The world will never be the same. This very date nine-eleven is one of the points of references, as well as corona times had changed the world. Historically a number of both occasions and times with plagues we read about in school or was told by media as TV and radio. Not without a shudder we heard about it, but I never thought it would happen again. Not in our civilised world. When I look back to that fact I was unable to fear any of those worldwide goings-on, I do see what a safe world my parents left to me.
Since my first memories from childhood I can recall my parents tell about what they had gone through during WW2. We were told many things were a shortage and how they tried to replace this lack with anything else or cope to be without it. Most things was about food. I can’t recall I ever heard them speak about they froze. Therefore I think the supply of firewood and coal was enough for people in my town. It was mostly food they had to change their habits about. But as long as they survived on what was found even if some were some substitutes, I’m sure they were happy to avoid starving.
After the war when our world became rebuilt many people thought this was the biggest crises ever, and it would never be repeated. A little child don’t read any papers or listen to the news in other media, but listen to mam and dad and what the speak about at dinner table. And even more intense they listen what they say when the parents lower their voice or perhaps starts to spell the word instead of saying it. I will bet any five year kid know what I C E C R E A M means, spelled out loud. And the more curious child they more difficult to hide things for them. I could spell ice cream before I was able to spell my name.
Why I write this is, it is a kind of confession about me as a child. I think I had my ears on edge all my waking time. It made me vulnerable, I couldn’t deny when they asked me to do this or that by saying I hadn’t heard. A dilemma I realised rather early in my lifetime. I think it took me some years to learn to handle situations like that.
The expression: even this day was worth living, I have thought many times when I have learned something new. Probably it started when I succeed to outfox my parents and their either whispering voices or their spelling those words they didn’t let us children to understand. Most parents has no idea how little the world is for a small child, and how important their conversation is to the kid. And how much trust they bring to the child.
I can recall me as a ten year girl, my father entered our home after had been at work all day. He didn’t take off his outerwear, just put his shoes off and stood there. The anxiety shone from his eyes and he said; now we have a new war ongoing!
It was the Suez crisis 1956, and for my father it felt like as a doomsday. It was my first memory from the worries around the world. Since then I can not think of a day we have had peace all over the world. It is smaller or bigger trouble spots all over the world. The cause to it I don’t follow and can not decide which one of the parts who is right.
Nine-eleven I never doubt what I think about this terrorists. So disrespectful to another human being as this deed shows, they never get any sympathy from me. They are not any soldiers they are slaughterer. And why. I hope they never get any space in our world but the smallest place to survive but decrease as a human race with their kind of brains.
Another thing which hit our world is this last pandemic, the corona virus. The trust from my childhood things like this never should happen, after we get vaccinated for the polio epidemic in late fiftieth.
It is two decades between those, nine-eleven and corona pandemic. But both of them has changed our world. We seems to forgot the equality for all. We seems to have forgot to live in place. Some days ago I so my froggyfriend tried to persuade a Belgian player not being so furious. Several times he told him; calm down, when the player had an arguing with his own partner, a beginner. Why this anger? Does it change us? For something better or worse? We have all too short to get upset. We don’t think before we speak out. We seems to be in a hurry all the time. Yesterday I was at cinema too look on a movie I have waited for long. Only four visitors in the cinema, two ladies in the line in front of us. They took up their iPhones each fifth minutes to look at the screen if something had happened. Do you have any idea how much a smartphone light up a dark cinema? I decided to tell them after the movie: I hope my little cough didn’t disturb you as much as your frequently shining phones disturbed to me. But when I have an sour hip I was all too slow to reach and say something to them. They seemed to be in a hurry for some next event…. Do people have more to do after this pandemic? Do we have a quota to fill during our lifetime?
After the cinema we enjoyed the moment being downtown. Thought a hamburger was a perfect meal and we haven’t eaten any since we arrived home from cottage. It use to be a confirmation we have reached civilisation again. To have a fast food like that. We sat outdoor the pavement restaurant and ate. Cars, bikes and buses in a steady stream passed by. Kick boards and pedestrians in a crowd around us. We felt we have left our paradise on earth. But to have two worlds is our way to appreciate we can share time with our siblings and relatives.
