Vi ska vara rädd om våra konsulter/ we may take care of our consultants…

Idag kommer svenskan efter

Received a phone call from our relocation consultant.  How’s it going, she wondered.  What, I asked?  Yes, how does the whole ”circus” move?

 At first I thought, hm hm, you don’t read my constant little cries about what shows up in all our forgotten hiding places.  Yes, but she did not see it as any “real” reports on how we manage the situation.  I tried to reassure her that it was good times.  Over two months to the day ”M” as in move.

 But the consultant did not let my answers be the case.  No, it would be more appropriate, she thought.  Okay okay.  After all, we had hired her as a consultant, thereby giving her an acknowledgement that she was much better at this than we are.  With its approx. 20 moves during our time as acquaintances, compared to our first moment, it was only to realise ….. she knows best.  I received express orders to contact new landlords to get a tentative promise to be able to enter the new apartment some day before the end of the month.  And then schedule time with the relocation guys.

 My attempts to meander and push those contacts till after the weekends to come failed.  Clear message!  Do as I say …. now before lunch!  ”You probably don’t be shy”, she said.  You can usually speak for yourself … said the consultant.

I thought I heard the unspoken threat that otherwise she might quit as our consultant!  Well, a little rueful, so after the conversation, I started looking for phone numbers of the people I needed to reach.  First the landlord who responded that we could probably have access the last two days in July.  Well, but the electricity?  Was there electricity already connected when we move in?  Or is it headlamp that applies in the evening?  And headlamp hanging on the door handle to the toilet, when there are no windows that allow daylight?

 People think I come up with such weird questions.  About how to handle garbage, if the lamp shines on the toilet, and lots of other small petitesses, but I feel this is for me to have some control over the situation.

 Then a conversation with the relocation guys, and we set up guidelines before how we deal with what … who does what and when.  Hubby seemed to appreciate that there was some more clarity.  And our notice board in the kitchen got new notes.  We had enjoyed the other day when the latest ”remember/notes” was erased and the board shone white and clean.  At the same time as if we felt it as the virus times around us and an empty message board made life even more contentless.  Much like Pastor Jansson’s paperbag, according to Hasse Alfredson.

 Now I have new events again.  Both second-hand people and the relocation guys, are on the white  board with the date and time.  I feel that there is after all a future, planned and real.

While I realise what all of us people who have become restricted in our lives because of  the Corona virus have a much emptier life.  Hubby and I run around and dig out and sort, so we are not without any work to do.  But when the bulletin board shone white and empty, it felt like we had no future.  Now the order is restored.  Now we have new commitments to meet.

 The consultant wondered about bicycles, why and how she now entered that issue.  And I told her the family now owned a motor vehicle, the car.  And just one bike.  It is enough.  We do not have to be stolen on two bike, so one we give away.  Did hear some rumors yesterday about the neighborhood we are moving into, the grandchild told.  Bikes were stolen faster than you could get them up in these parts of the city.  But good I said, then it was just to take a bike anywhere when you were in cycling distance.  I thought it sounded solid and smart.  Just like the rent kickboards, but free.  Well that was not really true, so the granddaughter meant … and she added as a small consolation, on the side you are going to live it is a little ”finer”.  What finer was I wondering?  Did we have free access to mopeds there?  Never got to know.  But now one bike is on its way to a new owner.  And we keep the ”women’s bike”.

 The consultant wondered what it was that decided the bike was male or female.  She had heard it became more stable with the bar in the frame, but allows older gentlemen to go to the women’s bikes on older days when the bar made it impossible to enter the vehicle.  Thus, do they accept to have more unstable means of procurement as they become stiffer in the body and less good balance?  Something we women have had but learned to deal with fully.  Strange that they are switching to a less qualitative alternative.  Can anyone explain to me what else they should have the bar to …… no ignore it.  I hear what you think.

 Now I will dive into my music and sort out what I have saved over the years.  I have to be crass and send a lot to the fleamarket.  I say as I said about the books, most of it is online nowadays.  The collector and squirrel can go on leave.

And we may take care of our employed/consultants so they not forsake us….

och här kommer svenskan

Fick ett telefonsamtal från vår flyttkonsult. Hur går det, undrade hon. Vadå går frågade jag? Ja hur fortlöper det med hela flyttcirkusen? 

Först tänkte jag, hm hm, du läser inte mina ständiga små skrönor om vad som dyker upp i gömmor och vrår. Jodå men hon såg det inte som några ”riktiga” rapporter om hur vi har koll på läget. Jag försökte lugna henne med att det var goda tider. Över två månader till dagen ”F” som i flytt. 

