When my mother sang/ då mor sjöng

I have previously told about our little singing moments in connection with the description of the apartment where I grew up. When I talked about these singing events, I remembered in my mind how dad and I, often placed in his lap, singing songs.  We kept up well with the modern range that was played on the radio, but we also sang together from ”The Green Songbook” which I certainly could not read.  But as often as we sang from it, I knew the songs that belonged to each picture which was drawn at every page.  What I also remember with these certain moments is, that a rattling of dishes from the kitchen.  By the time I was on my dad’s lap, the washing up had not become my ??responsibility yet.  So in the kitchen, mother was washing up.  She liked to tune in to the songs, but it was my dad and I who decided the repertoire because we had the songbook in our care.  It wasn’t that often mother took the initiative to sing, but if you asked beautifully, mother also sang.  She had a very good singing voice even though it was a bit thin compared to my father’s strong baritone.

 When I asked my mother to sing, she often sang ”In a room in the children’s hospital, where the white beds are.”  Still when I hear the song, I am uncomfortably touched and anxiety creeps into me.  Why now this?  Well, I never think mother sang through the whole song without her being in an extremely  sad mood and got tears in her eyes. https://youtu.be/SRTqKt7nlZM  There were also times when she refused to sing about the little lung-sick girl in the hospital, when as an alternative her choise was ”Why should people fight, why should blood flow”.  I can promise that song was probably the most boring song I have ever heard.  After that song, we didn’t ask for more songs.  But if she sang about the little girl, it wasn’t uncommon for me to ask about the lyrics and why the song never ended happily.  Mother’s evasive answer to the questions was explained much later.  At one point my father had told me they have had a girl before I was born, but that she had died, so he was happy when I was born so he got a new little girl.  In children’s curious ways, I had also asked mother about their little girl, her name was Barbro, but received elusive answers.

 Later in life I have received more information about my sister Barbro.  On the same day Denmark was occupied by the Germans, my mother gave birth to an prematurely born girl.  Something different with the little girl was eventually discovered.  A probable CP injury in connection with the early birth made Barbro both deaf and blind.  But this was not realized until weeks and even months had passed.  Mother soon realized that she did not see, but this with the hearing took some time to realize.  And life in the middle of these times of worries around the world with a two-year-old, my brother Stig born in 1938 and a newborn child, at the same time as my father was called to do his duty in the general mobilization of swedish soldiers, was probably not an easy situation.  Mother didn‘t like to tell about the time with Barbro, but one thing and another I still managed to ”sneak out”, in this respect children are relentless.  Later in life, I received some information from my Aunt Greta about how they discovered Barbro’s multiple disability.  Mother kept her in her care until she was a few years old, but in times like this she was asked to leave this abnormal child to some kind of institution.  When Barbro got tuberculosis in her lungs, my mother agreed to leave her to a hospital.  She was sent to the sanatorium in Tyringe where she spent her last days.  She died only four years old.  Among old newspaper clippings and collected old papers, we have after our parents’ death found the telegram mother sent to my father, he was in military duty at the time, and the obituary that Barbro died only four years old.

 At this time, it was something one should forget as soon as possible and try to move on in life.  But much later it has still been as if I understood, this was an equally beloved and thus missing child.  And the song my mother sang was a way to process the grief and at the same time confirm this child as she felt they had tried to keep quiet about.  When we went to put flowers on Grandma’s and Grandpa’s grave, we always passed by and pointed to the little plaque that was Barbro’s grave.  However, no flower was ever planted for Barbro.  There was no stone on the grave so it was a bit of a secret between mother and me, I experienced it as.  When we arrived home it was reported that we had been and planted  flowers at grandpa’s and grandma’s graves. But it was never mentioned that we looked at Barbro’s grave.

här är svenskan

När jag bett mor sjunga, sjöng hon ofta  ”I en sal på barnsjukhuset, där de vita sängar står”. Fortfarande då jag hör visan blir jag obehagligligt berörd och oron kryper i mig. https://youtu.be/SRTqKt7nlZMVarför nu detta? Jo, jag tror aldrig mor sjöng igenom hela visan utan att hon blev oerhört tårögd. Det förekom även gånger då hon vägrade sjunga om den lilla lungsjuka flickan på lasarettet, då fick man som alternativ höra ”Varför skola män´skor strida, varför ska det flyta blod”. Jag kan lova att den visan var nog den tråkigaste sång jag någon gång hört. Efter den sången bad man inte om fler sånger. Men om hon sjöng om den lilla flickan var det inte ovanligt att jag frågade om texten och varför visan aldrig slutade lyckligt. Mors undvikande svar på frågorna fick sin förklaring långt senare. Någon gång hade far berättat för mig, att han haft en flicka tidigare men att hon dött, så därför var han glad när jag föddes så han fick en ny liten tös. Jag hade på barns nyfikna sätt även frågat mor om deras lilla tös, hon hade hetat Barbro, men fått undflyende svar.

