Life is a laugh together /Skratta tillsammans är liv

In the middle of nowhere we have a little cottage. Our beloved cabin which has been without any inherent last two years because of the corona virus. Have to confess we have been a tiny anxious about its condition. But nothing we were able to do anything about 1500 kilometres away. 

When we seemed to be able making a trip up to cottage this summer, when we were allowed to make longer car driving but two hours from home as the restrictions were last summer, we were happy. Now we started to plan for our travel up here. 

We had got pictures from this surroundings continuously, when the snow melted away, when the lake opened up after had had a thick ice coating during winter. We got pictures when this and that flower were blooming. Our relatives know by now what our most requests are about. And some SMS about how high or low we wanted the lawn cut. We felt as kings and queens with this support. And all this before we arrived. In tried to persuade myself those people longed for life getting back to normal, but the thought they even longed a little to meet us popped up in my brain now and then. I have decided it was both reasons. Might not elevate myself. Whatever the reason is, we really felt welcome when we arrived Sunday evening. 

I searched for the key to cottage in the glove compartment, when I saw the door wide open. Did we have any intruders? Or why was the door open? When I stepped out of the car my sister in law greeted us welcome home, and at the same moment my iPhone buzzed. It was my friend at home who had followed us via an app, along our long journey through our country, and she said the same, ….welcome. 

There were people in my kitchen occupied preparing dinner. And behind the cabin a fire were started, meant to be barbecue embers. A bottle of sparkling wine sounded when she open the bottle and we cheered one another. At our age we never know when it is the last summer. This feeling gives every moment a gold edge when we stand there and smile. Some moments in life you can’t buy in a shop, they are free to enjoy, if you can grasp them.

The evening became a very nice reunion between relatives and siblings. Many old jokes were told and we felt familiar  to some of them. But it doesn’t matter, we had arrived to “normal life”. We really needed this after the year we left behind us. 

Monday, a bit tired and stiff in body after the journey. Even if cars nowadays are very comfortable, our bodies are an old year model. But unpack the car and drive to grocery store. We need some food so a ride into village were inevitable. 

Tuesday nice weather, cooler than Helsingborg. We are going to set up the tent so we can spend our time outdoors without any disturbance by mosquitoes. I got a phone call from an old workmate who wanted to know were I was tomorrow, my birthday. She were going to buy me a walker to me at my bd she said, and I laughed at her, told her I already was an owner of such a vehicle. 

We haven’t spoke for a long time, but she told me she often still refers to me when she speaks to her workmates nowadays. She says I am the nurse who taught her how to “take the lives of people”. She was partner of mine when I introduced her to the district and the patiences  where we worked. She were just finished with her  Swedish identification, as nurse. Her medical knowledge I think was high above mine but the language was still problematic to her. One of the first weeks at her own, she got a phone call, an old lady complained she was abandoned. No one from the ordinary domestic help came to help her, she were desperate. 

Nurse please, can you come home and help me “take the life of me”. My friend asked if she could come back by phone in some minutes. She has confessed she hesitated a while but decided, I call Inga-Lill and ask what to do. When l answered she started to ask for apology she called me in my spare time. No problem I answered, do you need any help? There is an old lady who asks me to come and help her to take her life of, she complained. I heard her despair but I persuade her to go to the lady. She probably should be instructed by the old woman how to do. 

In those times old ladies wore lace lives and it was always named as just “life”. Not any comfortable clothes. So when the ladies wanted to relax and feel comfortable in front of the TV they wanted to get rid of their lives, and the domestic help didn’t always made an extra visit for this service. My friend reminded me about this episode and again we laughed at the language confusion. As long as we still remember and can laugh, life is a pleasure. And when people around us smiles and tell us we have been waited for, it is even more pleasurable. 

Svenskan här

Mitt i ingenstans har vi en liten stuga.  Vår älskade stuga som har varit utan några inneboende de senaste två åren på grund av koronaviruset.  Måste erkänna att vi har varit lite oroliga över dess tillstånd.  Men vi kunde inte göra någonting åt detta ungefär 1500 kilometer bort.

 När vi verkade kunna göra en resa upp till stugan denna sommar, då man fick köra längre bilkörning än de två timmar hemifrån som begränsningarna var förra sommaren, var vi glada.  Nu började vi planera för vår resa upp hit.

