English below today
För mänga år sedan såg vi ett program i TV med Lasse Holmquist som programledare. Det hette ”Sicken vicka” och var ett dåtidens ”Landet runt”. En form av nyhetssammanfattningen av veckans händelser. Onekligen har jag många gånger de senaste veckorna kommit att tänka på programtiteln, då det blivit funderingar om saker och dess fortsatta existens. I vems ägo? Många föremål har passerat våra händer där vi ställt oss frågan….behålla? Eller kasta, ingen som vill ha??
Ingen människa har en aning om hur många gånger vi stått med vår vånda. Och ”vicken vånda”.
Jag är ingen slit och släng människa. Allt som varit i min ägo har använts och om det blivit mindre nyttjat efter en tid, har de i alla fall fått bo kvar i min ägo tills någon kunnat nyttja och därmed överta det. Men en del måste man trots allt släppa. Det har kommit mycket bättre grejor att ta till då det gäller både renovering av hus och hem, och materialen kräver andra metoder. Då vi för cirka trettio år sedan la in laminatgolv i så gott som hela huset införskaffades utrustning för denna golvläggningsmetod. Idag stod maken med dessa klotsar och distansverktyg i en plastpåse. Jag såg i hans blick att man inte kastar sådana saker. Men vem behöver? Förmodligen ingen. Och sorteringen av alla hans verktyg har varit en mödosam procedur. Jag nämnde det för Vicky då vi samtalade på skypen. Inte detaljerat. Jag har ingen aning om vad t.ex. pinnfräs heter på engelska, och många andra saker, så de fick bli omtalade som ”a lot of tools”. Hennes omedelbara kommentar om att det kan man sälja, avslöjade att även hon är ingen slit och släng-människa. Bra sa jag, jag skickar över dem till dej så kan du starta som försäljare av begagnade tools…..Gick icke. Men än är inte allt färdigsorterat, det återstår många kilo järnskrot ännu. Jag får bara inte benämna det som skrot. Lika väl som han inte fått kalla alla mina garner för rester. Det är mönsterinslag på nästa par vantar, eller stoppgarn till strumpor som hälarna gliser igenom på.
Att man uppnått den ålder som avgör att man förmodligen aldrig kommer att behöva allt som ligger kvar i samlingarna, nej det pratar vi inte om. Vad jag även märker är att behovet att hänga väggarna fulla med bilder har försvunnet. De bilder, tavlor vi har är nästan alla färdigtittade. Eriks tavla får jag kika på lite till och se om jag förstår. Annars kan andra få titta på resten av bilderna om de vill. Så dem av er som vill titta får kolla på loppis efter dem.
Jag minns när jag var liten och skulle köpa en fin sak till min mor. Jag hade sett en liten porslinsfigurin, en prima ballerina där balettkjolen var i en skör tunn porslinsväv. Sju-åtta centimeter hög och den betingade ett pris av 1,25:-, en förmögenhet för en liten unge. Men jag sparade och sparade, och till slut hade jag lyckats få ihop detta enorma kapital. Traskade iväg för att köpa figuren. Då jag kom till affären fick jag den vackert inslagen. Det var hos hökaren som låg på Hälsovägen, där Stattena center idag ligger. Som rabatt fick jag en övermogen banan av handlaren. Har aldrig i mitt liv lärt mig att gilla smaken av välmogen banan…. Gick hem och överlämnade paketet till mor. Jag minns inte om det var julklapp eller födelsedag. Minns inte om mor blev glad för presenten men jag minns att jag tittade och fingrade på den otaliga gånger. Så många gånger att till slut hade jag en bit av tyllkjolen sönderbruten. Jag tror inte att mor upptäckte det. Förmodligen var den färdigtittad för hennes del långt innan jag var färdig med den. Men minnet av vad en liten pryl, aldrig så obetydlig, kan vara viktig beroende på var i livet man befinner sig.
Maken har noterat, lite sorgset, att jag är snar till att säga att det kan vi kasta. Han upplever att jag gett upp det mesta i livet, men det är snarare så att jag gett upp massor av onödor. Behöver inte hänga upp mitt liv på ägodelar och saker som ska representera mig och mitt leverne. Mitt habegär har minskat. Skönt. Lite tekniska prylar bara, dem har jag inte släppt ännu.
Detta är inte att man slutar leva, det är bara en anpassning till de kvarvarande förmågor. När synen gör det svårare att köra bil t.ex., hörseln gör att allt låter som ett mummel, då söker man de sysselsättningar man fortfarande fixar. Varför irritera sig på det som inte fungerar. Och en sak som ersatt mycket för min del är min ipad. Jag skriver, jag facetimar några människor, jag skypar. Brevväxling till några och så mitt eviga skrivande till dessa sidor. Inemellan hittar jag TV-program som jag helst ser på ”paddan”. Avståndet till vanliga TVn gör att texten blir svårtydd. Men paddan fungerar bättre tycker jag. Och att läsa en tidning är mycket trevligt på paddan, jag kan förstora texten till bautastort. Men man kan inte rensa fisk på paddan….där finns begränsningar. Herre gud vad jag gnäller. Vi har allt vad vi behöver. Sonen ser till att vi som riskgrupp i corona-tider får varor till dörren varje vecka. Jag beställer via paddan. Ibland missar han lite men än har vi inte svultit ihjäl, då han missat vissa varor. Vi har fortfarande lite depåer i skafferi och frys. Sedan har coronatider gjort att rondören har tilltagit lite på oss båda. Det händer att vi gör en liten eskapism. Pizzerian på Stattena eller hamburgerställe vid IKEA brukar vara glest befolkade. Och Väla restaurangtorget vid tretiden är också glest frekventerad. Så då vi inte är påpassade smiter vi ut på lite äventyr. Men jag måste erkänna att det känns verkligen som om man är ute i olovandes affärer. Undrar när vi är tillbaka till det normala, om vi minns vad som är normalt?
