Brev till Kungen och Silvia / Letter for our king and Silvia

My sister in law cheers in phone, she sees the light is returning to our north sphere of earth. We enjoy it all of us . Every year we speak about it as if we have forget since last spring. I participate in the joyful moments when we switch our timers connected to lamps in our home, and in spring we do it because the daylight increase. I never stop to be happy for the sun returning to us, despite it shines and reveal all spots where I have missed to clean and wash in my home. 

I have always complained about this dirty spots but nowadays I am a master to ignore it and postpone it without any bad conscience. And my bad eyes don’t work anymore. l think our home is so clean and bright. As the edelweiss flower in mountains, Julie Andrews sung about it in one of my favourite movies. Funny how some words makes us remember, not only the tune, but the scenario in the movie. And the feeling it generates when you start to hum that tune. 

I can imagine similar feelings appears in chest by my sister in law, when she calls  and tries to bring about the fascinating sunset she has in front of her. It use to end up with a MMS where we can see the beauty in nature. After all we acknowledge once again, sunsets you may witness yourself, not see at a picture. But in times like this I feel we need all kind of alternative communications, so today I just sent her a picture of a hazel shrub and its blooming performance in the spring sun. Despite my rather poor eyes I observe things which glows someway. And those catkins really glows in the sunshine. I am sure many people just pass by and never notice this early sign of the spring. When I take my walks in our surroundings I share the path with bike riders, and I have become aware I see those bike riders who have a bicycle lantern glowing even in bright daylight. When bike riders come sneaking in shadow parts without any lantern and dressed in grey or black, I only notice them as a  hissing sound passes by. 

Therefore I look forward  to  spring, the light and all white and yellow flowers is blooming. I see those much better than the blue and pink  ones. I will take my walks as I want to do. My wish to stay out in sunshine and enjoy the nature without being forced to walk this or that many miles. Have so many times heard people bragging about the distance they have walked. I have answered I was out in sunshine for three hours. Oh, they say, what distance did you do? None, I answer but I sat in sunshine with a good book and a cup of coffee. Shame of me to admit what a lazy woman I am. 

Since I bought my new vehicle, my walker, I have extended my distance a lot. It gives me a trust I didn’t know meant so much for the both balance and strength. I have last two-three years thought of it as an impossibility to visit  our open-air museum Fredriksdal, here in my town. But my walker has given me hope to spend some time there, don’t need to wait for corona to end. Can go by car and have a nice trip there, with my walker. 

My husband’s kid sister use to say; you should not figure out anything in advance. And I hope this visit will be reality when the days become a bit warmer, and hope kid sister may be wrong. Even if I agree with her in other subjects.

When we have our dinner I realise my skill to handle the cutlery have decreased a lot since my eyes getting worse. I have said many times during dinner; I have to write a letter to our King and Silvia, (our queen in Sweden we address with her first name), they may invite  someone else but me for the Nobel dinner this year. There is always some representative from Swedish people and I am sure it is my turn this year. I can’t eat  anything anymore without drop a lot of food at my blouse or dress. I walk around thinking of how I will formulate the answer I’m not in condition to participate, so they should not be too sad. 

This afternoon I played a few deals bridge  with froggyfriend, we really enjoy each other’s company. We see it as our most important mission to share some time. When we play good we thrive together, and when we play bad we say congratulations to our opponents. Whatever happens we feel good. Not many who can stand to become beaten, but my partner always shows a good sportsmanship and congrats our opps when they play good. And when I made that terrible play I did at one hand, he didn’t let me down, just cheered me up and pretended as he sat there without any torments. Some friends are precious.

Här är svenskan

Min svägerska jublar i telefon, hon ser att ljuset återvänder till vår norra jordklot.  Vi njuter alla av detta.  Varje år pratar vi om det som om vi har glömt sedan förra våren .  Jag deltar i de glada stunderna när vi ändrar våra timers anslutna till lamporna i vårt hem, och på våren gör vi det för att dagsljuset ökar.  Jag slutar aldrig att vara glad för att solen återvänder till oss, trots att den lyser och avslöjar alla fläckar där jag har missat att rengöra och städa i mitt hem.

