Idag har jag varit och fått mina fötter behandlade. Det är så mysigt och lyxigt att sitta och låta någon ta hand om omvårdnaden av mina ”fosseknölar” som de kallas i min familj. Då jag har tendens att få nageltrång har jag sedan många år låtit expertis ta hand om den detaljen. Idag hade jag dragit ut på tiden mellan besöken hos expertisen. Det innebar att det var ingen ”finputs” av tår och naglar som gällde. Dagens terapeut var ny för mig och jag var lite spänd inför besöket. Jag vet inte om alla människor låter andra okända ta hand om sin kropp utan att man är på sin vakt och har ett visst försvarsläge då man blir ”grabbad tag i”. Jag har en spänd attityd men så småningom slappnar jag av då jag skärper till mig. Samma spänning som inträffar då jag sitter i tandläkarstolen. Fiolsträng. Men efter en stund brukar jag lyckas slappna av så pass att tandläkare eller terapeut kan göra ett fullgott jobb på mig, trots min ängslan. Dagens klippning av stortånaglarna var inte helt utan att det kändes. Tankar far genom mitt huvud där jag sitter och försöker slappna av. Varför kallade man de där verktygen i fars verktygslåda för hovtång? Och hade jag hört uttrycket att man ”verkar” hovar och klövar? Gnolade lätt och försökte se ut som om jag trivdes. Men det kändes…. plötsligt frågande terapeuten om det gjorde ont. Jag ville JU inte ljuga och säga: Nehej, inte alls….. i stället svarade jag att det går nog över tills jag ska gifta mej.
Ett par ögonbryn for till väders och jag såg tydligt funderingen om, om det var något nära förestående. Skrattande sa jag att det var ett talesätt. Han den jag har duger, sa jag.
– Vet jag väl att det är ett talesätt, sa terapeuten. Det sa alltid min farmor om mycket då jag var liten: det går över tills du ska gifta dej. Här sitter jag fortfarande ungmö med alla mina sorger och bedrövelser. Har inga giftermålstankar heller så jag får väl dras med alla mina krämpor sa hon. Vidare fick jag höra att man skulle äta sju sorters kakor för något specifikt ändamål som jag inte uppfattade varför. Men jag snaskade all sju sorterna så de stod mig upp i halsen, sa hon. Inget hände.
Här måste jag erkänna att det senare, att ett barn upplevde det som jobbigt att äta många sorters kakor lät lite underligt. Mina ätteläggar har aldrig haft några svårigheter därvidlag. Inte jag heller. Jag får fråga nästa gång jag träffar henne, vad som skulle bli följden om hon bara åt sex eller fem sorter.
För träffa henne hoppas jag att jag får. Hon utförde en fotvård som var så professionell jag inte mött tidigare. Även om det både sved och värkte, visste hon hur göra. Och den massage av fossarna som jag avnjöt i slutet av behandlingen har jag inte varit med om tidigare i mitt liv. Den tjejen visste hur man skall göra!
Vi småpratade som man gör hos fotvård och frissa. Filmer som setts nyligen, och sicken tur att jag var på ”bia” bara för några veckor sen, så jag kunde ge mina synpunkter på stadens nya biosalong. Då hon frågade vad jag ansåg om priset fick jag erkänna att vi inte gick på bia så ofta, vi hade sedan länge glömt vad det kostade senast vi var på bia. Och för den delen så klagar vi ändå alltid på att allt är så dyrt så……
Dock fick jag traska hem med frågan, om vad som kunde hända om man åt färre än sju sorters kakor, hängande över mig. Kändes som om hon släppte mig med en cliffhanger. Samtidigt som frågan mal i mitt huvud….hur har alla sambos det med sina krämpor?
Margareta
Min vilja växte i skogen, sa mormor när jag trilskade.
Inte försvann krämporna när jag gifte mig. Trots att jag gjort två försök.