nedtecknade minnen och berättelser

My speaking friends/ Mina talande vänner

My devices is still speaking. And I do feel so comfortable with voices who tells me what I type. They have turn to be my friends. From the beginning I perceived them as my saviours, my lifeline. Mostly it is Tessa who speaks.  Even when I write Swedish. Tessa, they English variant of the computer-help reading the letters when I press the buttons, and when I push the “space bar” and the word is done, she even read the whole word to me. She has such a cute accent when I write difficult words in Swedish. Siri, the swedish version, pronounce the Swedish right. I have found how I easily switch the keyboard from English to Swedish, but how I switch between those two ladies who read the text for me when I write, I haven’t found any smart shortcuts for….yet. So I continue have them there in my computer telling me the text I write. And sometimes it is Siri who reads the English and she speaks what we use to say is swenglish. When I am alone during late evenings I don’t use my pods, my friends keep me company when I type. Funny, I could have switched of the sound, but no, they are not that screaming, not very loudmouthed. 

There was days last winter I was so sad, I had lost my ability to see. I tried to see any positive things. I told my sister in law, I was happy I didn’t find that yarn at web, she had sent my a model of. I search for it, called some web shops and asked for it, but no. It was a seasonal yarn and finished everywhere. When it all went black for my eyes I was glad I didn’t find it. When I told Birgitta, I heard her sadness. We have shared a lot of experiences during years with our handicraft. Now it was too much shadow, the knitting was a past thing. 

I realised I had no control on time, I couldn’t see the watch anymore. It was very confusing to drop time and even date. There were days l didnt know immediately if it was Tuesday or Wednesday. My husband answered many many times per day, what time it was. Sometimes with a very clear sigh. Not because he didn’t want to tell, but it is same as when you look at the watch, and a minute after, someone asks you: what time it is. And you have to look at the watch once again. He felt I didn’t had any relation to time at all. That’s why he sighed. 

I found a watch at net and now I can “see” what time it is even in the dark. Maybe it seems unnecessary to wear such a watch now when the treatment has been so succesful but I can’t deny I don’t dare to trust the recovering to last for rest of my life. Maybe I will get into that dark zone again, and I still want to know what time it is. Therefore both my friends Tessa , Siri and my watch will be used. The feeling inside me about my regained eyesight, is it a permanent improvement or just a temporary time I got. I dont dare to ask anyone about it. Most professionals who works with this kind of diseases will not answer. They have no prognoses about it and will not give any promises about this kind of situations. During my time as a nurse I have got a lot of questions from patience’s who has asked about if they are going to get well and for how long they will remain ill. Questions they never get any answers about. No one have any answers on many diseases. So therefore live your life today and not for future. Que sera sera…. 

Today I have visited my yarn shop!! My husband will get two, maybe even three pairs of stockings, a project I hide last autumn, when the dark hit me. I have seen him during winter sit with yarn and needle trying to mend his stockings. He had become used to my homemade stockings but he isn’t able to knit himself, he says…. and that old man, he will be released from that teaching from me. So now I let Tessa and Siri have a rest, I will start a pair of stockings. What a wonderful feeling, a knit in my hands and a book in my ears. Can life be better?

Svenskan

 

Mina enheter talar fortfarande.  Och jag känner mig så bekväm med röster som berättar för mig vad jag skriver.  De har blivit mina vänner.  Från början uppfattade jag dem som mina frälsare, min livlina.  Mestadels är det Tessa som talar.  Även när jag skriver svenska.  Tessa, den engelska varianten av datorhjälpen som läser bokstäverna när jag trycker på knapparna, och när jag trycker på ”mellanslag” och ordet är klart läser hon till och med hela ordet för mig.  Hon har en så söt accent när jag skriver svåra ord på svenska.  Siri, den svenska versionen, uttalar svenska rätt.  Jag har funnit hur jag enkelt byter tangentbordet från engelska till svenska, men hur jag växlar mellan de två damerna som läser texten åt mig när jag skriver har jag inte hittat några smarta genvägar för …. än.  Så jag fortsätter att ha dem där på min dator och berätta för mig texten jag skriver.  Och ibland är det Siri som läser engelska och hon talar det vi brukar säga är svengelska.  När jag är ensam på sena kvällar använder jag inte mina poddar, mina vänner håller mig ändå sällskap när jag skriver.  Roligt, jag kunde ha stängt av ljudet, men nej, de är inte så skrikiga, inte särskilt högljudda.