Här kommer svenskan

Tidigare har jag berättat om våra små sångstunder i samband med beskrivningen av lägenheten jag växte upp i. När jag pratade om dessa sångsstunder såg jag framför mig hur far och jag, ofta placerad i fars knä, hjälptes åt och skrålade visor. Vi hängde gott med i det moderna utbud som spelades i radion, men vi sjöng även tillsammans ur ”Den gröna visboken” som jag visserligen inte kunde läsa. Men så ofta som vi sjöng ur den kunde jag sångerna som hörde till respektive bild. Vad jag också minns med de här visstunderna är att det skramlades med disk i köket. På den tid då jag satt i fars knä hade disken ännu inte blivit mitt ansvarsområde. Så i köket stod mor och diskade. Hon stämde gärna in i sångerna, men de var ju far och jag som bestämde repertoaren eftersom vi hade hand om sångboken. Det var inte ofta mor tog initiativet till att sjunga, men om man bad vackert så sjöng mor också. Hon hade en mycket bra sångröst även om den var lite tunn i jämförelse med fars starka baryton.

När jag bett mor sjunga, sjöng hon ofta  ”I en sal på barnsjukhuset, där de vita sängar står”. Fortfarande då jag hör visan blir jag obehagligligt berörd och oron kryper i mig. Varför nu detta? Jo, jag tror aldrig mor sjöng igenom hela visan utan att hon blev oerhört tårögd. https://youtu.be/SRTqKt7nlZM Det förekom även gånger då hon vägrade sjunga om den lilla lungsjuka flickan på lasarettet, då fick man som alternativ höra ”Varför skola män´skor strida, varför ska det flyta blod”. Jag kan lova att den visan var nog den tråkigaste sång jag någon gång hört. Efter den sången bad man inte om fler sånger. Men om hon sjöng om den lilla flickan var det inte ovanligt att jag frågade om texten och varför visan aldrig slutade lyckligt. Mors undvikande svar på frågorna fick sin förklaring långt senare. Någon gång hade far berättat för mig, att han haft en flicka tidigare men att hon dött, så därför var han glad när jag föddes så han fick en ny liten tös. Jag hade på barns nyfikna sätt även frågat mor om deras lilla tös, hon hade hetat Barbro, men fått undflyende svar.

Senare i livet har jag fått mer upplysningar om min syster Barbro. Samma dag som tyskarna intog Danmark födde mor ett ofullgånget barn, en liten flicka. Att det var något annorlunda med den lilla tösen upptäcktes så småningom. En trolig CP-skada i samband med den tidiga förlossningen gjorde att Barbro var både döv och blind. Men detta var inget man insåg förrän veckor och till och med månader hade gått. Att hon inte såg förstod mor ganska snart men det här med hörseln tog ytterligare en stund att inse. Och att mitt under dessa orostider stå med en två-åring, min bror Stig född 1938 och ett nyfött barn, samtidigt som far kallades in i den allmänna mobiliseringen, var nog ingen sinekur. Mor berättade inte gärna om tiden med Barbro men ett och annat lyckades jag ändå ”luska ur” henne, härvidlag är ju barn obarmhärtiga. Senare i livet fick jag vissa uppgifter av faster Greta om hur man upptäckt Barbros multihandikapp. Mor hade henne hemma tills hon var något år, men på denna tiden uppmanades man att lämna ifrån sig de barn som var ”onormala”. När Barbro sedan drabbades av tuberkulos i lungorna gick mor med på att lämna henne ifrån sig. Hon skickades till sanatoriet i  Tyringe där hon tillbringade sina sista dagar. Hon dog endast fyra år gammal. Bland gamla tidningsklipp och samlade gamla papper har vi efter våra föräldrars död hittat dels telegrammet mor skickade till far, han låg inkallad i beredskap då,  dels dödsannonsen att Barbro avlidit blott fyra år gammal.

På denna tid var det något man borde glömma så snart som möjligt och försöka gå vidare i livet. Men långt senare har det ändå varit som om jag förstått, detta var en lika älskat och därmed saknat barn. Och sången som sjöng var ett sätt att bearbeta sorgen och samtidigt bekräfta detta barn som mor upplevde att man försökt tiga bort. När vi gick för att sätta blommor på mormors och farfars grav, gick vi alltid förbi och mor pekade på den lilla plätt som var Barbros grav. Däremot sattes aldrig någon blomma till Barbro. Där var ingen sten på graven så den var lite av en hemlighet mellan mor och mig upplevde jag det som. När vi kom hem rapporterades att vi varit och satt blommor hos farmor och farfar, och hos mormor. Men det nämndes aldrig att vi tittat till Barbros grav.