We are homeless / Hemlösa

Swedish after the english today

We have sold our house. What an odd feeling. To have another place in some months, we are going to think as home. Wonder if we will make it. As I wrote last time, I spoke about step by step. Think we have to focus at one step at the time. Not to try and force it. But I can feel a slight frustration, we are too slow. Unfortunately the world is hit by this corona virus. It has made us a bit paralysed. Whatever we think to do we have to consider if it is necessary, to do it immediately or we are able to wait some weeks. And to consider and think at our age, it needs some time. 

Of course we had to finish and sign the contract about the selling of the house. It had been impossible even to try and plan anything without doing that. So we went out from our quarantine for some hours and met the buyers and together we signed the papers. Must say I had been a bit thoughtful how we would experience the feeling, selling our home. The only place in world we can think of as ours. How can we let it go? But after signing the papers, it was just nice, very nice to start a new era, a new age in our life. But I am very pleased to have someone who hold my hand. People who is forced to do a step like this on their own, I can imagine how hesitating they must feel, no one to share the responsibility with.

This step made us go forward for next plan. And this year we have even made some gardening in beginning of April. Usually we have been in cottage this time a year, but this season we stayed at home. We are glad we didn’t made the journey this spring. The virus has made it impossible for us anyhow. So we are more useful staying at home. 

Hard work in front of us, to modify our everyday life. Not to have so many belongings. We don’t need most of those we have nowadays, but haven’t been forced to make any choise. Whereever we turn and look in cupboards and storages it appears things we have forgot long time ago. They appears as small treasures and there we are again, throw away or save? None of us has been able YET to make any plans about limits and frames what to save and what to keep. It is like a mutual respekt for each other, and maybe a fear not hurt the feelings for the other part. 

I have seen surprised face already when hubby has asked about belonging he never would dream I should let go. And when I have answered; throw it away, he gets stuck, and stands there as a statue. 

My beautiful broth cups, which l bought in an antique shop some years ago was a big issue to me.  What a pleasure to me when I set the table with those wonderful small pieces over hundred years old china made in Copenhagen in one of their famous china factory. The pattern with Art Nouveau roses and golden trail, have made me feel rich when l have set table when I waited guests. Hope my daugther in law will feel some joy when she use them as well as l have done. 

 Wouldn’t let them go to a secondhand shop. But realised there’s no place for them in my new apartment. Called my daughter in law and asked her if it was able for her to take care of them some years and maybe for me to hope l will be served something tasteful in them, any time. Her birthday next week is saved concerning gifts.

I have to admit l am aware we just move the problems one generation, the difficulties to part with a lots of unnecessary things. Though l know it is just …… unnecessaries. They are dear and rare to me. My heart’s bleeding if I have to throw them away. And I am grateful my relatives and friends take care of some items, even if they just smile and throw it away when I don’t see it anymore. Let me live in that faith my unnecessary belongings is in good care someway. I will never ask about them if they not appear in front of my eyes,  I promise! 

Thursday evening we sat and studied the drawing for our apartment, talked about how to furnish it. And the morning after, I got a message, the buyers of our house wanted to do a visit and make some measure. They as well as we have get a lot to think about. 

How nice to meet them again and show them the house, when,  in their mind it is their house. Not just an object shown by the estate agency. When they in a relaxed way walked around for another view. Without any pressure from other speculators, now when the contract of sale was signed.

This young family who will move into ”our” house this summer are as well as we, homeless for a while between two homes.  

Svenskan som utlovad

Vi har sålt vårt hus.  Vilken konstig känsla.  Att ha en annan plats om några månader, som vi kommer att tänka på som hemma.  Undrar om vi klarar det.  Som jag skrev förra gången talade jag om steg för steg.  Tror att vi måste fokusera i ett steg åt gången.  Att inte försöka forcera det.  Men jag kan känna en liten frustration, vi är för långsamma.  Tyvärr har hela världen drabbats av detta koronavirus.  Det har gjort oss lite förlamade.  Vad vi än tänker göra måste vi överväga om det är nödvändigt, göra det omedelbart eller om vi kan vänta några veckor.  Och att överhuvudtaget tänka på och tänka i vår ålder, det behöver lite tid.