 Jag har alltid gnällt över dessa smutsiga fläckar men nuförtiden är jag en mästare att ignorera dem och skjuta upp städandet utan dåligt samvete.  Mina ögon fungerar inte så bra längre.  Så jag tycker att vårt hem är så ”rent och ljust”.  Som edelweissblomman i bergen som Julie Andrews sjöng om i en av mina favoritfilmer.  Roligt hur vissa ord får oss att komma ihåg, inte bara låten utan scenariot i filmen.  Och känslan den genererar när du börjar humma den låten.

 Jag kan föreställa mig att liknande känslor dyker upp i bröstet hos min svägerska, när hon ringer och försöker förmedla den fascinerande solnedgången hon har framför sig.  Det brukade sluta med en MMS där vi kan se skönheten i naturen.  När allt kommer omkring konstaterar vi igen, solnedgångar bör man bevittna själv, inte se på en bild.  Men i tider som denna känner jag att vi behöver alla typer av alternativ kommunikation, så i dag skickade jag henne en bild av en hasselbuske och dess blommande uppträdande i vårsolen.  Trots mina ganska dåliga ögon observerar jag saker som lyser något.  Och dessa gyllengula hängen som lyser i solskenet.  Jag är säker på att många bara passerar och märker aldrig detta tidiga vårtecken.  När jag går mina promenader i vår omgivning delar jag vägen med cyklister, och jag har blivit medveten om att jag ser cyklisterna med en cykellykta som är tänd även i dagsljus.  När de här cyklisterna som kommer i skuggiga alléer utan lykta och klädda i grått eller svart, märker jag bara dem när ett väsande ljud passerar förbi.

 Därför ser jag fram emot våren när alla vita och gula blommor blommar.  Jag ser dem mycket bättre än de blå och rosa.  Och jag tar mina promenader som jag vill göra dem.  Min önskan att stanna ute i solskenet och njuta av naturen utan att tvingas gå så eller så många kilometer.  Jag har så många gånger hört folk skryta om hur långt de gick. Jag har berättat att jag var ute i solskenet i tre timmar.  Åh, säger de, hur långt gick du då?  Inget alls, svarar jag men jag satt i solen med en bra bok och en kopp kaffe.  Skäms på mig, att erkänna vilken lat kvinna jag är.

 Sedan jag köpte mitt nya fordon, min rullator, har jag förlängt mitt promenadavstånd mycket.  Den ger mig ett förtroende som jag inte visste betydde så mycket för både balans och styrka.  Jag har de senaste två-tre åren tänkt på det som en omöjlighet att besöka vårt friluftsmuseum Fredriksdal, här i min stad.  Men min rullator har gett mig hopp om att spendera lite tid där, behöver inte vänta på att corona ska sluta.  Kan åka med buss/bil och ha en trevlig resa dit.

 Mina mans syster brukar säga;  du borde aldrig räkna ut något i förväg.  Men jag hoppas att det här besöket kommer att bli verklighet när dagarna blir lite varmare och ”lillasyster” kan ha fel.  Även om jag håller med henne i ett annat ämne.  När vi äter middagen inser jag att min skicklighet att hantera bestick har minskat mycket sedan mina ögon blev värre.  Jag har sagt många gånger under middagen;  Jag måste skriva ett brev till vår kung och Silvia (vår drottning i Sverige tilltalar vi med hennes förnamn), de kanske bjuder in någon annan än mig till Nobelmiddagen i år.  Jag kan inte äta något längre utan att spilla mycket mat på min blus eller klänning.  Det finns alltid en representant från svenskarna och jag är säker på att det är min tur i år.  Jag går runt och tänker på hur jag ska formulera svaret ”Jag är inte i skick och delta”, jag vill JU inte att de blir för ledsna.

 På eftermiddagen spelade jag några givar bridge med froggyfriend, vi tycker verkligen om varandras sällskap. Vi ser det som det viktigt, att dela lite tid.  När vi spelar bra trivs vi tillsammans och när vi spelar dåligt gratulerar vi våra motståndare.  Oavsett vad som händer mår vi bra. Det är inte många som kan stå ut med att förlora, men min partner visar alltid ett bra sportsmannaanda och gratulerar våra motståndare när de spelar bra. Sedan när jag gjorde det fruktansvärda spelet jag presterade på en bricka, gav han inte upp, bara uppmuntrade mig och lät som om han bara satt där utan några plågor. Vissa vänner är dyrbara.