Heaven or earth / Himmelrike för en katt

Svenskan längre ned

Are there anything to see as an advantage in times like this, with the corona virus threat hanging above our heads like a Sword of Damocles. The whole world is hit by now and people all over the world  has got their every day life changed and limited. 

A call between friends is very appreciated. It is one of the causes to give friends both a signal about ”I am still alive” and some comfort in hours and days, times of loneliness. Sometimes when l make a phonecall l use to peek at the watch and think, is there any important TV-programs at this time. People have a load of channels to look at and they can look around the clock. Whenever l call l happen to disturb in some program. But lately it has become more and more less and less (dear Margareta, I just have to use your expression, sorry) important when l break in middle of a program. It is as people enjoys a human voice aimed for them instead of this never ending TV-programs. I can feel we enjoy this interaction, makes us confirm we still are alive. And it is important to keep alive if I will settle in our new flat.

Slowly slowly we have started to think about our move to the new apartment. We were invited for another visit to have a look once more. It is still a building site but we were able to see how the wardrobes and cupboards looked inside. Can we bring our glasses and porcelain? And how much? Both of us are well aware we have to ”downsize” our living and belongings much. The problem is when to start and what to do and how? 

Today l teared down a lot of memories from the pinboard in our bedroom. We have kept notes there during years, memories we didn’t manage to throw away. Pictures from grandchildren, some poems and songs, the periodic system, decalogen and some other items we have had a need for as crossword solvers. And when l stood there, I saw a drawing. A black dot. I took the drawing from pinboard and sat down. Looked at it and remembered. I got it from my granddaughter when we just had had to put my dear cat Oscar for the eternal huntinggrounds of  mice. Hubby made that last visit at the veterinary, but the loss hurted me as well. When my granddaughter heard we didn’t have a cat anymore she started to draw with the intension to comfort me. She was 8 years at the time. And she draw this black dot, with wings. A catangel. Without any legs. Angels doesn’t need any legs. And in front of the cat there were a pile of shrimps. And she had written: 100 000 shrimps and no microwave. She meant that was heaven for a cat. 

Many times she had, when she spent some days together with us, she had noticed, when I thawed frozen shrimps, I use to put the bowl in the microwave just to keep them away from the cat. Not started the microwave, just kept them away from him. He couldn’t catch them there. But often he felt the smell of them and walked around and meowed. That noice granddaughter couldn’t stand. So when she heard about his death she thought now he is in heaven and get his shrimps as many as he wants and no ugly mistress forbidden him to eat. 

Clearly at the draw I see myself as a little picture, who are being told: Inga-Lill don’t touch his shrimps!! 

With a nostalgic smile I tear down the drawing. So many times l have looked at it, admired the little girl, how she wanted to comfort me when I was so upset and sad after losing my cat. But before the dustbin I will share the drawing with you, dear reader. 

Här kommer svenskan

Finns det något att se som en fördel i tider som dessa, med hotet om koronavirus som hänger över våra huvuden som ett Damoklessvärd.  Hela världen drabbas och människor över hela världen har fått sitt vardagsliv förändrat och begränsat.

 Ett samtal mellan vänner är mycket uppskattat.  Det är en av orsakerna att ge vänner både en signal om ”Jag lever fortfarande” och lite tröst i timmar och dagar, tider av ensamhet.  Ibland när jag ringer ett telefonsamtal kan jag titta på klockan och tänka, finns det några viktiga TV-program just nu.  Människor har en mängd kanaler att titta på och de kan titta dygnet runt.  När jag ringer stör jag ofta i något program. Men numera har det blivit mer och mer mindre och mindre viktigt när jag bryter mitt i ett program, (kära Margareta, jag måste bara använda ditt uttryck, ledsen). Det är som om  människor uppskattar en mänsklig röst riktad mot dem i stället för alla dessa eviga opersonliga TV-program.  Jag kan känna att vi gillar denna interaktion, som innebär att vi bekräftar att vi fortfarande lever.  Och det är viktigt att jag håller mig levande så att jag kan flytta in i vår nya lägenhet.

Långsamt, långsamt har vi börjat tänka på vår flytt till den nya lägenheten.  Vi blev inbjudna till ett nytt besök för att titta igen.  Det är fortfarande en byggarbetsplats men vi kunde se hur garderober och skåp såg ut inuti.  Kan vi ta med vårt glas och porslin?  Och hur mycket?  Båda två är väl medvetna om att vi måste ”minska”  både vårt boende och ägodelar mycket.  Problemet är när ska man börja och vad man ska göra och hur?

 Idag rev jag ner en massa minnen från anslagstavlan i vårt sovrum.  Vi har haft anteckningar där under åren, de vi inte lyckats kasta bort.  Bilder av och från barnbarn, några dikter och sånger, det periodiska systemet, tio Guds bud och några andra föremål som vi har haft ett behov av som korsordslösare.  Och när jag stod där, såg jag en teckning.  Med en stor svart prick. Jag tog ritningen från tavlan, och satte mig.  Såg på den och kom ihåg.  Jag fick det från min barnbarn när vi bara var tvungna att lämna min kära katt Oscar till de eviga jaktmarkerna av möss.  Maken gjorde det sista besöket hos veterinären, men förlusten gjorde också mig ledsen. När mitt barnbarn hörde att vi inte hade katt längre började hon rita en teckning med avsikt att trösta mig.  Hon var 8 år då.  Och hon ritade denna svarta prick med vingar.  En kattängel.  Utan några ben.  Änglar behöver inga ben.  Och framför katten fanns en hög med räkor.  Och hon har skrivit: 100 000 räkor och ingen mikrovågsugn.  Hon menade att det var himmelriket för en katt.

Många gånger hade hon, när hon tillbringade några dagar tillsammans med oss, lagt märke till att när jag tinade frysta räkor brukade jag sätta skålen i mikrovågsugnen bara för att hålla dem borta från katten.  Inte starta mikrovågsugnen, bara höll räkorna borta från honom.  Han kunde inte snappa till sig dem därifrån.  Men ofta kände han lukten av dem och gick runt och jamade.  Det ljudet kunde barnbarnet inte stå ut med.  Så när hon hörde om hans död tänkte hon nu att han är i himlen och få sina räkor hur många han vill och ingen stygg matte som inte tillåter honom att äta.

 Tydligt på teckningen ser jag mig själv som en liten bild, en streckgubbe, som får höra: Inga-Lill rör inte hans räkor !!

 Med ett nostalgiskt leende plockar jag ner teckningen.  Så många gånger har jag tittat på den, beundrat den lilla flickan, hur hon ville trösta mig när jag var så ledsen efter att ha misst min katt.  Men innan soptunnan ska jag dela den här teckningen med er kära läsare.