När barnen är lika glömska som deras gamla gaggiga föräldrar. Då blir det svårt.
Inför vår tripp till Tyskland häromdagen hade vi nämnt om resan för sonen. Med förhoppning att möjligtvis få hjälp med leverans av dessa två gamlingar till upphämtnings-platsen. Detta för att slippa ha bilen stående där vandaler och andra busar kommer åt den. Men svaret från sonen var att det var en tuff vecka för hans del, dock skulle han kolla sin kalender.
Vi beslöt oss senare för att ta oss till platsen själv och har hittat en hyfsat säker parkeringsplats inte så långt från upphämtnings-platsen.
Men vi har samtidigt börjat att ha en plan B med i våra tankar. Dels innebär det en bra gymnastik för hjärnan att finna idéer som alternativ, dels ger det oss en trygghet, hur göra om situationer uppstår som vi inte väntat oss. Så jag nämnde, vad gör vi om inte parkeringsautomaten inte fungerar då vi ska iväg? Maken sa att det är betalning per dygn då vi står mer än 4 timmar. Därför, om vi kör dit sent på kvällen före avresan och löser biljett för 2 dygn så behöver vi inte gruva oss för den detaljen. Sagt och gjort. Och det kändes skönt att de där tidiga morgongöromålen var tryggade. Så efter en natt med viss oro, jag börjar ha lite resfeber då vi ska iväg, smakade frukosten trots allt bra. Vi var på väg att resa, en pyttetripp, men lite äventyr. Några smörmadar, skepparbröd med den goda blå gourmet-osten som jag lyckades hitta på Coop, och några röda paprikaringar som matsäck och iväg. Jag blev avlämnad på platsen där vi skulle hämtas, resväska, käring, mina ”pinnar” (mina gångstavar) och fikaväska. Sen for maken iväg för parkering. Vi var i god tid. Maken hade tjugo minuter på sig. Jag bad honom att komma tillbaks så vi hann med ett toabesök på macken innan vi blev upphämtade.
Knappt hade han svängt iväg förrän det kom en man fram till mig. Män som kommer fram till mig i mörkret är alltid spännande…Hmm! Är det ni som ska till Tyskland, sa han? Men, är du ensam? Nej, jag är inte ensam, men maken är för att parkera bilen. Och jag fick berätta för honom hur vi planerat. Jaha, så vi kunde slänga in vår väska och köra bort till parkeringen och hämta maken. Han blev snuvad på sin lilla morgonpromenad. Men vi var på väg! Inte blivit akterseglade. Det är ofta en fasansfull tanke som dyker upp i mitt huvud. Tänk om vi missar avgången på resan.
Jag sjönk ner i det mjuka baksätet och kände hur jag slappnade av. Plötsligt insåg jag, det är bara vi i hela världen som vet var bilen är parkerad! Vi tre, maken, chauffören i vår bil och jag. Och allt kan hända! Måste slänga iväg ett SMS till sonen. Tog fram google maps och satte en prick på kartan var bilen står parkerad, tog en skärmdump och MMS:ade bilden till ätteläggen. Samtidigt berättade jag att vi lämnat en bilnyckel i köket, på bänken vid kaffebryggaren.
Tidig morgon, hoppas att jag inte väckte honom med mitt meddelande. Jag visste att han kom sent hem dagen före. Han hade varit i kungliga hufvudstaden med jobbet. Lugnt, inget omedelbart svar.
Vi bytte färdmedel i Lund där bussen väntade oss, bussen som kom från Kristianstad.
Så trevligt, Johan, den gamle vanlige busschaffören! Han är mysig och kör fantastiskt bra. Känns bra med vana rutiner. Ner genom Malmö och ut över Sundet via bron. Nu plingade min mobbe. Pling pling pling….. redan efter en liten stund på bron!
Det var tidigt Telia Danmark plingar idag, tänkte jag. Men nej det var sonen! Som vaknat och fått morgonkaffet i vrångstrupen då han vid en hastig blick på mitt meddelande trott att vi satt och väntade på honom och hans hjälp med körning till uppsamlingsplatsen. Han erkände att det fallit ur minnet att han skulle kolla sin almanacka. Ja ja. Den känslan känner jag till, hur man inser att man sagt en sak och sedan inte kommit ihåg att göra det. Alltför ofta upprepas det numera.
