Däruppe hos Maria / Up there with holy Mary

English first today

I do not have a hard time sleeping late in the mornings, nowadays. When I worked, I always had a desire to get naps during the days I had time off from work, but woke up early despite the fact that no alarm clock rang for attention.  Oh, what I envied those who remained in bed and snored.  In recent years, when I have fallen into routines to ”stay up and play at night”, I am not so ashamed when I wake up towards ten o’clock.  Today was one of those days.

 I entered late in the kitchen where my husband had already eaten breakfast and prepared the ingredients for a apple pie.  Afternoon coffee was saved.  Apple pie with vanilla sauce.  We have come so far in life that we have learned how to plan for things.  We had managed to get a little ”white = vanilla sauce” as a  leftover.

 According to the son, “white” is what is served with apple and rhubarb pies in our household.  He still has terrible memories from his childhood of this “white”.  He was three years old when he had sneaked up at night, taken a kitchen ladder, climbed up so he reached the refrigerator.  There he had accessed the bowl of leftover custard, swallowed the rubbish and then snuck back to bed, slept well the rest of the night.  When his tender mother discovered the traces in the fridge the next morning after the party, she served the ”dry” apple cake that remained, as breakfast to her son, thinking that it belonged with the sauce he had devoured.  The boy has sooner or later never tasted a sourer and drier apple pie.  Over the years, I have heard how he urged his own kids to take care of the pie as well, not just the ”white”.  He still remembers the consequences of the night party.

 Now we had leftovers of white after what we had prepared for the apple pie that was left over after our housewarming party.  If we are really good mathematicians, we can make it odd every time we have apple pie for afternoon coffee.  Every other time pie over, every other time white ….. we have delicious ”fika” all autumn, until the saffron buns start to be sold in the shops.  It is important to make a plan ….

 Our accommodation is starting to feel finished regarding things around and together with the move.  When we moved in, I found that the terrace had shrunk significantly against the one promised in the drawings of the apartment and patio.  I complained to the staff from the real estate company.

 A woman came, looked at the terrace, and we were told that it should be ”like that”.  I pointed to the concrete tiling which clearly showed limits according to the balcony size that was on the drawings.  The answer I got was that the delimiting plank that was mounted was a windbreak.  Screwed to the house wall and nailed to the fence that surrounds half of my terrace …. the remaining tiling was outside and almost inaccessible for us.  We had to go out into the yard and get into the remaining terrace from elsewhere.  There was no direct road from my apartment … why a windbreak that so effectively makes it impossible to access my ENTIRE terrace ?.  I have two half patios, one of which is surrounded by a fence, the other I have to go out in the yard and around, and come in from elsewhere to reach.  

But not any problem for me, I let the lady know, as an old house owner I am used to handling both hammers and saws, so I will soon remove that obstacle and make one terrace of two!  Aie aie aie , I was told.  It was beyond my authority as a tenant.  But I got permission to use my whole terrace, both parts !!  That was nice!  I carried out some discarded scary outdoor furniture from annodatzumal.  Put them really conspicuously crazy, but after all on MY patio.

 Wrote an e-mail to the landlord a few weeks later: everyone else enjoys the late summer on their balconies, but not us, as our limited space makes us feel cramped on the small piece of terrace we naturally have access to.  Got then in response that change was underway.  An adjustment of the fence around the balconies was to be made for some tenants as it turned out that we were not alone in the mistake made by the construction company that set up the fence.

 In mid-September, construction workers suddenly stood outside our windows and dismantled the so-called windbreak, which has now been given a new location where the tiling ended.  Hurray!  We have got a really good terrace.  With a really large surface.  Now we started thinking about buying some nice patio furniture.  The season for the sale of outdoor furniture was over, so the range was limited.  But we found a table that allows both to have coffee at and if we want as a dining table.  But unfortunately no chairs.  However, the assistant in the store managed to find some chairs that fit the table, both in Eslöv and in Kristianstad.

 We asked them to reserve them for us in Kristianstad.  So we could make a corona-safe visit to the brother, coffee on their terrace is pretty safe.  But we wanted to make more of our trip, so a lunch basket was packed.  The weather, which was a wonderful late summer weather, attracted us to have lunch outside at a nice resting place.  And we found a place that was not too obnoxious.  Otherwise, many rest areas along our major roads are miserable.  We munched on our lunch bag and chatted a bit when there was a hole in the traffic noise.  After the meal I felt that a visit to the toilet was desirable.  But no toilet at this rest area, only benches and tables.  Now I’m not like I have to have a toilet seat to sit down on.  I can fulfill my needs out in nature, easily.  So some steps into a path of the forest so they could not see me too easily, the car drivers who passed on the road.  Did not want them to drive in the ditch.  After a while, I felt I had found enough privacy.  As I sat there crouching deeply, so as not to splash pee on my clothes or feet, I thought of my female friends and relatives.  How many of them would do this to take a leak out in the forest?  While enjoying the relief, I figured out which of them could do this.  There were more on that side of them who wouldn’t do it.

