How are you? Hur har du det?

English first today

Thursday and the usual call from Canada around time for afternoon coffee sounded. In this ”stay home-times” I answer almost every day. Vicky called, and was a bit ashamed she had looked after the tourney we used to play wednesday afternoon. She confessed she had mixed up the days, and the subject for the day’s topic of the conversation was established! Both of us had realised we weren’t very good keeping updated what date and week day it is. Not any new issue for none of us but even more luminous during last month. 

Some gossip about play and players in bridge club were told. Vicky waited for her granddaughter to visit her. She thought of baking some pita bread, by using sociale distance between herself and grandchild. Milah should do all the work with the dough, and she was going to both do the job and documentary job around the ingrediens and how to do. 

My comment was, what a clever way to teach our relatives and transmit the methods. I could imagine how Vicky put a scale at table beside the bowl and how she and her grandchild for every single ingrediens measured  and weighed and get it written down! And still had the sociale distance.

Had to compliment her, telling her about how my mother in law taught me to do the dough l had asked her to tell me. She answered: it’s easy….  you just put some of this and some of that. Mix it and bake. And 5 minutes in oven. There were no details about how much and in which proportions,  neither how many degrees in oven? Took me some years before l had figured out the idealic recipe for our bread. So I admired Vicky’s idea to teach her grandchild how to do. 

We ended the conversation by Vicky telling, I will come and play that game tomorrow Inga. What play I wondered? The wednesday tourney…..

I had to ask her a serious question, Vicky what day is it today, I asked. Tuesday she replied. I didn’t say anything and after some seconds when she saw my face, I could see the doubt started to appear in her eyes. After about half a minute I slowly explained to her, the cause there wasn’t any Wednesday-tourney today is….it is Thursday today. And it means also there isn’t any Wednesday-tourney tomorrow Friday either. Suddenly she realised how she had mixed up everything, and she started to laugh. My first word every day when she calls is: Vicky what day is it today. And she has not been wrong since. I‘m sure she doesn’t push the ”call button” before she has convinced her what day and date it is. 

Now l have started to practice our memory by telling what we had for supper yesterday and the day before that and back one day at a time. Even this simple thoughts make us feel good when we can extend our memory. And cheating by document it and read from a list, no thats not fair, don’t give any satisfaction. 

Här kommer svenskan

Torsdag ljöd det vanliga samtalet från Kanada runt tiden för eftermiddagskaffe.  I dessa ”stanna hemtider” svarar jag nästan varje dag.  Vicky ringde och skämdes lite över att hon hade inte hittat turneringen vi brukade spela onsdag eftermiddag.  Hon erkände att hon hade blandat dagarna, och ämnet för dagens samtalsämne fastställdes!  Båda av oss hade insett att vi inte var så bra att hålla oss uppdaterade vilket datum och veckodag det är.  Inget nytt för någon av oss men ännu mer uppmärksammat under sistlidna månad.

 Vi inledde med lite skvaller om spel och spelare i bridge klubben.  Vicky väntade på att hennes barnbarn skulle besöka henne.  Hon tänkte på att baka lite pitabröd genom att använda social distans mellan sig och barnbarnet.  Milah skulle få göra allt arbete med degen, och hon skulle både göra jobbet och dokumentera, både om ingredienserna och metoden att baka brödet.

 Min kommentar var,  vilket smart sätt att lära våra ättlingar och överföra metoderna.  Jag kunde are framför mig hur Vicky satte en våg på bordet bredvid degskålen och hur hon och hennes barnbarn för varje enskild ingrediens uppmätte och vägde och fick det nedskrivet!  Och höll fortfarande den sociala distansen.

 Var tvungen att berömma henne och berätta om hur min svärmor lärde mig att göra degen jag hade bett henne lära mig.  Hon svarade: det är lätt …. du tar bara en pjott av detta och något av det.  Blanda det och baka.  Och 5 minuter i ugnen.  Det fanns inga detaljer om hur mycket och i vilka proportioner, eller hur många grader i ugnen?  Tog mig några år innan jag hade kommit fram till det ideala receptet för vårt bröd.  Så jag beundrade Vickys idé att lära barnbarnet hur man gör.

 Vi avslutade samtalet genom att Vicky berättade, jag kommer att spela det den turneringen imorgon Inga.  Vilket turnering undrade jag?  Onsdags-turneringen…..

 Jag var tvungen att ställa en allvarlig fråga, Vicky vilken dag är det idag, frågade jag.  Tisdag svarade hon.  Jag sa ingenting, men efter några sekunder när hon såg mitt ansikte såg jag tvivlet började dyka upp i hennes ögon.  Efter ungefär en halv minut förklarade jag långsamt för henne, orsaken till att det inte fanns någon onsdagsturnering idag är … det är torsdag idag.  Och det betyder också att det inte finns någon onsdagsturnering i morgon fredag heller.  Plötsligt insåg hon hur hon hade blandat ihop allt och hon började skratta.  

Mitt första ord varje dag när hon ringer är: Vicky vilken dag är det idag.  Och hon har inte haft fel sedan dess.  Jag är säker att hon inte trycker på ”ringknappen” innan hon har övertygat sig om vilken dag och datum det är.

 Nu har jag börjat träna vårt minne genom att berätta vad vi hade för middag igår och dagen innan det och vidare bakåt, en dag i taget.  Till och med dessa enkla tankar får oss att må bra när vi kan tänja vårt minne.  Och fusk genom att dokumentera det och läsa från en lista, är inte accepterat,  och framför allt det ger ingen tillfredsställelse.