Men jag kunde lugna honom att vi hade beslutat oss för att fixa det själv. Vi var redan utomlands, men ville bara berätta var bilen stod. En bra träning för hjärnan, menade jag. Att klara oss själv så långt som möjligt. Men ska jag hämta bilen, undrade han? Och köra hem den till Gantofta? Jag kunde tydligt se i hans skrift att han fortfarande var skärrad och läste bara mitt svar lite halvhjärtat. Nej nej nej! Fadern din har betalt för två dygn på den parkeringen! Den noga utvalda plats som fadern litade hyfsat på. Så låt bilen stå, svarade jag. Men sonen fortsatte och försökte göra sig nyttig som kompensation för sin glömska. Vilken tid kommer ni hem, undrade han? Kan jag hämta er då? Men lille vän, sa jag vi behöver inte två bilar. Men om jag hämtar bilen idag, kör hem den, så kan fadern ”festa” hur mycket han vill. Jag fick nästan vädja till honom. Rubba inte mina cirklar var det en gång en klok gammal grek som sa. Och vi vet att detta är inte bara en fras utan innehåll. Har vi nu lagt ner en massa energi på att planera och verkställa saker och ting så de ska fungera, rör inte till det för oss, vädjade jag. Fadren din kommer INTE att njuta av resan om han ska få annat körschema! Så låt bilen stå!
Jaha, men varför skicka ett meddelande till mig undrade den ännu inte helt vakne sonen. Jamen, om något händer oss. Då hade ni fått leva med, i händelse av vår död, skulle vi ta med oss hemligheten i graven om var bilen stod. Hur många år skulle ni fundera, vart tog bilen vägen? Så för att undvika den frågan slängde jag iväg meddelandet. Och jag gjorde det precis så fort jag fått tid att göra det. Om jag väntat kanske något hade hänt. Och jag kan inte SMS:a när jag är dö’. Släpp nu detta, sonen lille. Vi ringer och kallar på hjälp om vi behöver.
Det blev en fantastiskt trevlig upplevelse i lilla staden Burg auf der insel Fehmarn. En liten landsortsstad i norra Tyskland. Här trivs vi. Har varit där ganska många gånger. Hittar smultronställena. Vet var det godaste kaffet finns. Var man får ouzo och retsina till maten om man vill ha grekiskt. Var man hittar det italienska köket. Och givetvis kebab med mera. Dessa ställen med andra länders mat tycker jag är att föredra. Den personal som jobbar där har ett inbjudande sätt att ta hand om sina matgäster. Man känner sig som gäst!
Skam till sägandes var vi några som konstaterade att de inhemska serveringarna med sina schnitzlar hade personalen ett uppförande gent emot sina gäster, som om vi vore något katten hade dragit in. Jag lovar, inte en tanke på att lämna någon dricks till dem! Trots att vi försöker att tala lite tyska med dem, eftersom engelska är dem mer främmande än kinesiska.
Då jag beställde ”zwei grossen kaffe und zwei belegte brote, eines mit käse und eines mit eiern,” på caféet levde jag upp till mitt rykte som ”die dame die deutsch spricht”, damen som talar tyska! Man har JU google translator på mobben som ligger i fickan! Så svårt kan det vara! Man behöver inte kunna mer än cirka tjugo ord, och att man törs använda dessa, så anses man som en globetrotter.
Researrangören hade ombesörjt ett fint sensommarväder, med en blek sol. Lagom värme att strosa runt i staden i. Detta måste erkännas. Johan, chauffören såg till att räkna in oss varje gång vi skulle hit eller dit så ingen förlust av resenärer uppstod. Gamlingar är JU trots allt inte att lita på. Men jag är säker att det ligger lite av en ”mamma” i dessa busschaufförer.
Shopping i butikerna blev bra. Så nu räcker det, om vi inte ökar våra behov. Annars, om det händer, går det sådana här resor ett flertal gånger till under höst och vinter. Jag har koll på läget
Margareta
En trevlig resa, igen!