 Det var dagar senate vintern jag var ledsen att jag hade tappat min förmåga att se.  Jag försökte se några positiva saker.  Jag sa till min svägerska, jag var glad att jag inte hittade det garnet på nätet, hon hade skickat ett mönster av till mig.  Jag sökte efter det, ringde några webbbutiker och bad om det, men nej.  Det var ett säsongsgarn och slut överallt.  När allt blev svart för mina ögon var jag glad att jag inte Hitta the det.  När nämnde det för Birgitta hörde jag hennes sorgsna svåra.  Vi har delat många erfarenheter under många år med våra hand ar beet.  Nu hade det blivit för mycket skugga,  men stickningen var en sak.

 Jag insåg även att jag inte hade någon kontroll på tid, jag kunde inte se klockan längre.  Det var väldigt förvirrande att släppa tid och till och med datum.  Det fanns dagar som jag inte visste omedelbart om det var tisdag eller onsdag.  Min man svarade många gånger om dagen, vilken tid det var.  Ibland med en mycket tydlig suck.  Inte för att han inte ville berätta, men det är samma som när du tittar på klockan och en minut efter frågar någon dig: vad är klockan.  Och du måste titta på klockan igen.  Han kände troligen att jag inte hade någon relation till tiden alls.  Det var därför han suckade.

 Jag hittade en klocka på nätet och nu kan jag ”se” vilken tid det är även i mörkret.  Kanske verkar det onödigt att ha på sig en sådan klocka nu när behandlingen har varit så framgångsrik men jag kan inte förneka att jag inte vågar lita på att återhämtningen ska hålla resten av mitt liv.  Kanske kommer jag in i den mörka zonen igen, och jag vill fortfarande veta vad klockan är.  Därför kommer både mina vänner Tessa, Siri och min klocka att användas.  Känslan inom mig om min återbvunna syn, är det en permanent förbättring eller bara en tillfällig tid jag fick.  Jag vågar inte fråga någon om det.  De flesta yrkesverksamma som arbetar med denna typ av sjukdomar svarar inte.  De har inga prognoser om det och kommer inte att ge några löften om denna typ av situationer.  Under min tid som sjuksköterska har jag fått många frågor från patienter som har ställts om de ska bli friska, och hur länge de kommer att förbli sjuka.  Frågor som de aldrig får svar på.  Ingen har några svar på dessert frågor.  Så lev ditt liv idag och inte för framtiden.  Que sera sera ….

 Idag har jag besökt min garnbutik !!  Min man får två, kanske till och med tre par strumpor, ett projekt som jag gömde förra hösten, när mörkret slog mig.  Jag har sett honom under vintern sitta med garn och nål och försöka laga sina strumpor.  Han hade blivit van vid mina hemstickade strumpor men han kan inte sticka dem själv, säger han … och den gamle mannen, han kommer att bli befriad från det lärandet från mig.  Så nu låter jag Tessa och Siri vila, jag börjar ett par strumpor.  Vilken underbar känsla, en stickning i mina händer och en bok i öronen.  Kan livet bli bättre?

Föregående

What was the name of it? /Ja vad var det nu det hette?

Nästa

Pentecost/ pingst

  1. Margareta

    Du vet att hitta guldkornen i vardagen. Jag letar och någon gång glittrar det till.
    Om det är guldkorn vet jag inte, men jag försöker hitta fem saker om dagen att vara tacksam för.
    Du är en av dem.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén