Vinster kontra risker

Risker kontra vinster. Ja, det är ett problem som har aktualiserats i dagarna. Hur ofta i livet står vi inför dessa valmöjligheter? Jag känner det som de senaste åren har det blivit fler och fler gånger. Några av de val jag tvingats göra är kanske ovidkommande i andras ögon. Tills de själv står i liknande valsituationer. Då blir det kusligt. 

Jag minns hur jag blev tillfrågad om hur jag ville att mina tjänstepensioner skulle betalas ut. Livslång utbetalning och en pyttesumma? Fem år och en slant som syntes i handflatan? Tio år, feg-alternativet, med en ”sketen” tolvskilling som min far skulle sagt om den summan.

När jag diskuterar det där med att välja blir det mycket enklare om valet är reversibelt. Men om det verkligen är skarpt läge, då blir det ett velande från min sida som kan dra ut så länge på tiden att förhållandet vinster – kontra – risker blir förskjutna. Ibland kan man kanske låta tiden avgöra till en. 

Jag kände att besöket hos min optiker var ett sådant besök. Jag sa i föregående inlägg att jag har en optiker som inger ett förtroende som gör att jag hostar upp summan han tar för en konsultation. Han droppar i mina ögon så jag famlar mig fram resten av dagen. Han lyser med skarpa ljus så jag har huvudvärk när jag lämnar honom. Han puffar luft i ögonen så att man känner sig generad då reflexen att blinka inte går att hejda. Känns som om man skäms över sitt beteende. Sen ber han mig läsa det där bluddret han har på väggen bakom sig, jag har övergått till att säga tjockis…smalis….tjockis, tjockis och sedan en smalis. Alltså O B D S och sådana bokstäver, tjockisar, har lite mer kropp. Medan I L F P T är smalisar. Jag kan inte se vad de är för några gynnare men jag ser deras konturer, hjälpligt. 

Men allt detta är det värt att offra. Då han på ett lugnt och sansat sätt förklarar för mig att vinsterna i relation till riskerna är inte tillräckliga ännu. Att utsätta sig för en operation av det seende öga jag har, med de risker alla ingrepp har, är inte vinstgivande nog. Han kan inte hjälpa mig med annan styrka på glasen men han menar att jag klarar vardagen med den syn jag har. Däremot, sade han, om förändringen fortsätter i samma takt som den har gjort hitintills, är det dags om ett år. Då går jag in i dimman såpass att vinsterna är övervägande i en relationsmätning. Man kommer aldrig ifrån att även om det görs en åtgärd fortsätter kroppen sin process med åldrande i alla fall. Så återstarr är ett tråkigt ord men oh så sammanhängande med dessa ögonåkommor. 

Oj oj oj, vad jag fått gnälla av mig. Men detta med mina ögon, är en av anledningarna att det blivit desto mer bekvämt att vara hemma. Där jag inte behöver ängslas att göra bort mig. 

Idag då vi var på fika på ICA reste sig en dam upp vid bordet bakom. Jag såg att hon tittade mot vårt bord och hälsade, men jag kunde inte se hennes ansikte. Jag hälsade artigt tillbaka, jag till och med log. Men det leendet sitter som ett grin i ansiktet, ett konstlat grin. Då man inte vet vem det är. Därför är hemma en säker och komfortabel tillvaro. 

Nu sticker vi utomlands ett par dagar, får göra den resan som vi skulle ha gjort i våras. Då maken hamnade på sjukhuset och jag fick be min väninna hänga med på resan. Nu tar vi och gör om den. Det var en liten trevlig tur. Resa buss är alltid mysigt tycker jag. Jag gillar verkligen att åka buss. Har föreslagit maken att vi ska ta någon dag och bara åka runt runt i Helsingborg. Utforska all nya linjer, vart de går och samtidigt se lite nya områden i staden. Matsäck med fika och ge oss iväg. Men nu först till utlandet med den bussen. Jag återkommer med berättelse om hur det är att turista så här i höstdagjämnings-tider.