Ballongblomma!

Awaiting for some story from me? I can not say stories is finished, only I have no one in mind. Have to dig in my memory and think if there is some one according to the autumn. Most memories from my childhood is from summer spring and winter. those winters when we had got some snow. When we were able to go skiing or skating. Not every winter it was possible because some winters it never became that cold we got some ice or snow. 

When we walk our daily walks I use to think about those winters when I grew up. We pass areas where I sprained my ankles several times every winter before I achieved the skill skating. The ponds around the funeral chapel was the most popular skating places we appreciated as kids. The chapel is surrounded by this moat, but I can not remember it was possible to skate around the whole chapel.

But the autumns I can not remember that much from. Probably because we started the school and the time was occupied with new classmates and new books and aims. The stay outdoors was less than during summer. A different way of life. Visiting the library downtown was a “daywork” after school. It was dark before I arrived home from library, and the weather often rainy and cold.

When we nowadays walk in sunshine in middle of day I feel as a discovery, those sunny days. Where were they when I grew up? Realise at that time I sat indoors in school. We had a week free around Halloween but it was named as potato-holiday. I can not remember I never have harvest a single little potato during those days. But the sleeping mornings we never refused. Maybe harvesting of some late apple in our garden. But most outdoor work finished at this time a year. 

My hip has been sore since we arrived home from cottage, so my walkings is very slow and with many rests. My walker allows me to sit for a while to the cramp in my leg disappear. And I am able to study every blade of grass and plants. Not just study, trying to remember their names, the plants. The different kind of grass I have decided to leave to my next life. Grass has so many different kinds I am not able to learn in this lifetime. 

But most plants makes me forced to remember their names. Probably you think I am a fool, and I agree. But this fool can not resist. Many years ago I saw a TV-series, there was an old man who knew all names in calendar. The children loved to tease him by shout a date i.e. first of August and before the old man had even thought why this date was shouted out, he had answered the shout: Per! He was seen as the village idiot, but I think he wasn’t more idiot than I am. What guarantees that is! But when I sit on my walker and search in my mind for a name at a flower I haven’t seen for some years, I feel as that village idiot. Regardless I can not stop to search for the name of the flower. And yesterday I found a flower I never have seen in my life. My spouse pointed at a flower and asked me; what is it? 

First of all I didn’t see any flower just a green plant. And in late October it is not many fresh plants. So my first answer was, I don’t know. But same moment I said those words, I reacted. Normally I don’t refuse to answer anything about my beloved flowers like that: I don’t know! So I took some steps nearer the green plant and stared at it. Suddenly I saw it was a blue flower! And I told him it is a blue flower. That, he meant, was obvious to him. Once again I looked at the flower and saw a plant I wasn’t sure of. Started to give some suggestions about potato plants and its related kind of flowers. We stood there and spoke about; that flower we had in our garden, the weed. What was its name? We looked at each other and waited for the name…. I thought my spouse as the gardener should know its name, and he thought as the flower lover I am, knew the name. None! Not a sound over our lips! Those silent moments seems to be more and more frequent. But we have all time in the world. Nothing hurry us. During the remaining walk back home we tried some names but no one was accepted as the right one. 

Today Sunday some names popped up in our brains. And when we started to look them up in my flower book I found at last the flower we saw yesterday. In Swedish ”Ballon flower”, a plant as I said I never have seen before. We took some picture and this story is as a documentary to my discovery.

During the continuing walking my husband told me he had seen a bullfinch last time he walk this path. Oh I said, what a sign of autumn. I envied him a little, and I asked if it was a he- or she-bird. A silence followed and I became confused. What was the problem, I asked? Don’t you know the difference between the sex at that bird? One of the easiest birds to determine the sex of. No, it was not the problem, the problem was he remembered the wrong name of the bird. It was a such one; you know the Lord cleaned his brushes against when he had painted our birds. 

Ha ha, I know very well his memory slots. My head is full of such ones. He spoke about chaffinch instead of bullfinch. But as we agreed – finch as a finch.

the Swedish here

Väntar du på en berättelse från mig?  Jag kan inte säga att berättelser är slut, bara jag har ingen i åtanke.  Måste gräva i mitt minne och tänka om det finns något som handlar om hösten.  De flesta minnen från min barndom är från sommar, vår och vinter.  Detta vintrar när vi hade fått lite snö.  När vi kunde åka skidor eller skridskor.  Inte varje vinter det var möjligt eftersom vissa vintrar det aldrig blev så kallt att vi fick någon is eller snö.

 När vi går våra dagliga promenader brukar jag tänka på de vintrarna när jag växte upp.  Vi passerar områden där jag stukade anklarna flertal gånger varje vinter innan jag uppnådde skickligheten att åka skridskor.  Dammarna runt begravningskapellet var de populäraste skridskoplatserna vi uppskattade som barn.  Kapellet är omgivet av denna vallgrav, men jag kan inte minnas att det var möjligt att åka skridskor runt hela kapellet.

