Skåne – igen

Det börjar kännas som ”vanligt” igen, med en lista på whiteboarden med alla små påminnelser vad som ska göras och kommas ihåg. Frissan och fotvården är strukna från kom-i-håg-listan nu, men tandläkaren och bilbesiktningen återstår att åtgärda. Ja, kan ni förstå hur skönt vi har det uppe i Norrland där största bekymret består i att handlelappen är genomtänkt. Annars krävs kanske en ny resa till affären , några mil för att vi glömt att anteckna att bitsockret är på upphällningen. 

Antikrundan, vår ”trygga” tidpunkt i tillvaron i Skåne, är genomförd en gång, sedan hemkomsten till Skåne. Och vi känner att enveckorstänket vad livsmedel gäller, kommer man lätt tillbaks till. Och att göra en tur till affären ”för turens skull” som man ibland gör i Norrland, inte förekommer här i södra Sverige. 

Senaste tisdagen mötte vi en dam i affären, en kär gammal vän som berättade hon varit på apoteket och hämtat morfintabletter. Hon hade drabbats av en ryggskada som plågade henne oerhört, sa hon. Jag stod där och liksom famlade i luften efter ett svar och ett fortsatt samtalsämne. Kände att jag inte kunde bemöta detta med smärtor på ett komfortabelt sätt, varken för henne eller mig själv. Hela tiden tänkte jag på hennes make, som den senare delen av våra tidigare möten inte kunnat deltaga pga problem med sin hälsa, och hänvisad till rullstol. Min tanke som hängde i luften var; lever han? Hade min vän fått sin ryggskada i samband med något som hade med vården runt/med hennes make att göra? Jag vet att man gärna offrar sig till det yttersta för att hjälpa varandra. Innebär JU även att så länge man klarar det inom familjen, får ha kvar känslan av sin både sin egen  och partnerns livskvalitet. Men ibland får man ta in hjälp utifrån. Kan kännas tungt men är ett måste. Att överskatta sig själv och sina krafter och kunskaper hjälper ingen, kanske förvärrar i det hela. Men där jag stod med vännen från förr och lyssnade till hennes berättelse om morfinpillren och hon log lite blygt men beklagade sig att hon kände sig lite ”dizzy” då hon tog pillerna. Visserligen tog de bort mesta av smärtan, men hon kunde inte förlika sig med dimmigheten som kom som en följd av de starka pillerna. Jag sa till henne att den dimmigheten gick jag in på systembolaget och handlade dyrt för att uppnå. Då skulle hon väl inte klaga då hon fick den gratis. Hon skrattade och menade på att jag kunde JU alltid skylla på att jag hade lite krämpor som behövde åtgärdas och på det viset skulle det vara legitimt att ta sig ett glas närhelst jag känner för. Sen blev det tyst mellan oss. Jag famlade fortfarande i luften efter att fråga om maken, men hur formulera det? Men hon sa att hon skulle leta upp dottern som hade traskat vidare i butiken. Vi skildes och såhär flera dagar efteråt hänger frågan kvar i huvudet på mig, hur har hon det i sitt liv?

Pratade med väninnan om det där med att inte veta hur man ska fråga…. det är tydligen ett allmänt dilemma. Svåra frågor att ställa. Undviker istället att komma in på samtalsämnet. Och det gör att man tydligt känner hur man flyr ifrån mötet med människan. Inte bra. Jag tror att det är bättre att ställa frågorna, riskera att få ett svårt svar. Det ändrar JU inte situationen, bara gör att man inte är lika ytlig i sin relation till den tilltalade.

Sistlidna lördag hade vi vår egen lilla ”välkommen hem till oss själv-fest”. Maken hade dukat i trädgården och vi satt i det mysiga augustimörkret och åt kräftor. 