Here’s english
Many years ago we saw a program on TV with Lasse Holmquist as the program manager. It was called ”Sicken vicka” (what a week). A form of news summary of the week’s events. Undoubtedly, many times over the past few weeks, I have come to think of the program title, as there have been thoughts about things and its continued existence. Who owns it? Many objects have passed our hands where we asked the question …. keep? Or throw, no one wants ??
No man has a clue how many times we have stood by our anguish. What an agony.
I am not a woman who buy and throw. Everything that has been in my possession has been used and if it has become less used after some time, they have at least been allowed to stay in my ownership until someone could use it and thus take it over. But some we have to let go after all. Much better things have come to be added when it comes to both house and home renovations, and the materials require different methods. When we installed laminate floors around thirty years ago in almost the whole house, equipment was acquired for this flooring method. Today, husband was standing with these scraps and spacers in a plastic bag. I saw in his eyes that such things are not thrown away. But who needs? Probably none. And sorting all his tools has been a painstaking process. I mentioned it to Vicky when we were talking on the skype. Not detailed. I have no idea what, for example ”pinnfräs” is called in English, and many other things, so they got to be referred to as ”a lot of tools”. Her immediate comment that you can sell it, revealed that even she is not a toss-up and throw-away person. Well I said, I send them over to you so you can start as a seller of used tools ….. Didn’t work. But still not everything is sorted, many kilos of iron scraps remain. I just can’t call it scrap. As well as he may not having to call all my yarns for leftovers. It is a pattern feature on the next pair of mittens, or repairing material for socks that the heels glimpse through.
That you have reached the age that determines that you will probably never need everything left in the collections, no we are not talking about that. What I also notice is that the need to hang the walls full of pictures has disappeared. Almost all of the pictures and paintings we have are ready-looked-at. Erik’s painting I need to continue have a look at and see if I understand. Otherwise, others can watch the rest of the images if they wish. So those of you who want to watch can look at flea market after them.
I remember when I was a little girl and would buy a nice thing for my mother. I had seen a small porcelain figurine, a fine ballerina where the ballet dress was in a fragile thin porcelain fabric, a web. Seven-eight centimeters high and the presupposed price of 1.25: – a fortune for a little kid. But I saved and saved, and at the end I had managed to get this huge capital together. Wandered off to buy the figure. When I got to the store I got it beautifully wrapped. It was the salesman that was on Hälsovägen, where the Stattena center is today. As a discount, I got an overmatured banana from the merchant. Never in my life have I learned to like the taste of a banana in that stage …. Went home and handed the package to mother. I don’t remember if it was a Christmas present or a birthday gift. Don’t remember if mother was happy for the gift but I remember I was looking and fingering it countless times. So many times that in the end I had a piece of tulle skirt broken. I don’t think Mom discovered it. Probably it was finished viewing for her long before I finished look at it. But the memory of what a small thing, never so insignificant, can be important depending on where in the life you are.
Husband has noted, a little sadly, that I am quick to say that we can throw it. He feels that I have given up most of my life, but it is rather that I have given up lots of unnecessary. Don’t have to spend my life on possessions and things that will represent me and my life. My desire to buy has decreased. Phew. Just a some technical stuff, I haven’t released them yet.
This is not about ending life, it is just an adaptation to the remaining abilities. When vision makes it more difficult to drive a car, for example, hearing makes everything sound like a mumble, then you seek the pursuits you still find makeable. Why be annoyed at what doesn’t work. And one thing that has replaced a lot for me is my ipad. I write, I FaceTime some people, I skype. Exchange of letters to some and my eternal writing to these pages. Occasionally I find TV shows that I prefer to watch on the ipad. The distance to the regular TV makes the text difficult to read. But the ipad works better, I think. And reading a newspaper is very nice on the ipad, I can enlarge the text to bautabig. But you can’t clean fish on the ipad …. there are limitations. Oh my God what I whine. We have everything we need. My son ensures that we, as a risk group in corona times, get goods to the door every week. I order via the ipad. Sometimes he misses a little but we have not starved to death, even if he has missed some goods. We still have some depots in the pantry and freezer. Since then, corona times have caused the ranger to increase both of us. We happen to do a little escapism. The pizzeria at Stattena or hamburger place at IKEA is usually sparsely populated. And Väla restaurant square at three o’clock pm is also sparsely frequented. So when we are not attentive we embark on a little adventure. But I have to admit that it really feels like you are out in illicit business. Wondering when we’re back to normal, if we remember what’s normal?
Margareta
Ja sicken vicken tid vi har just nu!