Ett mått grädde

När vi visste att faster Asta var i antågande, blev vi tvungna att snabbt springa iväg till mjölkaffären med den lilla söta spannen. Inte större än många av de som idag figurerar bland barnens sandlåde-leksaker. De små formar och ”hinkar” som de heter på ”riktig” svenska. Men den var alldeles tillräcklig för att köpa ett mått grädde i.

Vår kära faster kunde absolut inte dricka sitt kaffe svart. Och att ”gå bort och hälsa på” utan att dricka kaffe, ja det var en omöjlighet. Så det blev för oss ungar att göra sig ett ärende bort till Flyborgsgatans mjölkaffär, för detta mått grädde. Hur mycket är då ett mått grädde funderar ni? En deciliter, en hel deciliter!

 Skulle vi i dagens samhälle …. för det första köpa så små mängder som en deciliter? Jag minns då det började finnas tetrapak med grädde var de ofantligt mycket mer. De var på 1 1/2 deciliter eller 3 deciliter grädde! Vad skulle man ha så stora förpackningar till? När det räckte med ett mått? 

Diskussionen kom upp häromdagen då maken blev ombedd att köra förbi Coop och köpa ett långfranska och lite medvurst. Vi tycker att deras långfranska är den bästa, speciellt då den är riktigt färsk, fortfarande ljummen då man stoppar den i papperspåsen, och bär man med sig doften av nybakat under hemvägen. 

Denna delikatess vill jag avnjuta med rökt medvurst som pålägg. Ost är också gott, men denna medvurst ger mig en nostalgisk känsla, så som jag upplever barndomens vardagslyx. Vi hade skollov och skulle ha något gott till lunch, och då fick vi ibland Ettans långfranska och rökt medvurst. Jag kan fortfarande känna välbehagskänslan som denna måltid gav. Ett glas kall mjölk till, mums. 

Nu satt maken och jag och mumsade detta ”godis”, då jag observerade att det var väldigt många skivor korv i förpackningen. Jag frågade om han köpt till ett helt kompani? Han tittade frågande på mig och undrade vad jag menade. Men det var så många skivor i asken att jag vid ett snabbt överslag räknade med att vi förmodligen inte kom ihåg att vi ägde denna delikatess och åt av den förrän bäst föredatumet var passerat med råge. Snålmajan i mig menade att det hade räckt med den vanliga storleken på förpackningen. Vad då vanliga, undrade maken? Ja, sådär ett hekto, svarade jag. I dessa tider då man talar om att vara ekonomiskt tänkande från alla synvinklar behöver man JU inte köpa mer än det man konsumerar inom rimlig tid, sa jag snusförnuftigt. 

Jag fick efter måltiden veta att den förpackning som han hade inhandlat innehöll 140 gram medvurst. Jaha, och varför har man nu ökat på förpackningarnas storlek, undrade jag? 

Plötsligt dök detta fenomen upp mina tankar, varför ”gjorde man om” folks tänkande då det gällde hur mycket ett mått grädde var, den gång då man började saluföra grädde färdigförpackad från mejeriet? Jag vet med säkerhet att man bara bad om ett eller tre mått grädde då man köpte detta. Jag har aldrig sagt: en deciliter grädde till tanten i mjölkaffären. Föralldel, hon visste hur mycket hennes mått innehöll. Man sa ändå bara hur många mått man önskade. Precis som man fortfarande idag mäter i skopor, antingen ovett eller glass. 

I mjölkaffären hängde dessa ”mått” i form av decilitermått och litermått. Ett runt ”kärl” med en vidhängande lång stav som avslutades med en krok så att de gick att hänga upp på kanten av den mjölkkanna eller gräddkanna de skulle användas i. Denna stav fungerade som handtag. Jag vill inte kalla dem skopa, därför att skopa har en lite annan utformning. Trots allt hade de samma funktion som en skopa. Att ”skopa upp” mjölken eller grädden till kunden.

Och lika manipulerad känner jag mig över detta smygökningskonsumerande, som den där känslan jag kommer på mig själv med att ha, då jag inhandlat någon total onöda, som det gjorts reklam för i min dagliga blaska. Bara ”som av en händelse” har man berättat hur bra det är att äga denna produkt, en produkt som jag knappast visste fanns, och därmed bevisat att jag klarat att leva utan en hel mansålder (fast jag menar en kvinnoålder) innan.

Sedan talar man vitt och brett om att man bör ha ett sinne för hushållsekonomi, och se till att få ner matsvinnet. Samtidigt som samhället vill göra oss uppmärksamma på förpackningsraseriet. Maken har många år tyckt jag var en knäppgök som inte packar apelsinerna i en plastpåse då jag handlar sådana. Jag tar en famn full, bär dem till vågen och efter vägning för de göra sällskap med andra grönsaker och/eller rotfrukter i deras påse. Jag har inte ätit apelsinskal de senaste sjuttio åren och om jag behöver skalet som zest tvättar jag JU ändå av frukten under rinnande vatten.

Kan ni förstå min förvirring? Ska vi köpa 50 procent mer grädde än vi behöver då faster Asta slinker in på en kopp kaffe? Och 140 gram medvurst istället för som vi alltid gjort tidigare i livet, köpt ett hekto? Vi spar JU förpackningskapaciteten. Med matsvinnet? Ska jag behöva äta fyrtio procent mer av den ”rögade” korven? 

Detta mystiska hemliga budskapet om ökning av förbrukning gör att jag inte kan riktigt sköta världspolitiken som jag kanske borde. Både mina åsikter om Trump och krigen i Syrien kommer aldrig på pränt. Jag har tillräckligt att ta ställning till med dessa konsumtionsproblem.