Var han hade letat fram våra gamla kräftlyktor är mig ett mysterium, men de fanns med och därmed fick han fram den riktiga mysfaktorn som jag mindes från min barndom med dessa lyktor. Jag är/var lite irriterad på mig själv att jag inte kunde njuta av skenet från lyktorna fullt ut, utan satt och tänkte på brandrisken. Som barn hade vi inte en tanke på hur eldfängda dessa lyktor var, vi bara njöt av den feststämning de spred. Förbaskat att man blivit så ängslig….

Undertecknad kämpar med en klo

Efter att vi sörplat, knäckt klor och smaskat satt vi bara i de ljumma svarta natten och småpratade. Minnen från dagar som låg i vår tidiga bekantskap. Hur vi efter ett av kräftkalasen i kolonin tillsammans med mina föräldrar kom hem till dem dagen efter. Hur min far låg under en filt och ojade sig över hur dåliga djur vi ätit dagen innan, han var såååå sjuk. Måste ha fått i sig någon dålig kräfta. Vi minns inte att han åt så många av skaldjuren, däremot sköljde han ner dem med många snapsar, medan han hänvisade till vad Albert Engström sagt en gång: kräftor kräva dessa drycker. Så vi ska inte skylla de små oskyldiga djuren för hans dagsform den dagen. 

Under tiden vi satt där på vår egen kräftskiva, sades många kommentarer att det var så varmt, och vi hörde ett svagt muller borta över sundet. Mer och mer lät det. Sedan fick vi uppleva ett spektakulärt skådespel i form av blixt och dunder. Jag tycker det är lika vackert varje gång. Men samtidigt är jag lite lite uppjagad, en ren och skär nedärvd vaksamhet, kanske rädsla för vädrets makter gör att jag inte gör något under pågående åskoväder, utan bara sitter och tittar på skådespelet. Och jag måste berömma maken att han beställt ett sådant tjusigt sceneri som avslutning på vår lilla höstfest. Med allt vad man kan begära av en sen augustikväll. Detta sammetsmörker finns inte i norr. Det är nästan så att man upplever det lite exotiskt efter en sommar med ljuset som aldrig tar slut, sommartiden norröver. 

Tillbaks i söder blir det som om semestern är slut för iår. Trevligt att livet har omväxling även för oss pensionärer. Men resorna upp och ner genom landet börjar att kännas av i kroppen. 

Likafullt lämnar vi stugan med några anteckningar på vad vi ska iaktta nästa vistelse däruppe. Dock har maken de senaste åren inte bara iordningställt och ställt av stugan, han har även börjat skriva små manualer till mycket av det som inte finns uppmonterat eller framplockat. Var de olika utemöbler och delar till partytält finns. Vattenpumpen och dess funktioner finns nedskrivna och dokumenterade med foton på de vitala delarna. Båtmotorns förvaring och hantering. Hur omhändertagandet av  dasset görs. Hur hantera scotern och smörjschema till den. Var finns sakerna och hur gör vi med stugans inventarier. Sommaren som gick blev tvättmaskinen inbyggd i en fin kåpa så mössen inte gnager sönder elsladdar och vattenslangar. Tidigare år har vi transporterat in maskinen i en hörna i stugans farstu. Men nu får den bo kvar ute i ladan där den förhoppningsvis klarar vintern lika bra som inomhus. Det blir ofta ner mot trettio minusgrader inne i stugan, så det kan troligen gå på ett ut var den maskinen tillbringar vintern. 

Jag inleder med rubriken ”Skåne igen – och nu ser ni kanske att jag är kvar lite i norra delen av landet. Beror troligen på alla dessa små tankar, gjorde jag det? Och gjorde vi detta? En liten genomgång av alla detaljer följer onekligen varje år. Detta år glömde vi slå av elen, ett tidigare tillfälle glömde vi nyckeln i låset. Bara att traska in och bosätta sig i stugan….. nej jag tror vi kan lägga tankarna runt stugan åt sidan nu. Sätta punkt.