Oförtrutet gräver vi vidare i våra gömda och glömda vrår. Helt fantastiskt vad mycket man kan samla på sig. Och jag erkänner skamset att det inte varit några regelbundna städningar av de djupa gömmor, vi i dagarna grävt i. Oj så många nostalgi-kickar det väcks i de gamla sinnena hos de två som gräver. Även oförstående blickar utbyts mellan oss. Var kommer de servettringarna ifrån? Minns att dottern fått en servettring i silver från sin morbror och moster vid dopet, med ingraverat namn. Men dessa, ett halvt dussin i nysilver? Ett samtal med svägerskan ger inget napp om de eventuellt kommer från henne, nej. Under tiden vi pratar om de gröna linneservetter jag någon gång i forntiden använt med dessa servettringar, utkristalliserar sig ett minne. Jamenvisst, jag fick dem från min arbetsgivare som julklapp, både ringar och servetter. Jaha, ännu en onöda som jag trots allt anammar som något trevligt. Ska vi ta dem med oss?
Nu kommer maken med en fotostatkopia av en gammal skrift. En utriven sida ur en kassabok. Ett vagt minne att jag sett skriften någon gång för länge sedan. En darrig gammelmans stil. Med stavning från förr. Och när jag, gamla damen talar om förr – kan ni höra historiens vingsus?
Jag minns ännu då jag fick möjlighet att läsa min farfars bokföring, hur de redovisades några sålda ägg ibland. Han var kopparslagare, drev i egen regi. Och då de hade några slantar in i hushållskassan för lite ägg eller lite köttbitar från hushållsgrisen, skrev han in det noggrant i sin kassabok också. Och affärsresor…. jag minns särskilt att Alma, hans hustru, min farmor fått en riksdaler för en spårvagnsresa till Råå.
Hade min farfar levt idag hade han haft hårddisken full av små noteringar med allt möjligt. Denna skrift som ”dök” upp var nedtecknad på sidor från en gammal kassabok. Troligen hade Martin, farfar min, gått i pension vid tidpunkten för skrivandet.
Visan han skrivit var en visa jag minns mycket väl. Han sjöng den ofta men bara på begäran, och det begärdes ofta av mig. Det var inte bara tonerna och ljudet, det var MIN farfar som sjöng och man insveptes i en mysig atmosfär då han sjöng. Han blev så glad själv åt att sjunga, det kändes tydligt. Men först nu i vuxen ålder kanske jag inser att lite av skrattet i hans ögonvrår berodde på att han fann det lustigt att sjunga en snapsvisa för en liten tös som bad honom att sjunga den varje gång hon kom på besök. Jag försökte tyda texten med hjälp av extra starka lampor och dubbla par läsglasögon – och var så god mina vänner. Här är historien till hur det gick till då Darwins evolution ignorerades och vår Herre skyndade på vår utveckling. Jag tycker att stavningen med fv är så tidstrogen att jag inte ändrat vad stavningen anbelangar, ej heller rättat vissa stavfel som visar det genuina tidsdokument det är.
Vi prisar högjutt gamla testamentets dar 
Då lefde paradisets lif i sär och var
Vår herre skipade både lag och rätt
Men nu förtiden går detta till på annat sätt
Gunås tralala lalla la Gunås tralala lalla la
Gunås tralala lalla la
Men när som ondskan börja blifva allt för stor
Så gav gud meniskan två tusen nåde år
Efter denna tid man icke bättrat sig
Skulle varje käft inunder vatten stå
För synd tralala lalla la, för synd tralala lalla la
För synd tralala lalla la
Men när de tusen nådaåren tagit slut
Var man ej en smula bättre än förut
Vår herre sände då en väldig syndaflod
Att bota både folk och fä för övermod
Bra fort tralala lalla la bra fort tralala lalla la
Bra fort tralala lalla la
Men för att jorden ej för folktom skulle bli
Så lät gud noak från förstörelsen gå fri
Han jämte sin familj från sjönöd räddades
Ock i en ark av herren sjelft instuvades
Med gods tralala lalla la med gods tralala lalla la
Med gods tralala lalla la
När de lågo i sin sömn en stormig natt 
Då stötte arken häftigt uppå ararack
I skortan gubben då på däcket rusar upp
Efter kommer käringen i kort galopp
O skrek tralala lalla la o skrek tralala lalla la
O skrek tralala lalla la
Nu blef ett skrik o villervalla i en hast
Man trodde fan skulle taga både båt o last
Men noak rådligast av alla man på däck
kröp ned i skutan för att se om den var läck
Af törn tralala lalla la af törn tralala lalla la
Af törn tralala lalla la
Men skutan höll ty den var ej af engelsk plåt
Från sverge var varenda bit i noaks båt
O noak glader vid att vara än vid lif
Omfamnar söner döttrar o sitt eget vif
O grät tralala lalla la o grät tralala lalla la
O grät tralala lalla la
Men hadde noak drunknat med sin fru
Vi hadde gästadt uppå havets botten nu
En skål för noak då i botten tömma vi
För han har räddat oss ifrån att fiskar bli
Hans skål tralala lalla la hans skål tralala lalla la
Hans skål tralala lalla la
Då jag berättade historien om, och läste texten för maken såg jag det roade leendet i hans ögon, och kommentaren från norrlänningen löd: brännvin måste ha varit dyrt på den tiden. Sjunga så många verser för att få sig en liten pärla på tand….
Margareta
Ja vad ska slängas och inte?