Jaha, så var det steget taget

Beslutet att gå vidare i livet innan myndigheterna, ”förvirringsomhändertagarna” (dom som bestämmer då vi blir alldeles förvirrade) blandar sig i. Att flytta, sälja sitt hem och delar av sitt bohag. Det delar av bohaget som eventuellt blir över och fortfarande kan vara till glädje för någon. Och tillika gör man det med den fasta övertygelsen att det är färdigt kapitel för vår del nu. 

Det där att samla och samla. Allt som man inte kunnat skilja sig från därför att det säkerligen skulle visa sig vara bra att ha. Klart någon liten procent av allt det där ”bra att ha”, eller i alla fall någon promille har kommit till användning. Men mycket mycket har bara fungerat som hyllvärmare. När man i skåp och lådor stöter på artiklar som man inte kommer ihåg att man har i sin ägo. Då har de övergått från att vara ”bra att ha” till att vara ideliga överraskningar. Och då man bara råkar få ögonen på dem, och överraskas, då är vidarebefordran till någon annans ägo ett excellent alternativ. 

Men när är man där? Vid vilken ålder? När ska man sluta anse sig som den närande parten i samhället? Man klappar sig helt käckt på öronen och säger ”whaw-whaw-whaw-whaw” nu körde jag bestämt in i en tunnel så mottagningen blev lika med noll….

När ska man börja betrakta sig själv som en överflödig ”bra att ha”-grej. Den som man kan vidarebefordra? Till ett annat boende? Stolt konstaterar jag att gubben min och jag har lyckats. Men det har ”närt och tärt” många år. Vi är JU inte så gamla ännu, hmmm. 

Vi har småpratat om att det börjat vara tungt att ansvara för både hus och trädgård. Jag själv har med min dåliga syn inte sett det så betungande rent visuellt. Men jag har varit fullt införstådd att maken slitit hund. Dock har han protesterat då jag föreslagit att vi skulle lägga ut det på ”andra” och betala vad det kostar att få den hjälpen både inom- och utomhus. Det är inte snåljåpen i honom som vägrat. Mer att det varit ett erkännande att ens krafter inte räcker till längre. Därför har det varit tvärstopp för sådana förslag. Man vill JU inte ge sig. 

Men det är väl skönt att man kan ta steget och våga. Att det innebär massor av jobb att sortera, ta ställning till, skiljas från saker som man varit övertygad att de skulle följa en i graven. 

Allt började med att det dök upp ett kort i brevlådan. Välkommen att titta på vårt nybygge i stora staden. Oj då. Det var adresserat till maken. Men jag blev intresserad. Skulle det vara möjligt att få tag i en lägenhet? Vi tittade på läget och menade på att vi ringer och frågar om alla lägenheterna redan är tingade. Om så är fallet är JU visningen helt ointressant för vår del. Först fick jag veta att den som stod som ansvarig på kortet inte var på kontoret. Ringde dagen efter men fick tji. Denna gång satt hon upptagen i ett kundmöte. Jag bad om att de skulle lägga en lapp om att hon skulle ringa mig då hon hade möjlighet, och de lovade detta. Ingen ringde. Några dagar gick och jag beslöt mig för att göra ett sista försök. Återigen fick jag veta att denna tjänsteman var upptagen, men de frågade om de skulle lägga ett meddelande till henne om att kontakta mig. 

Jag svarade ganska syrligt att mitt förtroende för hyresföretaget sjunkit så lågt att de inte behövde besvära sig. Ja jag är en jäkla surkärring….. Plötsligt bad de mig vänta ett ögonblick, och vips hade jag den ansvariga damen på tråden. Givetvis hade hon varit nedringd av en massa intressenter i samband med att de släppt ut information om dessa lägenheter. 

Men nu fick jag förhöra mig om det fanns någon chans för oss att få vara med och dela på ”kakan”. Jag fick en snabb presentation om vad det fanns för möjligheter och blev även tillfrågad om jag ville bli antecknad som intresserad. Givetvis var jag intresserad!

Hyreskostnaden presenterades och jag kände dessa summor snurra runt i skallen på mig. Oj då. Lite mer än sist, då vi hade en hyresavi som damp ner genom brevlådan hos oss. Maj 1974, något år sedan. Sedan har det inte kostat en ”klumpsumma”. Mer många små avier på lån, amorteringar, elräkning, sopor, vatten och avlopp. Fastighetsskatt. Underhåll och annat som varit behäftat med ett ägande av hus. Jag ska ärligt erkänna att jag inte haft någon klar bild av vad vårt boende har kostat. Det är lättare att höra att hyran är si eller så. Och kolla vad den täcker. Så visningen av lägenheterna lockade. Maken var iväg till affären för ett litet ärende då jag lyckades få tag i denna kvinna som nu hade satt upp oss som intressenter. 