One pedestrian a man with a support collar around his neck, I saw met my stare with a little smile. Did I know him? I have during my years met a lot of patience, some of them still remembering me. And I am aware of it, even if I have no idea who they are. But I use to nod a little mini nod and a mini smile back. They probably see the confusion in my eyes and by then know it is a false acquaintance. This man sat down at a bench behind me and waited us to finish our meal. He had by then noticed we had cans with water to our meal. And when we left the table he approached our table to ask for the cans. Of course I said, you’re welcome. And he started to explain he collected to the poor and homeless people. I answered I didn’t felt it as a charity but was happy someone taking care the cans for reuse. Once again he repeated it was for poor and homeless. This man confused me a bit. Was he begging for more? Or did he tell me something else? Some mumbling word about it was for someone else he collected and I admit, I left him there at the street with his bags and maybe a need to talk some words to someone. The noice from traffic made it almost impossible to have any conversation made me hurry away. All people seems to be in a hurry, as I said.
When we arrived home I felt very satisfied, my sour hip is better for each day and soon I can have my bus tours as I have spoken about. As long as we don’t get more threatening terrorism or any new pandemic, we will go back to …..not normal but freer life.
Här är svenskan
Världen blir aldrig densamma. Just detta datum nionde-i-elfte är en av referenspunkterna, liksom coronatider hade förändrat världen. Historiskt sett ett antal både tillfällen och tider med plågor vi läste om i skolan eller fick höra i media som TV och radio. Inte utan rysningar hörde vi om det, men jag trodde aldrig att det skulle hända igen. Inte i vår civiliserade värld. När jag ser tillbaka på det faktum att jag inte kunde frukta någon av dessa världsomspännande händelser, ser jag vilken trygg värld mina föräldrar invaggade mig i.
Sedan mina första minnen från barndomen kan jag minnas att mina föräldrar berättade om vad de hade gått igenom under andra världskriget. Vi fick höra att många saker var bristvaror och hur de försökte ersätta denna brist med något annat eller klara sig utan det. Det mesta handlade om mat. Jag kan inte minnas att jag någonsin hört dem tala om att de frös. Därför tror jag att tillgången på ved och kol var tillräckligt för människor i min stad. Det var mestadels mat de fick ändra sina vanor runt. Men så länge de överlevde på det som hittades, även om vissa var några ersättare, är jag säker på att de var glada över att slippa svälta.
Efter kriget när vår värld återuppbyggdes trodde många att detta var de största kriserna någonsin, och det skulle aldrig upprepas. Ett litet barn läser inte några tidningar eller lyssnar på nyheter i andra medier, men lyssnar på mor och far och vad de talar om vid middagsbordet. Och ännu mer intensivt lyssnar de på vad de säger när föräldrarna sänker rösten eller kanske börjar stava ordet istället för att säga det. Jag kan slå vad att ett femårigt barn vet vad G L A S S betyder, stavat högt. Och ju mer nyfiket barn, desto svårare att dölja saker för dem. Jag kunde stava glass innan jag kunde stava mitt namn.
Varför jag skriver det här är, det är en slags bekännelse om mig som barn. Jag tror att jag hade mina öron viftandes hela min vakna tid. Det gjorde mig sårbar, jag kunde inte förneka när de bad mig göra det eller det genom att säga att jag inte hade hört. Ett dilemma som jag insåg ganska tidigt i mitt liv. Jag tror att det tog mig några år att lära mig hantera sådana situationer.
Uttrycket: även denna dag var värt att leva, jag har tänkt många gånger när jag har lärt mig något nytt. Förmodligen började det när jag lyckades överlista mina föräldrar och deras antingen viskande röster eller deras stavning av ord de inte lät oss barn förstå. De flesta föräldrar har ingen aning om hur liten världen är för ett litet barn och hur viktig deras konversation är för barnet. Ej heller hur mycket trygghet de ger barnet.
Jag minns mig som en tioårig tjej, min far kom hem efter att ha varit på jobbet hela dagen. Han tog inte av sig ytterkläderna, bara tog av sig skorna och stod där. Ångesten lyste från hans ögon och han sa; nu har vi ett nytt krig på gång!
Det var Suez -krisen 1956, och för min far kändes det som en undergång. Det var mitt första minne från oron runt om i världen. Sedan dess kan jag inte komma på en enda dag vi har haft fred över hela världen. Det är mindre eller större oroshärdar över hela världen. Orsaken till det följer jag inte så noga och kan heller inte bestämma vilken av parterna som har rätt.
