What happens in the world? I don’t know, but I know what happens here in my home…

Svenskan sist idag

This very day Anders is the name in my calendar. An old Swedish name. I find it fun to remember old expression about weather and wind, about what will happen if we do this or that. Anders is a very important day to notice, because whatever the weather is today, the Christmas Eve will be the opposite. If the sun shines today and it is rather warm, Christmas will become snowy and cold. 

With a smile I sit and remember some years ago, when I had a lesson and the pupils, all grown up people, some of them already grey haired, sat and listen to me. Suddenly we where interrupted by Anders, almost every time a  latecomer. He sneaked in and curled up, hopefully not to be seen. But when I had become silent, everyone in the audience followed Anders every step. He tried to get invisible by sitting down as soon as possible and bowed his head deep. The silence that followed was as we use to say in Sweden a “speaking silence“. A silence which felt embarrassing. Both for Anders and even for me, because I had forgotten what I spoke about!! There I stood and the pupils sat waiting for listen to my teaching. Suddenly I remembered it was the “Anders-day” in calendar. And l asked Anders to raise. His cheeks was blushing but he rose. I saw in his eyes some kind of panic, he hadn’t made his homework!!! But slow and nice I asked him to tell what weather we had to look forward to that years Christmas Eve. Anders stared at me, swallowed and after a while he started to explain what he thought was the weather forecast for Christmas. I interrupted him, wished him a happy names day, and said thank you for the forecast. 

During his small speech, I had found my theme again and was able to continue my teaching. I never revealed to Anders I had noticed the panic in his eyes and my suspicion about the homework. And not told anyone how I dropped the theme in a middle of a sentence like that. Nowadays it happens rather often. Just a little interference and I have dropped focus. By now my home is full of dropped focuses. And when I sometimes occasionally find them, I have no one to tell them to. 

Tomorrow the last month of this year, December. We have decorated our home as we are expected to do this days and weeks. Have to admit, I am as a child, when I put this advent candlesticks in the window frame. This year I have bought a new one, a Lucia and her maids. Staffan is in lead for the whole queue of white dressed girls. An old tradition, mixed up from both events and legends. But there is no Swedish girl, who hasn’t participated in such event sometime. And many boys. Now I have my own show, and probably I will sing for hubby the songs which are connected to Lucia. He can “forget” to put on his hearing aids for some hours the 13th of December. 

At our patio we have some balcony flower boxes, where I have some flower plants, which can bear some frost. And around them I have put my Christmas birds, some birds with lights. And one of them has all his days in my ownership wore a scarf, made of cotton. This year it was worn out and I knitted a new one out of mohair wool. Blue, cozy. He looks so nice in his new suit. The other four I have put between the plants, they are more protected against the cold wind. 

This is very childish of me to sit and write and tell about this. But in times like this, I do what I find amusing. It is a way to dig deep in brain for words in another language, and it suits me. 

I pick up words, I type and spell, and at last but not least I get satisfaction I get confidence. 

Here some of my christmas birds

Here the Swedish 

Den här dagen är Anders namnet i min kalender.  Ett gammalt svenskt namn.  Jag tycker att det är kul att komma ihåg gamla uttryck om väder och vind, om vad som kommer att hända om vi gör si eller så.  Anders är en mycket viktig märkesdag, för det väder som är idag kommer till julafton att vara det motsatta.  Om solen skiner idag och det är ganska varmt, blir julen snöig och kall. 

Med ett leende sitter jag och minns för några år sedan, när jag hade en lektion och eleverna, alla vuxna människor, några av dem redan gråhåriga, satt och lyssnade på mig.  Plötsligt avbröts vi av Anders, nästan varje gång en ”komma-för-sent-kille”.  Han smög in och kröp ihop, hoppades inte bli sedd.  Men när jag hade blivit tyst följde alla i publiken Anders varje steg.  Han försökte bli osynlig genom att sitta ner så snart som möjligt och böjde huvudet djupt.  Tystnaden som följde var som vi brukar säga i Sverige en ”talande tystnad”.  En tystnad som kändes pinsam.  Både för Anders, men även för mig, för jag hade glömt vad jag pratade om !!  Där stod jag och eleverna satt och väntade på att få lyssna vidare på min undervisning.  Plötsligt kom jag ihåg att det var ”Anders-dagen” i kalendern.  Så jag bad Anders resa sig upp.  Hans kinder rodnade men han reste sig.  Jag såg i hans ögon någon form av panik, han hade inte gjort sina läxor !!!  Men långsamt och lug to bad jag honom att berätta vilket väder vi hade att se fram emot i år på julafton.  Anders stirrade på mig, svalde och efter ett tag började han förklara vad han trodde var väderprognosen för julafton.  

Jag avbröt honom, önskade honom en trevlig namnsdag och sa; tack för prognosen. Under hans lilla tal hade jag hittat mitt tema igen och kunde fortsätta min undervisning.  Jag avslöjade aldrig för Anders att jag hade märkt paniken i hans ögon och min misstanke om läxorna.  Och berättade inte för någon hur jag tappade temat mitt i en mening.  Numera händer det ganska ofta.  Bara lite störning och jag har tappat fokus.  Nu är mitt hem fullt av tappade fokusar.  Och när jag ibland hittar dem, har jag ingen att berätta dem för.

 I morgon den sista månaden i år, december.  Vi har dekorerat vårt hem som vi förväntas göra i dessa dagar och veckor.  Måste erkänna att jag är som barn när jag sätter de här ljusstaken i fönsterkarmen.  I år har jag köpt en ny, en Lucia och hennes tärnor. Staffan är ledande för hela tåget av vitklädda tjejer.  En gammal tradition, blandad från både händelser och legender. Dock finns det ingen svensk flicka som inte har deltagit i ett sådant evenemang någon gång.  Även många pojkar.  Nu har jag min egen show och förmodligen kommer jag att sjunga för maken de låtar som är kopplade till Lucia.  Han kan JU alltid ”glömma” att sätta på sina hörapparater i några timmar den 13 december.

 På vår uteplats har vi några balkonglådor, där jag har några blommor, som tål lite frost.  Och runt dem har jag satt mina julfåglar, några fåglar med elljus i.  En av dem har alla sina dagar i mitt ägande burit en halsduk, gjord av lite bomull.  I år var den sliten och jag stickade en ny av mohairull.  Blå, mysig.  Han ser så snygg ut i sin nya dress.  De andra fyra jag har placerat mellan växterna, de är mer skyddade mot den kalla vinden.

 Det här är väldigt barnsligt av mig att sitta och skriva och berätta om detta.  Men i tider som dessa gör jag det som jag tycker är roligt.  Det är ett sätt att gräva djupt i hjärnan efter ord på ett annat språk, och det passar mig.

 Jag plockar upp ord, jag skriver och stavar, och jag får tillfredsställelse, självtillit.