Men konsulten lät inte mina svar vara det som gällde. Nej, det skulle vara mer tidsplanerat ansåg hon. Okej okej. Vi har JU trots allt anställt henne som konsult, därmed gett henne ett erkännande av att detta var hon mycket bättre på än vi är. Med sina ca. 20 flyttningar under vår tid som bekanta, jämfört med vår första stundande, var det bara att inse…..hon vet bäst. Jag fick uttryckliga order att kontakta nya hyresvärden för att få ett preliminärt löfte om att kunna komma till i nya lägenheten någon dag före månadsskiftet. Och därefter stämma tid med flyttgubbarna. 

Mina försök att slingra mig och flytta dessa kontakter till efter helgerna som kommer, gick icke. Klara besked! Gör som jag säger….nu innan lunch! – Du brukar väl inte vara ”buskablyg”, menade hon. Du brukar väl kunna tala för dig…sa konsulten.

Jag tyckte jag hörde det outtalade hotet att annars kanske hon slutade som vår konsult! Jaha, lite slokörad började jag efter samtalet söka telefonnummer till de människor jag behövde nå. Först hyresvärden som svarade att vi förmodligen skulle kunna ha tillträde två senaste dagarna i juli. Jaha, men elen? Fanns det el inkopplad redan då vi flyttar in? Eller är det pannlampa som gäller kvällstid? Och pannlampa hängande på dörrhandtaget till toa, då det inte finns fönster som tillåter dagsljus? 

Folk tycker jag kommer med så underliga frågor. Om hur hantera sopor, lyser lampan på toa, och massor av andra små petitesser, men jag känner att detta är för mig att ha lite koll på läget. 

Därefter ett samtal med flyttegubbarna, och vi satte upp riktlinjer för vi hanterar … vem gör vad och när. Maken tycktes uppskatta att det blev några fler klarheter. Och vår anslagstavla i köket fick nya anteckningar. Vi hade njutit häromdagen då de senaste ”kom-i-hågen” raderades och tavlan lyste vit och ren. Samtidigt som om vi kände det som de virustiderna runt om oss och en tom anslagstavla gjort livet ännu mer innehållslöst. Ungefär som pastor Janssons påse, enligt Hasse Alfredson. 

Nu har jag nya händelser igen. Både Erikshjälpen och flyttegubbarna, står på tavlan med datum och klockslag. Jag känner att det finns en framtid, nedtecknad och verklig. 

Samtidigt som jag inser vad alla vi människor som har blivit begränsade i våra liv p.g.a. Corona-viruset har fått en mycket tommare vardag. Maken och jag fnattar omkring och gräver fram och sorterar, så vi är inte ”göralösa”. Men då anslagstavlan lyste vit och tom, kändes det som om vi inte hade någon framtid. Nu är ordningen återställd. Nu har vi nya åtaganden att möta upp till. 

Konsulten undrade över cyklar, vad och hur hon nu kom in på det området. Och jag berättade för henne att familjen numera hade ett motordrivet fordon, bilen. Och bara en hoj. Det räcker. Vi behöver inte bli bestulna på två hojar, så den ena ger vi bort. Fick igår höra lite rykten om stadsdelen vi flyttar in till, barnbarnet berättade. Det stals cyklar fortare än man hann skaffa dem uppe bland dessa delar av staden. Men bra sa jag, då var det bara att ta en hoj i högen då man skulle på cykelavstånd. Jag tyckte det lät solidariskt och smart. Precis som kickboardsen, men gratis. Nja det var nog inte riktigt så menade barnbarnet…och lade hon till som en liten tröst, på den sidan ni ska bo är det lite ”finare”. Vadå finare undrade jag? Hade vi fri tillgång till moppar där? Fick aldrig veta. Men nu är den ena cykeln på väg till en ny ägare. Och vi behåller ”damcykeln”. 

Konsulten undrade vad det var som avgjorde att hojen var herr- eller dam. Hon hade hört att den blev stabilare med den stång i ramen som gör att äldre herrar övergår till tantens hoj på äldre dagar då stången omöjliggör äntring av fordonet. Alltså accepterar de att ha ostabilare fortskaffningsmedel då de blivit stelare i kroppen och mindre bra balans? Något vi kvinnor haft men lärt oss hantera fullt ut. Konstigt att de övergår till ett mindre kvalitativt alternativ. Kan någon förklara för mig vad de annars ska ha stången till…… nej strunta i det. Jag hör vad ni tänker. 

Nu ska jag dyka ner bland min musik och sortera vad jag sparat genom åren. Jag måste vara krass och skicka mycket till loppis. Jag säger som jag sa om böckerna, det mesta finns på nätet nuförtiden. Samlaren och ekorren kan gå på ledighet.  

Och vi ska vara rädd om våra anställda/konsulter så de inte överger oss….