Däremot höstarna kan jag inte komma ihåg så mycket från.  Förmodligen för att vi startade skolan och tiden var upptagen med nya klasskamrater och nya böcker och mål.  Utevistelsen var mindre än under sommaren.  Ett annat sätt att leva.  Att besöka biblioteket i centrum var ett ”dagsverke” efter skolan.  Det var mörkt innan jag kom hem från biblioteket och vädret ofta regnigt och kallt.

 När vi numera går i solsken mitt på dagen känner jag det som en upptäckt, de soliga dagarna.  Var var de när jag växte upp?  Inser då att jag satt inomhus i skolan.  Vi hade en ledig vecka runt Halloween, den fick namnet potatislov.  Jag kan inte minnas att jag någonsin har skördat en enda liten potatis under dessa dagar.  Men sovmorgnarna uppskattade vi.  Kanske skörd av något sent äpple i vår trädgård.  Men det mesta utomhusarbetet hade avslutats vid den här tiden på året.

 Min höft har varit besvärlig sedan vi kom hem från stugan, så mina promenader är väldigt långsamma och med många vilostunder.  Min rullator gör det möjligt för mig att sitta en stund tills krampen i benet försvinner.  Och jag kan studera varje grässtrå och växter.  Inte bara studera, försöka komma ihåg deras namn, växternas. Gräset har jag bestämt mig för att lämna studierna runt till mitt nästa liv.  Gräs har så många olika sorter som jag inte kan lära mig dem under den här livstiden.

 Men de flesta växter gör att jag tvingar mig komma ihåg deras namn.  Förmodligen tror du att jag är en dåre, och jag håller med.  Men den här dåren kan inte motstå.  För många år sedan såg jag en tv-serie, det var en gubbe som kunde alla namn i kalendern.  Barnen älskade att reta honom genom att skrika ett datum, t.ex. “första augusti”, och innan gubben ens hade tänkt på varför detta datum ropades, hade han svarat de ropande: Per!  Han sågs som byns idiot, men jag tror att han inte var mer idiot än jag.  Vilka garantier är det nu är!  Men när jag sitter på min rullator och i tankarna söker efter ett namn på en blomma som jag inte har sett på några år, känner jag mig som den där bynfånen.  Oavsett det, kan jag inte sluta leta efter blommans namn.  Och igår hittade jag en blomma som jag aldrig sett i hela mitt liv.  Min make pekade på en blomma och frågade mig;  Vad är det?

 Först och främst såg jag ingen blomma bara en grön växt.  Och i slutet av oktober är det inte många färska växter.  Så mitt första svar var, jag vet inte.  Men i samma ögonblick som jag sa de orden reagerade jag.  Normalt vägrar jag aldrig svara på något sånt om mina älskade blommor;  att jag inte vet!  Så jag tog några steg närmare den gröna växten och stirrade på den.  Plötsligt såg jag att det var en BLÅ blomma!  Och jag sa till honom att det är en blå blomma.  Det, menade han, var självklart för honom.  Återigen tittade jag på blomman och såg en växt som jag inte var säker på.  Började ge några förslag om potatisväxter och dess släktingar.  Vi stod där och pratade;  den blomman vi hade i vår trädgård, ogräset.  Vad hette den?  Vi tittade på varandra och väntade på namnet skulle dyka upp i huvudet på någon av oss….  Jag tyckte att min make som trädgårdsmästare borde veta dess namn, och han tyckte att jag som blomälskare visste namnet.  Ingen!  Inte ett ljud över våra läppar!  De där tysta stunderna verkar vara mer och mer frekventa.  Men vi har all tid i världen.  Ingenting skyndar på oss.  Under den återstående promenaden hemåt provade vi några namn men ingen accepterades som den rätta.

 Idag söndag dök det upp några namn i våra hjärnor.  Och när vi började slå upp dem i min blomsterbok hittade jag äntligen blomman vi såg igår.  I Ballongblomma, en växt som jag sa jag aldrig sett förut.  Vi tog en bild och den här historien är som en dokumentär till min upptäckt.

 Under fortsatta promenaden berättade min man för mig att han hade sett en domherre förra gången han gick denna väg.  Åh sa jag, vilket hösttecken.  Jag avundades honom lite, och jag frågade om det var en han- eller hon-fågel.  En tystnad följde och jag blev förvirrad.  Vad var problemet, frågade jag?  Vet du inte skillnaden mellan könet på den fågeln?  En av de enklaste fåglarna att avgöra könet på.  Nej, det var inte problemet, problemet var att han kom ihåg fel namn på fågeln.  Det var en sådan;  du vet som Herren rengjorde sina penslar mot när han hade målat våra fåglar.

 Ha ha, jag känner mycket väl till hans minnesluckor.  Mitt huvud är fullt av sådana.  Han talade om bofink istället för domherre.  Men som vi kom överens – fink som en fink.