Seder eller traditioner/ Customs or traditions

English… look out below

Hur är det med våra seder? Vem har hittat på dem? Och varför har de blivit seder? Varför accepterar vi ”våra” seder och fnyser på näsan åt andras? Och för den delen, vad är sed och vad är tradition?

Frågan blev aktualiserad då väninnan och jag talade om och runt hennes dotters förestående bröllop. Jag fick höra om denna unga kvinnas bröllop, och fick höra att detta var ett beslut som kommit till skott, så här i virustider. Ytterligare ett bevis att vår värld är inne i ett skede som vi som lever nu, inte upplevt tidigare. Först var det svårt att förstå att vi kanske borde ta till oss att vi lever under ett hot, ett hot som innebär att vår högstående tekniska civilisation kommer att såras. Tillika rätt ordentligt. Men också att vi inte ser oss som om vi ska leva i oändliga tider. Ett annars vanligt tankesätt så här i vardagen. 

”Normalt” planerar vi för år och dekader. Men viruset har gjort att vi tar livet och tiden lite mer på allvar. Därför hade nu denna dotter med sambo beslutat att legalisera sitt mångåriga förhållande genom att gifta sig på ”gammaldags manér”!  

Då vi småpratade om bröllopet nu i corona-tider tyckte jag att de tagit ett riktigt beslut. Nu kunde ingen anklaga dem för att ha en enkel ceremoni. Alltså inget påkostat hallaballoo. Ställa till en fest kan de göra senare om de känner för. Utan bara visa att detta var ett sätt att det var hög tid att ta ansvaret gentemot varandra och verkligen göra det, inte bara tala om att man borde…  

Väl insatt i vilka besvärligheter man lämnar partnern i, om det händer endera parten något, hade uppmärksammats då en nära släkting och även en vän till brudparet hade lämnat jordelivet i unga år. Alldeles för tidigt, men sådant gör att vi inser vår egen litenhet i världsalltet. För en stund sägs det, vi borde se om ”vårt hus”. Och sedan rullar livet på igen, precis som tidigare. Utan att vi gör det vi borde ha gjort. Fortsätter leva ”på stockholmska” som det hette en gång i tiden, på 60-talet. Utan att ha klara papper på att man delar ljuvt och lätt. 

Nåja, då väninnan och jag talade vidare framkom det att dottern ställt lite frågor om hur vigselceremonin brukar gå till… väninnan låt mig förstå att hon tyckte traditionen med att fadern för sin dotter till altaret var helt otroligt fånig. Nu är inte brudens far i livet längre så det kom inte upp som förslag. Jag lyssnade då hon sa detta om att ”överlämna” sin dotter. Som en produkt, som en handelsvara. Jag hummade och tänkte på att jag aldrig sett Smetanas opera ”Brudköpet” ännu. En sak som borde läggas i listan över saker jag vill göra innan jag dör….

Ok, svarade jag lite disträ. Det är inte särskilt svenskt. Att ha döttrar som handelsvaror. Samtidigt som jag omedvetet anklagar andra kulturer för detta, genom att uttrycka osvenskheten i det. Men här i landet ringmärker JU maken sin nyblivna hustru genom att ge henne ett vårdtecken. Är det inte också ett sätt ”att lägga beslag på”.

Så var vi inne på ämnet ”vad vi brukar göra”.  Jaha, alltså detta tillskrivs en sed. Eller tradition. Och var kommer den ifrån, undrade jag. Inget svar. Hörde hon inte eller var det en sådan där ”nu körde jag in i en tunnel och hörde inte vad du sa”….byta ämne snabbt….reaktion. Gitter inte spekulera. Det händer att vi grottar ner oss på ämnen som inte ens sju vise kan svara på. Så ibland släpper vi…. Men det har blivit en del seder som vi aldrig ens hört talas om då vi växte upp, om som nu betraktas som det svenskaste som finns. Detta samtal hade vi för några dagar sedan. Jag ringde upp idag för att höra att bröllopet gått av stapeln som planerat, och jadå. De var man och hustru nu. Så nu är de i hamn, som man brukar säga …..mycket om hur man brukar göra avhandlas mellan väninnan och mig. 

 And here for the english

What about our customs?  Who invented them?  And why have they become customs?  Why do we accept ”our” customs and snort at others?  And for that matter, what is custom and what is tradition?

 The issue was raised when my friend and I talked about and around her daughter’s approaching wedding.  I heard about this young woman’s wedding, and was told that this was a decision that came to a close like this in virus times.  Further proof that our world is at a stage that we who are living now, have not experienced before.  At first, it was difficult to understand that we might have to realise that we are living under a threat, a threat that will mean our high-tech civilization will be hurt.  But also that we have to understand we aren’t to live in infinite times.  An otherwise ordinary way of thinking like this in everyday life.

 “Normally” we plan for years and decades.  But the virus has made us take life and time a little more seriously.  Therefore, this daughter and her partner had now decided to making their longstanding relationship legalised by getting married in ”old fashioned way”!

 When we talked about the wedding now in corona times, I thought they made the right decision.  Now no one could accuse them of having a simple ceremony.  So no fancy hallaballoo.  They can do a party later if they feel like it.  Without just showing that this was a way that it was high time to take responsibility for each other and really do it, not just say that you should …

 Well aware of the difficulties one leaves the partner in, if either something happens, had been noticed when a close relative and also a friend of the bridal couple had left the earth life in young years.  Far too early, but doing so makes us realise our own smallness in the universe.  For a while it is said, we should take care of our own……  And then life rolls on again, just like before.  Without doing what we should have done.  Continues to live as partners and not as married couple. Without having a marriage  certificate and have promised each other to have and to hold, for better or for worse….

 Well, when my friend and I talked further, it emerged that the daughter asked a few questions about how the wedding ceremony was like … My friend told me she thought the tradition of the father takes his daughter at the aisle was incredibly stupid.  Now the bride’s father is no longer alive so it did not come up as a suggestion.  I listened when she said this about ”handing over” her daughter.  As a product, as a commodity.  I hummed thinking that I had never seen Smetana’s opera “The Bride Purchase” yet.  One thing that should be added to the list of things I want to do before I die ….

 Okay, I answered a little distractedly.  It’s not very Swedish.  Having daughters as merchandise.  While I unconsciously accuse other cultures of this, by expressing the ugliness of it.  But here in this country husband is putting a ring on her new wife\s finger by giving her ”a sign of care”.  Isn’t that also a way of ”seizing”.

 So we were on the topic ”what we usually do”.  Well, so this is attributed to a custom.  Or tradition.  And where did it come from, I wondered.  No answer.  Did she not hear or was it one where ”now I drove into a tunnel and did not hear what you said” …. change topic quickly …. reaction.  Wouldn’t even speculate.  It happens that we get caught in some topics that not even seven wise men can answer.  So sometimes we let go …. But there have been some customs that we never even heard of when we were growing up, which are now considered the most Swedish thing there is.  We had this conversation a few days ago.  I called today to hear if the wedding was going off as planned, and yes.  They were husband and wife now.  So now they are safe by now, responsibel towards each other….. a lot about how to do the dissertation between my friend and me….