 Naturligtvis var vi tvungna att avsluta affären och skriva under kontraktet om försäljningen av huset.  Det hade varit omöjligt att ens försöka planera något utan att göra det.  Så vi smet ut från vår karantän i några timmar och träffade köparna och tillsammans undertecknade vi papperna.  Måste säga att jag hade varit lite fundersam hur vi skulle uppleva känslan och sälja vårt hem.  Den enda plats i världen vi kan tänka oss som vår.  Hur kan vi släppa det?  Men efter att ha skrivit under kontraktet var det bara trevligt, väldigt trevligt att starta en ny era, en ny tid i våra liv.  Men jag är mycket nöjd med att ha någon som håller min hand.  Människor som tvingas göra ett sådant här steg på egen hand, jag kan föreställa mig hur tveksamma de måste känna sig, ingen att dela ansvaret med.

Detta steg, försäljningen, fick oss att gå vidare till nästa plan.  Och i år har vi till och med gjort trädgårdsarbete i början av april.  Vanligtvis har vi varit i stugan den här tiden om året, men den här våren stannade vi hemma.  Vi är glada att vi inte har gjort resan i påsk.  Viruset har på något sätt gjort det omöjligt för oss.  Så vi har mer nytta av att stanna hemma.

 Hårt arbete framför oss för att modifiera vår vardag.  Att inte ha så många ägodelar.  Vi behöver inte de flesta av dem vi har idag, men har inte tvingats göra något val tidigare.  Oavsett vart vi vänder oss och tittar i skåp och lådor ser vi saker som vi har glömt för länge sedan.  De framstår som små skatter och där är vi igen, kasta bort eller rädda?  Ingen av oss har kunnat göra några planer för gränser och ramar vad vi ska spara och vad vi ska hålla kvar.  Det är som en ömsesidig respekt för varandra, och kanske en rädsla inte skadar känslorna för den andra parten.

Jag har sett ett förvånat ansikte redan när gubben min har frågat om tillhörigheter han aldrig skulle drömma om att jag skulle släppa.  Och när jag har svarat;  kasta bort den, har han stelnat till och står där som en staty.

 Mina vackra buljongkoppar, som jag köpte i en antikaffär för några år sedan, var en svårighet för mig.  Det har varit ett nöje för mig när jag dukade bordet med de underbara små buljongkopparna, över hundar år gammalt porslin som gjordes i Köpenhamn i en av deras berömda porslinsfabriker.  Mönstret med jugendrosor och gulddekor som löper runt, har fått mig att känna mig rik när jag har dukat fram dem då jag väntade gäster.  Hoppas att min svärdotter kommer att känna lite glädje när hon använder dem liksom jag har gjort.

Skulle inte låta dem gå till en second hand butik.  Men insåg att det inte finns någon plats för dem i min nya lägenhet.  Ringde min svärdottern och frågade henne om det kunde henne ta hand om dem några år och kanske hoppas att jag ska få något i dem någon gång.  Till hennes födelsedag nästa vecka är gåvofrågan löst.

Jag måste erkänna att jag är medveten om att vi bara flyttar problemen en generation, svårigheterna att göra sig av med onödiga saker.  Men jag vet att det bara är … onödiga.  De är kära och rara för mig.  Mitt hjärta blöder om jag måste kasta bort dem.  Och jag är tacksam att mina släktingar och vänner tar hand om vissa saker, även om de bara ler och kastar det när jag inte ser på.  Låt mig leva i den förvissningen att mina onödiga ägodelar är gott omhändertagna på något sätt.  Jag kommer aldrig att fråga om dem om de inte visas framför mina ögon, lovar!

 Torsdag kväll satt vi och studerade ritningen på vår lägenhet, talade om hur vi skulle möblera den.  Och morgonen efter fick jag ett meddelande, köparna av vårt hus ville besöka och göra ta mått.  De liksom vi, har fått mycket att tänka på.

 Trevligt att träffa dem igen och visa dem huset, när det i deras sinne är deras hus.  Inte bara ett objekt som fastighetsbyrån visar.  När de på ett avslappnat sätt tänker ur en annan infallsvinkel.  Utan press från andra spekulanter nu när köpekontraktet är undertecknat.

 Den här unga familjen som kommer att flytta till ”vårt” hus till sommaren är liksom vi, hemlösa ett tag mellan två hem.

Den här unga familjen som kommer att flytta till ”vårt” hus till sommaren är liksom vi, hemlösa ett tag mellan två hem.