Win win

En varning till dem som tycker jag är jättetråkig då jag talar bridge, läs inte längre än hit.

Hela dagen igår var en riktigt gråmulen novemberdag. En av årets kortaste och mörkaste. Påminde maken att äldstbrorsan hans fyllde år. 85 är en riktigt aktningsvärd ålder. Så trots dålig hörsel från dem båda, lyckades samtalet dem emellan bli riktigt hyfsat. Med en avslutande hälsning från svågern till mig…. jag som inte en gång skickat någon hälsning med till honom. Skamset insåg jag mitt egocentriska jag. 

Dagen rullade på och maken pinglade en av sina andra brorsor och fick veta att de var på födelsedagskalas, på 85-åringens kalas. En rapport om alla gästerna som var på plats gjorde att jag såg min chans att åtgärda min miss sen tidigare då jag inte sänt med någon hälsning. Svägerskan jag brukar använda FaceTime med var tydligen på plats på kalaset. Så fram med ”paddan” och slå en signal. Då hon svarade gnydde jag ynkligt att; jag vill också vara med på kalaset. Jag vill också få en bit av smörgås-tårtan. Men framför allt ville jag frambringa min hälsning till födelsedags”barnet”. Fick phonen framburen framför hans ansikte, fick se en svåger med hakan något lägre än vanligt. 

-Vem är det där, hörde jag honom säga.

Beslöt mig för att bespara honom från min gratulations-sång. Men då jag sade grattis på min skånska såg jag att det väcktes ett tecken på igenkänning hos honom. Men, inte brukade jag sitta inklämd i en mobbe sådär. Så förvåningen varade en stund. Men jag var välkommen och efter en stund serverades det smörgåstårta till mig. Kände igen modellen, säkert en leverans från Stormyrliden och tårtbakerskan där. 

Blev uppringd av Vicky från Saskatchewan och vi hade några minuter småprat. Vicky pratar om hemma och borta i en enda röra, så jag knappast hänger med. Hemma ibland är Kairo, Egypten och ibland Saskatoon, Canada. Men det är förmodligen sak samma som då jag talar om ”hemma” eller ”ditheeeem” då jag talar om stugan eller Skåne. Sen bye bye Vicky, hon har sin frukost-träff på stan med ett gäng. Så hon sticker iväg. Hon skulle fixa bilen på verkstad också efter en kollision i ishalkan för några veckor sedan. Hade fått in en bil i bagageluckan då hon väntade på grönt ljus. En av de situationer då man verkligen kan känna sig skuldfri, eller hur? 

Nu var det mörkt, hela dagen hade passerat på bara en liten liten stund. Jag gick in på bridgesidan och satte mig på listan för att spela en tävling. En italiensk kvinna, Giovanna, bad mig om spel. Accepterade och läste hennes systemdeklaration. Ganska orutinerad, hon hade fler signaler om vad hon INTE spelade än hon hade på vad hon spelade. Ok, ner på näst intill nybörjarnivå alltså. En försiktig och ängslig spelare men ändå trovärdig i sin budgivning. Ingen pokerspelare som övervärderade sina kort. Det är en signal på att hon visste vad hon sysslade med. Jag tycker det är kul att spela med spelare jag kan lita på, att deras bud är vad spelaren uppger sig ha på handen. 

Vid en senare inloggning visade det sig att vi vunnit!! Etta!! I en stor turnering. Man behöver inte vara expert för att vinna turneringar. Kan vara som folk är mest. Lite tur med korten och en bra kommunikation mellan partnerna kan vara tillräckligt. 

Senare på kvällen blev jag inviterad att spela igen, nu av en turk jag brukar spela med lite nu och då. Tydligen varade min lyckodag ännu för vi lyckades bli 7:a bland 262 par. Inte skämmigt alls.

Jag kände lyckans gudinna le mot mig. 

Posten tutade och ett vackert Thanks Giving-kort anlände. Nu har jag fått det så många år att jag ”nästan” börjat ha koll på Trump’s helgdagar. Och då vi träffades på nätet senare på kvällen, avsändaren och jag, sa han att han vet mycket väl att vi inte firar Thanks Giving i Sverige, men vill markera att han uppskattar vårt fleråriga partnerskap vid bridgebordet. Det kändes varmt om hjärtat att få en sådan kommentar. Jag vet inte om det var det, eller vanlig ”bonnatur” som avgjorde, men vi vann turneringen. Utan ett dugg av skamsenhet slog vi ut Vicky och hennes partner i finalen. Ja den Vicky som fått bilen fixad i Saskatoon tidigare under dagen. Nu får jag se om hon pinglar mig som hon brukar göra dagligen, eller hon lägger mig i ”karantän” någon dag. 

Oj då nu har jag talat med Vicky, hon skypade mig precis. Och han skrattade och sa, it’s just a play… 

Så nu fortsätter vi att språka en gång om dagen.