 Vi hade fått bilder från den här omgivningen kontinuerligt, när snön smälte bort, när sjön öppnade sig efter att ha haft en tjock isbeläggning under vintern.  Vi fick bilder när den här och den där blomman blommade.  Våra släktingar vet numera  vad våra önskemål handlar om.  Och lite SMS om hur högt eller lågt vi ville ha gräsmattan klippt.  Vi kände oss som kung och drottning med dessa tjänster.  Och allt detta gjordes innan vi anlände.  Jag försökte övertyga mig själv om att dessa människor längtade efter att livet skulle återgå till det normala, men tanken att de till och med längtade lite efter att möta oss dyker upp i min hjärna då och då.  Jag har bestämt att det var båda skälen.  Kan inte förhäva mig själv.  Oavsett orsaken var vi verkligen välkomna när vi anlände på söndag kväll.

 Vid framkomsten letade jag efter nyckeln till stugan i handskfacket när jag såg dörren vidöppen.  Hade vi några inkräktare?  Eller varför var dörren öppen?  När jag gick ut ur bilen hälsade min svägerska oss välkomna hem, och i samma stund surrade min iPhone.  Det var min vän hemma som följt oss via en app, längs vår långa resa genom vårt land, och hon sa detsamma, ….

 Det fanns människor i mitt kök som förberedde middag.  Och bakom stugan hade någon gjort upp en eld, menad att bli grillglöd.  En flaska mousserande vin lät när svägerskan öppnade flaskan och vi skålade med varandra.  I vår ålder vet vi aldrig när det är den sista sommaren.  Denna känsla ger varje ögonblick en guldkant när vi står där och ler.  Vissa ögonblick i livet kan du inte köpa i en butik, de är gratis att njuta av, om du kan uppfatta dem.

 Kvällen blev en mycket trevlig återförening mellan släktingar och syskon.  Många gamla skämt berättades och vi kände igen några av dem.  Men det spelar ingen roll, vi hade kommit till det ”normala livet”.  Vi behövde verkligen detta efter året vi lämnade bakom oss.

 Måndag, lite trött och stel i kroppen efter resan.  Även om bilar idag är mycket bekväma är våra kroppar en gammal modell.  Men packa ur bilen och köra till mataffären.  Vi behöver lite mat så en tur in i byn var oundviklig.

 Tisdag fint väder, svalare än Helsingborg.  Vi ska sätta upp tältet så att vi kan tillbringa vår tid utomhus utan myggor.  Jag fick ett telefonsamtal från en gammal arbetskamrat som ville veta var jag var i morgon, min födelsedag.  Hon skulle köpa en rullator till mig på min födelsedag sa hon, och jag skrattade åt henne, sa till henne att jag redan var ägare till ett sådant fordon.

 Vi har inte pratat på länge, men hon sa till mig att hon ofta hänvisar till mig när hon pratar med sina arbetskamrater.  Hon säger att jag är sjuksköterskan som lärde henne hur man ”tar livet av folk”.  Hon var min partner när jag introducerade henne för vårt distrikt och patienterna där vi arbetade.  Hon var precis färdig med sin svenska legitimation som sjuksköterska.  Hennes medicinska kunskap tror jag låg högt över min men språket var fortfarande problematiskt för henne.  En av de första veckorna på egen hand fick hon ett telefonsamtal, en gammal dam klagade på att hon var övergiven.  Ingen från den vanliga hemhjälpen kom för att hjälpa henne, hon var desperat.

 Syster snälla, kan du komma hem och hjälpa mig ”ta livet av mig”.  Min vän frågade om hon kunde komma tillbaka via telefon om några minuter.  Hon har erkänt att hon tvekade ett tag men bestämde sig, jag ringer till Inga-Lill och frågar vad jag ska göra.  När jag svarade började hon be om ursäkt, hon ringde mig på fritiden.  Inga problem svarade jag, behöver du hjälp?  Det finns en gammal dam som ber mig att komma och hjälpa henne att ta livet av sig, sa hon lite trevande.  Jag hörde hennes förtvivlan men jag övertalade henne att åka hem till damen.  Hon skulle antagligen instrueras av den gamla kvinnan hur man gör.

 På den tiden bar gamla damer snörliv och det kallades alltid bara ”liv”.  Inte några bekväma kläder.  Så när damerna ville slappna av och känna sig bekväma framför TV: n ville de bli av med sina liv, och hemhjälpen gjorde inte alltid ett extra besök för denna tjänst.  Min vän påminde mig om denna episod och igen skrattade vi åt språkförvirringen.  Så länge vi fortfarande minns och kan skratta är livet ett nöje.  Och när människor runt omkring oss ler och säger att vi har väntat på er är det ännu trevligare.