 When I was about to end my case of relief, I came to think: how do I get up from this deep crouching position ???  Realized that I was a little ”incommodious”.  The knees felt locked.  Should I let go and throw myself back and end up on my back, from there try to pick me up?  The alternative of trying to bounce and throw myself forward, end up on all fours and from there crawl up to normal.  My knees screamed in protest when I finally told myself that no rescue service has moved here to travel old, just peed ladies.  So breath and moan, I had after all a spot right under me that I wanted to avoid.

 Finally I got to my feet, adjusted my clothes and went out nicely to my husband who was sitting at the table enjoying the sun and nature.  After a while, I told about the dilemma I had, considering future possible incidents.  He’s cute when he smiles so big, husband.  Then I sang the song for him:

 You’ll get my old potty when I die

 You’ll get my old potty when I die

 Because up there with  holy Mary you may pee in ”free”

 You’ll get my old potty when I die

Här kommer svenskan

Jag har inte svårt att sova länge om mornarna, numera. Då jag jobbade hade jag alltid en önskan att få sovmornar under de dagar jag hade ledigt från jobb, men vaknade tidigt trots att ingen väckarklocka pockade på uppmärksamhet. Oh, vad jag avundades de som låg kvar i sängen och snarkade. Senare år då jag fallit in i rutiner att ”natta-ramla” skäms jag inte så mycket då jag vaknar framemot klockan tio. Idag var en sådan dag. 

Sent ut i köket där maken redan hade ätit frukost och förberett ingredienserna till en smulpaj. Eftermiddagsfikat var räddat. Äppelpaj med vaniljsås. Vi har kommit så långt i livet att vi har lärt oss hur man planerar för saker och ting. Vi hade lyckats få lite ”vitt” över. 

Vitt är enligt sonen det som serveras till äppel- och rabarberpajer i vårt hushåll. Han har fortfarande fruktansvärda minnen från sin barndom om detta vita. Han var i tre-årsålden då han hade smugit upp på natten, tagit en köksstege, klättrat upp så han nådde kylskåpet. Där hade han kommit åt skålen med överbliven vaniljsås, slevat i sig rubbet och sedan smugit tillbaka till sängen, sovit gott resten av natten. Då hans ömma moder nästa morgon upptäckte spåren i kylen efter kalaset serverade hon den ”torra” äppelkakan som återstod, som frukost till sonen, menade att de hörde ihop med såsen han slukat. En surare och torrare äppelpaj har gossen förr eller senare aldrig smakat. Jag har genom åren hört hur han uppmanat sina egna glyttar att ta för sig av pajen också, inte bara ”vittet”.  Följderna av nattkalaset minns han fortfarande.  

Nu hade vi rester av vitt efter det vi fick tillreda till äppelpajen som var rest efter vårt housewarming-party. Är vi riktigt duktiga matematiker kan vi få det att vara udda varje gång vi har äppelpaj till kaffet. Varannan gång paj över, varannan gång vitt…..så har vi ”gofika” hela hösten, tills lussekatterna börjar säljas i affärerna. Det gäller att planera….

Vårt boende börjar att kännas färdigt angående saker runt och tillsammans med flytten. Då vi flyttade in konstaterade jag att altanen hade krympt betydligt mot den som utlovats på ritningarna över lägenhet och uteplats. Jag beklagade mig till personalen från fastighetsbolaget. 

