Thinking during travelling/ tankar under resan

I have driven our car. Our red nice Volvo. Since two years I haven’t been much of a car driver, when my eyes have made me not reliable behind the wheel. A year ago when I was going to have a surgery for my cataract, one of the advantage I looked forward to, was to share the driving with spouse. But those of you who know and have followed my last nine month, know what happened. The macula of retina hit me and a series of treatment followed. Now I am capable to drive again. But as a beginner, carefully and I have to realise my time to react isn’t better than before, rather less. 

Therefore our travelling is slower than earlier year. Longer pauses and some more. 

But how fun it is to still be able to make such a voyage. We aren’t any beginner doing this trip along our country. Have made it many times. When OscarJ our cat followed us, we made a calculation he had followed us one and a half time around the equator by making this trip to and from the cottage. He isn’t with us anymore and we have made the trip many times since he left us. 

The travelling make us nostalgic. Yesterday we spoke about times when we went by train and buses to visit my spouses childhood home. When our money was almost finished when we had bought the tickets for our journey. How we sat there and were sad we couldn’t order that basket with coffee and new baked danish, the the train conductor walked around and asked if we wanted. Of course we wanted but had no money for such luxury. You got a basket at one station and had about half an hour to enjoy it, then you had to return the basket with the porcelain, to conductor. After many journey we at last were able to afford a basket, the smallest one, two cups of coffee and a danish each. We looked forward for it the first 1000 kilometres of the journey. When we got the basket we felt as royalties. The danish tasted wonderfully but the coffee was as tasteless as an angels pee. As an comfort, something we had longed for so many times was degraded as any less anxious wish in future. 

Today at breakfast at the hotel, my husband said he had noticed the seagull outside the hotel started to look like…..and there he got silent. He looked at me and with a shy smile he went absolutely silent…  What I said, what do they look like? As people? As the boy from Skåne said, he thought the cows started to look like people, when they travelled by train from Stockholm to Skåne, and he started to see the cows were the black and white kind again, instead of the red cows which were more usual up north in our country. 

Funny but you can see some differences at both people and animals from north to south. About the animals it is a question about appearance. But people also are dressed different. Probably depending on the climate. My friend asked me some weeks ago, how we knew we had reached Norrland? And I answered, when we can find salted pork cheap in stores, and the men wear those caps and their lips looks swollen by the snuff the use.  

Not without bragging, I must admit, I am rather good to recognise places, and can see where we are for the moment. Have travelled so many times I can say in nearest half an hour we reach a rather good rest place. Or a special small village pop up after some minutes. We have just had a break for a cup of coffee and before continuing the ride I picked up a new bottle of water. My spouse said, I hope it will last to Insjön, a village he knew we would pass further ahead. I gave him the bad finger because he teased me like that. I drink a lot of water, always. When we passed that village less than 5 minutes later he blushed by shame. He had no idea we had that village just around the corner where we had our coffee.

But he had his qualities so ok, he may tease me for my water drinking. 

Här svenskan

Jag har kört vår bil.  Vår röda fina Volvo.  Sedan två år har jag inte varit mycket bilförare, när mina ögon har gjort att jag inte är pålitlig bakom ratten.  För ett år sedan när jag skulle opereras för min grå starr, var en av fördelarna jag såg fram emot att dela körningen med make.  Men ni som vet och har följt mina senaste nio månader vet vad som hände.  Gula fläcken drabbade mig och en serie behandlingar följde.  Nu kan jag köra igen.  Dock som nybörjare, försiktigt och jag måste inse att min reaktionstid inte är bättre än tidigare, snarare sämre.

  Därför går vår resa långsammare än tidigare år.  Längre raster och lite fler.

  Men vad kul det är att ändå kunna göra en sådan resa.  Vi är inga nybörjare som gör denna resa längs vårt land.  Har gjort det många gånger.  När OscarJ vår katt följde oss gjorde vi en beräkning att han hade följt oss en och en halv gång runt ekvatorn genom att göra denna resa till och från stugan.  Han är inte med oss längre och vi har gjort resan många gånger sedan han lämnade oss.

  Resan gör oss nostalgiska.  Igår pratade vi om tider då vi åkte tåg och buss för att besöka min makes barndomshem.  När våra pengar nästan var slut när vi hade köpt biljetterna för vår resa.  Hur vi satt där och var ledsna över att vi inte kunde beställa den där korgen med kaffe och nybakad wienerbröd, tågkonduktören gick runt och frågade om vi ville beställa en korg.  Naturligtvis ville vi men hade inga pengar för sådan lyx.  Man fick en korg på en station och hade ungefär en halvtimme att njuta av den, sedan fick man lämna tillbaka korgen med porslinet, till konduktören.  Efter många resor hade vi äntligen råd med en korg, den minsta, två koppar kaffe och ett wienerbröd vardera.  Vi såg fram emot det de första 1000 kilometerna på resan.  När vi fick korgen kände vi oss som kungligheter.  Wienerbröden smakade fantastiskt men kaffet var lika smaklöst som en änglapink.  Som en tröst slutade det vi längtat efter så många gånger som en mindre angelägen önskan i framtiden.

  Idag vid frukosten på hotellet sa min man att han hade märkt att måsen utanför hotellet började se ut … och där blev han tyst.  Han tittade på mig och med ett blygt leende blev han helt tyst … Vad sa jag, hur ser de ut?  Som folk?  Som pojken från Skåne sa, tyckte han att korna började se ut som folk, när de reste med tåg från Stockholm till Skåne, och han började se korna var den svartvita sorten igen, istället för de röda korna som var mer  vanligt norrut i vårt land.

  Roligt men du kan se vissa skillnader hos både människor och djur från norr till söder.  Angående djuren är det en fråga om hur ofta man ser dem.  Men människor är också klädda annorlunda.  Förmodligen beroende på klimatet.  Min vän frågade mig för några veckor sedan, hur visste vi att vi hade nått Norrland?  Och jag svarade, när vi kan hitta saltat fläsk billigt i butikerna, och männen bär kepsar och läpparna ser svullna ut av snuset.

  Inte utan att skryta måste jag erkänna att jag är ganska bra på att känna igen platser och kan se var vi är för tillfället.  Har rest så många gånger kan jag säga att på närmaste en halvtimme når vi en ganska bra rastplats.  Eller en speciell liten by dyker upp efter några minuter.  Vi har precis tagit en paus för en kopp kaffe och innan vi fortsatte turen tog jag fram en ny flaska vatten.  Min make sa, jag hoppas att det kommer att räcka till Insjön, en by han visste att vi skulle passera längre fram.  Jag gav honom det dåliga fingret eftersom han retade mig så.  Jag dricker alltid mycket vatten.  När vi passerade byn mindre än 5 minuter senare rodnade han av skam.  Han hade ingen aning om att vi hade den där byn precis runt hörnet där vi fikade.

  Men han hade andra bra egenskaper så ok, han kan reta mig för att jag dricker vatten.