett kärr.  Och varför undrar jag över det ordet?  Det är ett smeknamn för någon som är upptagen och har bråttom försöker göra många saker samtidigt.  Jag tyckte att min man såg ut som en när jag såg honom.  Och lite andfådd önskade han att han kunde göra ljusstakarna redo att tända i fönsterkarmar söndag morgon.

 Under tiden pratade jag med min vän i telefon och frågade om hennes balkong.  Är hantverkarna klara med det arbete de tänkt göra?  Ja hon sa till mig.  En diskussion kom upp om veckostädning av huset och hon tvekade att dammsuga, eller om de två sista kapitlen i en spännande TV-serie var viktigast.  Jag berättade för henne att jag i mitt senaste brev till min gamle svåger hade talat om mitt ansvar för att ta hand om dammet i vårt hem.  Jag skyllde på mina dåliga ögon, som nuförtiden får skulden för många saker, jag sa att jag inte såg dammet snart nog.  När jag börjar ta bort dammet från våra hyllor och fönsterkarmar så hade det samlats så, jag kunde ha kardat det och gjort några tyllen för att spinna till garn.  Det hade blivit ett bra material för den sortens strumpor som en tjej jag känner ville ha.  Hon sa till mig att hon inte ville ha ljusa strumpor eftersom de blir smutsiga omedelbart.  Och hon fick svaret att tiden för att bli smutsig var densamma för vita som för svarta strumpor, men jag lovade att sticka strumpor i färgen stampat jordgolv.

 Min vän skrattade på andra sidan av anslutningen och berättade att hon hade tittat in på golvet i sitt sovrum.  Och det låg en stor grå hög med något.  Utan att ha sina glasögon på sig var det ett UFO.  Och hon stod där, förvånad.  Viftade på sina tår.  Ja de var där, hennes tofflor på fötterna, så det var inte dem hon såg.  Eftersom hon bor på sjätte våningen tvekade hon, det kan inte vara en råtta.  Inte en levande sådan i alla fall.  Funderade ett ögonblick på om hon skulle våga stampa på den, men bestämde sig för att den kanske skulle explodera och sprida sig i hela hennes lägenhet.  Istället stängde hon dörren.  Hon svarade i telefonen i samma ögonblick, jag ringde.  

Jag frågade inte vilket alternativ som valdes, men jag är övertygad om att hon nu vet hur serien slutade.  Och hon måste leta efter en ny underhållande serie att följa.

 I utbyte fick hon historien om vad jag gjorde igår, kissade i skogen.  Vi åkte buss till Sofiero, ett slott vid havet i min stad.  Från den busshållplatsen tillbaka till vårt hem är det några kilometers promenad.  Men det är en annan esplanad än min vardag.  Vi lunkade vidare, från busshållplatsen till stigen vi visste var den närmaste vägen hem.  De flesta träden hade tappat alla sina löv och det var tyst i skogen.  Inga fåglar sjunger den här tiden om året.  Några mindre buskar hade några kvarvarande löv och de glödde gula.  Såg ut som små ljus i det gråa höst-dagsljuset.  Efter ett tag insåg jag att jag längtade efter en toalett.  Efter ytterligare ett tag insåg jag att det inte fanns någon toalett innan vi nådde vårt hem.  Men nästan helt ensam i skogen, inga problem.  Men oj, vi träffade en joggare.  Efter ett tag kände jag att jag måste….  Jag rekognoscerade i väster och öster och ingen i sikte.  Några steg ut från stigen och jag hukar ner.  Vilken lättnad.  Inte lång tid att fundera över hur man ska kunna resa sig igen, bara att räta på ryggen.  I samma ögonblick som jag knäppte knappen i mina jeans dök en ny joggare upp.  Han log och när jag såg det leendet visste jag att han hade förstått vad han nästan hade avslöjat.  Men jag sa till honom, om han hade varit femton sekunder tidigare hade han varit tvungen att springa med slutna ögon, så han var en lycklig man.  Den återstående promenaden hem var trevlig och i vissa omgivningar som var ganska nya för mig.  Men inte en enda bänk!  Nästan fem kilometer och ingen bänk.  Denna tid på året och sitta på en blöt stubbe, nej tack .  Inget vi längtar efter.  Vi försöker hitta några nya ställen att promenera och om möjligt ta ett stopp vid en bänk någonstans för en kopp kaffe.  Vet du hur underbart kaffe smakar ute i naturen?  Och några mackor så kan vi ta vara på dagsljuset bättre.  Behöver inte vara hemma för lunch.

 Ikväll ska jag på tredje mötet med författare till nyligen publicerade böcker.  Dagens författare är en kvinna med ett mycket omfattande och rikt språk.  Hon förvånade mig lite, det måste jag erkänna.  Först tänkte jag att det var en helt annan handling jämfört med de andra böcker vi på dessa träffar har läst.  Annorlunda beroende på hur hon använder språket för att uttrycka tankar, samtal och känslor.  Verkligen annorlunda! Boken är en bok på 713 sidor.  Hur många generationer handlar boken om?  Tyvärr kommer jag aldrig att få veta.  Det är en av de böckerna som kommer att finnas i min nya bokhylla.  Och dess omslag är snyggt till den hyllan.  Pryder sin plats. Trots allt en mycket skicklig författare, jag är säker på att hon kommer att vinna något pris en dag.  Jag måste erkänna, jag har läst några mycket kända författare, och alla är inte mina favoriter.  Inte många för att vara ärlig.  En av mina favoriter är en numera pensionerad svensk författare, och det verkar bara vara jag som saknar honom.  Varje sak har sin tid.

 Nu tar ”bosshumla” tagit en tupplur, så problemet med elkablarna är nog löst vid det här laget.