Det kom en kvinna, tittade på altanen, och vi fick beskedet att det ska vara ”sådär”. Jag pekade på plattsättningen som tydligt visade gränser efter den altanstorlek som fanns på ritningarna. Svaret jag fick var att det avgränsande plank som var monterat, var ett vindskydd. Skruvat fast i husvägg och spikat mot staketet som omgärdar halva min altan…. resterande plattsättning låg utanför och näst intill onåbara för vår del. Vi fick gå ut på gården och komma in på resterande altan från annat håll. Någon direkt väg från min lägenhet var där inte… varför ett vindskydd som så effektivt omöjliggör tillträde till HELA min altan?. Jag har två halva altaner varav den ena är omgärdad av ett staket, den andre får jag gå ut på gården och runt om, och komma in från annat håll för att nå. Men ingen fara, lät jag damen veta, som gammal husägare är jag van att hantera både hammare och såg, så jag ska strax undanröja det hindret och göra en altan av två! Aja baja, fick jag veta. Det var över mina befogenheter som hyresgäst. Men jag fick tillstånd att använda hela min altan, bägge delarna!! Det var väl tjusigt! Jag bar ut lite avdankade anskrämliga utemöbler från annodatzumal. Ställde riktigt iögonfallande tokigt, men trots allt på MIN altan. 

Skrev en e-post till fastighetsägaren någon vecka senare: alla andra njuter sensommaren på sina altaner, dock icke vi, då vårt begränsade utrymme gör att vi känner oss trångbodda på den lilla altanstump vi på ett naturligt sätt har tillgång till. Fick då till svar att ändring var på gång. Det skulle göras en justering av staketen runt altanerna för några hyresgäster då det visade sig att vi inte var ensamma om misstaget som gjorts av byggfirman som satte upp staketen. 

I mitten av september stod det plötsligt byggjobbare utanför våra fönster och demonterade det s.k.vindskyddet, som nu fått en ny placering där plattsättningen slutade. Hurra! Vi har fått en riktigt bra altan. Med rejält tilltagen yta. Nu började vi tänka på att köpa några trevliga altanmöbler. Det var slut på säsongen för försäljning av utemöbler, så sortimentet var begränsat. Men vi hittade ett bord som tillåter både att fikas vid och om vi vill ha som matbord. Men tyvärr inga stolar. Däremot lyckades biträdet i affären hitta några stolar som passade till bordet, både i Eslöv och i Kristianstad. 

Vi bad dem reservera dem för oss i Kristianstad. Så kunde vi göra en corona-säker visit hos brorsan, fika på deras altan är rätt så säkert. Men vi ville göra mer av vår utflykt, så en lunchkorg packades. Vädret som var ett underbart sensommarväder lockade oss till att ha lunch ute på någon trevlig rastplats. Och vi fann en plats som inte var alldeles för grisig. Annars är många rastplatser längs våra stora vägar miserabla. Vi mumsade vår matsäck småpratade lite då det blev ett hål i trafikbullret. Efter inmundigandet kände jag att ett toabesök var önskvärt. Men ingen toa på denna rastplats, bara bänkar och bord. Nu är jag inte sådan att jag måste ha en fjöl att dimpa ner på. Jag kan uträtta mina behov ute i naturen, enkelt. Så in en bit i skogen så att de inte kunde se mig allt för lätt, de förare som passerade på vägen. Ville inte de skulle köra i diket. Efter en stund kände jag att jag funnit tillräcklig privathet. Då jag satt där djupt hukande, för att inte det skulle stänka kiss på mina kläder eller fötter, tänkte jag på mina kvinnliga släktingar och vänner. Hur många av dem skulle göra detta, att slå en drill ute i skogen? Samtidigt som jag njöt av lättnaden, räknade jag vilka av dem som skulle kunna göra såhär. Det var fler på den sidan av dem som inte skulle göra det. 

När jag lättad skulle avsluta mitt ärende, kom jag att tänka: hur kommer jag nu upp från denna djupa hukande ställning??? Insåg att jag satt lite ”pyrt” till. Knäna kändes som låsta. Skulle jag släppa efter och slänga mig bakåt och hamna på rygg, därifrån försöka ta mig opp? Alternativet att försöka studsa till och slänga mig framåt, hamna på alla fyra och därifrån kravla mig upp i normalläge. Knäna skrek i protest då jag till slut sa till mig själv att hitåt rycker ingen räddningstjänst för att resa gamla avpinkade käringar. Så pust och stön, jag hade JU trots allt en fläck rakt under mig som jag gärna ville undvika. 

Slutligen kom jag på fötter, rättade till klädseln och gick snyggt ut till maken som satt kvar vid bordet och njöt av solen och naturen. Efter en stund berättade jag om dilemmat som jag haft, med tanke på framtida eventuella incidenter. Han är söt när han ler så där stort, maken. Sedan sjöng jag sången för honom: 

Du ska få min gamla potta när jag dör

Du ska få min gamla potta när jag dör

För däruppe hos Maria får man pinka i det fria

Du ska få min gamla potta när jag dör