Men nionde-i-elfte tvivlar jag aldrig på vad jag tycker om dessa terrorister. Så respektlöst mot en annan människa som denna gärning var, får de aldrig någon sympati från mig. De är inga soldater de är slaktare. Och varför. Jag hoppas att de aldrig får något utrymme i vår värld utom det minsta möjliga stället att överleva men minskar som en mänsklig ras med sin typ av hjärnor.
En annan sak som drabbade vår värld är denna sista pandemi, corona -viruset. Tryggheten från min barndom sade att det bör aldrig hända saker som detta efter att vi vaccinerats mot polioepidemin i slutet av femtiotalet.
Det är två decennier mellan dem, nionde-i-elfte och coronapandemin. Men båda har förändrat vår värld. Vi verkar glömma jämlikhet för alla. Vi verkar ha glömt att leva i fred. För några dagar sedan försökte min froggyfriend att övertala en belgisk spelare att inte vara så rasande. Flera gånger sa han till honom; lugna ner dig när spelaren bråkade med sin egen partner, en nybörjare. Varför denna ilska? Förändrar det oss? Till något bättre eller sämre? Vi har alltför kort startsträcka till att bli upprörda. Vi tänker inte innan vi säger ifrån. Vi verkar ha bråttom hela tiden. Igår var jag på bio för att titta på en film jag har väntat länge på. Endast fyra besökare på bio, två damer i raden framför oss. De tog upp sina iPhones var femte minut för att titta på skärmen om något hade hänt. Har du någon aning om hur mycket en smartphone lyser upp en mörk biograf?
Jag bestämde mig för att berätta för dem efter filmen: Jag hoppas att min lilla hosta inte störde dig lika mycket som era ofta lysande telefoner störde mig. Men när jag har en besvärlig höft var jag alltför långsam för att hinna att säga något till dem. De verkade ha bråttom till nästa evenemang …. Har människor mer att göra efter denna pandemi? Har vi en kvot att fylla under vår livstid?
Efter biografen fortsatte vi av att vara kvar i city. Tänkte att en hamburgare kunde vara en perfekt måltid och vi har inte ätit någon sedan vi kom hem från stugan. Det brukade vara en bekräftelse på att vi har nått civilisationen igen. Att ha sådan snabbmat. Vi satt utomhus på trottoaren och åt. Bilar, cyklar och bussar i en evig ström körde förbi. Kickboards och fotgängare i massor omkring oss. Vi kände att vi har lämnat vårt paradis på jorden, stugan. Men att ha två världar är vårt sätt att uppskatta att vi kan dela tid med våra syskon och släktingar.
En fotgängare en man med en stödkrage runt halsen kom gående, såg att jag mötte hans blick. Kände jag honom? Jag har under mina år mött mycket patienter inom vården, några av dem minns mig fortfarande. Och jag är medveten om det, även om jag inte alltid har en aning om vilka de är. Men jag brukar nicka en liten mini -nick och ett minileende tillbaka. De ser förmodligen förvirringen i mina ögon och vet då att det är en falsk bekantskap. Den här mannen satte sig på en bänk bakom mig och väntade på att vi skulle avsluta vår måltid. Han hade då märkt att vi hade burkar med vatten till vår måltid. Och när vi lämnade bordet närmade han sig vårt bord för att be om burkarna. Självklart sa jag, varsågod. Och han började förklara att han samlade för de fattiga och hemlösa. Jag svarade att jag inte kände det som en välgörenhet men var glad att någon tog hand om burkarna för återanvändning. Återigen upprepade han att det var för fattiga och hemlösa. Den här mannen förvirrade mig lite. Ber han om mer? Eller sa han något annat till mig? Något mumlande ord om det var för någon annan han samlade och jag erkänner, jag lämnade honom där på gatan med sina påsar och kanske ett behov av att prata några ord med någon. Ljudet från trafiken gjorde det nästan omöjligt att ha någon konversation, fick mig att skynda iväg. Alla människor verkar ha bråttom, som sagt.
När vi kom hem kände jag mig mycket nöjd, min besvärliga höft är bättre för varje dag och snart kan jag ta mina bussturer som jag har talat om. Så länge vi inte får mer hotfull terrorism eller någon ny pandemi, kommer vi tillbaka till … inte ett normalt men friare liv.
Margareta
När jag var liten trodde jag att jag kunde göma mig i Afrika, om det blev krig igen. Och säga att jag var svensk. Det gjorde ont i mig, när jag fick veta att även delar av Afrika var i krig. Och att det inte var någon säkerhet i att vara svensk.