Jag hade varit väldigt påstridig då jag berättade om att vårt intresse för lägenhet var seriöst. Jag frågade vad och vilka kriterier som avgjorde att man fick en lägenhet. Jag övertygade kvinnan jag talade med om jag bara fick veta vilka sorteringsbegrepp de använde, skulle jag se till att vinna dem allihop. Hon skrattade och sa att hon uppfattade min bestämda önskan att få lägenhet. 

Jag bad sonen med familj komma över på en bit mat och att de skulle hjälpa mig att övertyga maken om denna flytt. Då maken kom hem berättade jag för honom – att vi var i flytt-tankar! Jag var beredd på protester, men jag fick genast medhåll. Oj då, hade jag lovat bort en middagsbjudning helt i onödan? Ja ja, får väl bli trots allt. Behövde lite hjälp att sortera lite tankar. Och vi var JU inte ”med lägenhet” ännu. 

Då visningen av lägenheten stundade, hade vi under veckan som gått, surfat och letat och hittat beskrivningar på olika både storlekar och planlösningar på lägenheterna. 

Blygsamt hade vi börjat med en liten tvåa. Men eftersom vi tittade och diskuterade, växte våra behov. Så då vi träffade de som visade runt i huset berättade jag att vi beslutat oss för att försöka få en trea. Lite större yta än de vi först funderat på. Lite mer ”space”. Kanske vi kan behöva, vi som alltid kolliderar vad än vi ska göra i huset. Vi är alltid ”ivägen” för varandra. Samtidigt som vi skattar oss lyckliga att ha någon att vara ivägen för. 

Fick en liten vink att processen med utdelningen av lägenheterna skulle ske måndag denna vecka. Fullmånen gör att jag sover väldigt lätt, och fullmåne plus vänta på ett besked som är så avgörande, gjorde natten mellan söndag och måndag orolig, riktigt svår. 

Måndagen, kaffedoft ovanligt tidigt avslöjade att maken också var i väntans tider. Sedan gick dagen och ingenting blev gjort. Frampå eftermiddagen blev jag uppringd av kvinnan från fastighets-företaget. Hon undrade om det fortfarande var den där trean som gällde för vårt vidkommande. Ja, den hade ”prio” ett för oss, klämde jag fram. Och jag fick en förfrågan vilket av de två som fanns lediga, jag ville ha. Inte bara att det fanns en möjlighet…. det fanns även en valmöjlighet! Wow! 

Idag, tisdag, har vi varit ner till sta’n. Föregående vecka traskade vi runt och besökte några fastighetsmäklare. En intressant sysselsättning. Vi satt ner och lyssnade på olika sätt att presentera deras tjänster. Småfnissande gjorde vi en utvärdering. Någon presenterade hela paketet med vad det innebar att sälja ett hus, skyldigheter och rättigheter från både säljar- och köpar-sidan, kostnader runt försäljning skatter och avgifter. En annan koncentrerade sig på att tala om hur duktig han var, vilket föll platt i mina ögon. Jag anar oråd då någon vill göra reklam för sig istället för att låta ett väl utfört jobb vara tillräckligt. 

Vi sorterade skämtsamt efter hur goda karameller de hade att bjuda på eller om vi blev bjudna på kaffe. Det fanns fler mäklare på vår lista att kolla av, men plötsligt hade vi funnit en mäklare som ingav ett bra förtroende. Vid vårt första besök bjöds vi varken på karameller eller kaffe. Däremot fick vi en liten förhandsinformation om hur denna mäklare arbetade. Och en sak som kanske gjorde att hon fick uppdraget var, att hon bad oss om våra namn och ett telefonnummer så han kunde höra av sig och fråga hur det fortlöpte. En detalj som fungerade som ett dubbelt halvslag, hon knöt an…. lät oss inte segla iväg utan att lämna en navigeringsplan! 

Nu har vi förbundit oss att, på vår vidare seglats är det Caroline som är kapten, vi är hennes medpassagerare, men navigeringen sköter hon. Denna lilla tjej, har fått förtroendet att sköta vårt livs största affär. Men det känns bra, det känns tryggt. Det är inte den billigaste mäklarfirman, ej heller deras sidouppdrag är billiga. Men det känns som om de vet hur en slipsten ska dras. Jag tror att vi slipper trängas med tiggarna utanför butikerna, när Caroline släpper tampen.