Kalas igen, gubben min?

Visst finns det saker som man ibland önskar att få göra om, i samma ögonblick som det händer. Få en repris, förlänga ögonblicket fastän man vet att det är slut i nästa minut. Eller att man får göra om det trevliga samkvämet man just bevistar, tillsammans med någon man saknar för tillfället i den nuvarande krets. Och jag har blivit en mästare på att uttala dessa önskningar….  högt så att de antas och accepteras innan någon hunnit ifrågasätta konsekvenserna. Och fundera på kostnaderna. Den jag är gift med sedan en tid, undrar JU ofta; har vi råd med det? 

Men med den rätta inlevelsen i hur trevligt jag hade tyckt det skulle vara att göra si eller så, hinner jag utverka ett svar innan den ekonomiska frågeställningen blir framförd. Om det händelsevis skulle hinnas med att fråga, lägger jag huvudet på sned sådär lite smått undrande och svarar med en motfråga; kanske vi inte har råd till….eller? Med den inbyggda vädjan som jag ger i mitt medhåll lyckas jag dupera ändå. Klart vi har råd, får jag till svar. Som om svaret ska ge ett sken av att han vet bäst om vad ekonomin tillåter. Och vid dessa tillfällen protesterar jag inte, då vi tar oss råd. 

Varför jag nu kommer att tänka på detta, är senaste veckans händelser. 

Lördagen började som vanligt ganska lugnt. Melodikrysset och det efterföljande samtalet med brorsan och svägerskan. Läget lugnt i Kristianstad. Sedan fram med lunchen. Då vi satt med eftermiddagskaffet dök makens lillasyster upp. Årets surströmmingsskiva var bestämd till måndagkväll denna vecka. Men vi hade en dam i D4-gänget (uttalas defyra-gänget) att fira av. 

Av alla samtal, under sommaren som gått, insåg vi att det hade blivit trångt med lediga tillfällen att ta hand om henne. Plötsligt hade det blivit akut. Inte många tider lediga så vi fick gå igång. Lördageftermiddag bestämdes att vi firar henne imorgon, alltså söndag! Oj, systemet stängt! Men jag hade min del av förberedelserna klar. Jag hade lagrat upp med dricka och dessert. Och en blomsterkrans till håret fick jag tillverka. Det faller på min lott att tillverka den, och jag måste erkänna att jag blivit en ”fena” på att göra krans efter vad jag har tillgång till. Stommen får jag ha hjälp med då det visar sig att jag alltid har najtråden kvarglömd i Skåne. 

Men söndagseftermiddag hade jag läget under kontroll. 

Tallrikar och bestick på bänken i köket, duken och servetterna framlagda. Disken efter frukost och lunch bortgjord. Maken hade fått tillsägelse att vårt eftermiddagskaffe skulle serveras i engångsmuggar. Så vi inte samlade på oss mer disk före kalaset. Kransen till håret ute på trappan där det var svalt, och där den låg för att rinna av efter att ha varit genomdränkt för att hålla sig fräsch. Brickan med champagneglasen framsatta på soffbordet.

Plötsligt! Föremålet som skulle avfiras kom släntrandes nerför backen för en kopp eftermiddags-kaffe då jag hade allt färdigt. I all hast fick vi se till att allt blev smugit undan och vi fick slå oss ned i avslappade positioner, stickandes och tidningsläsandes. Då hon klev in i stugan, startade vi kaffebryggaren, dock serverades kaffet i koppar, trots tidigare överenskommelse om engångs. 

Sedan räddade Vicky, min bridgepartner i Kanada, oss. Som vanligt tjöt skypen att vår turnering var på gång. Och föremålet för firandet drog sig hem till sin egen stuga. Hon vet att jag brukar spela vid halvfyra-tiden. Jag spelade bridge på webben, samtidigt som jag sprang runt i stugan och dukade bordet, skickade iväg maken med blomsterkransen. Den är förenad med startskottet på enleveringen av firar-föremålet. 

Vicky anmärkte att jag verkade disträ och ofokuserad på spelet. Jag sprang runt som en skållad råtta, brödrosten fram, dukade, hämtade dryck i förrådet i ladan, plockade in blomsterdekorationer och mycket mycket mer. 

Medan Vicky fick bli spelförare och såg många konstiga bud från min sida. Jag var tvungen att agera så att jag fick bli träkarl mesta möjliga tid. Det innebär att jag bara bjuder min hand och min partner tar hand om spelet helt och hållet. Då hon spelade anlände tre av de fyra i gänget, till det dukade bordet och den nyöppnade champagneflaskan. Välkomstdrinkar samtidigt som jag spelade de sista brickorna….  Efter nio spelade brickor ringde Vicky upp på skypen igen och frågade om jag mådde bra… då jag fick berätta för henne att hon varit min räddning för att få firandet att fungera. Hon önskade oss trevlig samvaro och försvann. 

Vi satte oss till bords med kräftor, kantarellpaj och rostat bröd. Mums. Maken hade blivit stugförvisad. Fick inmundiga sin middag på lokal eller vad han kunde hitta. Blev ICA i Hemavan med pizza där de har med den vanliga ”tjugo-minuter” serveringsväntan. 

Men där vi satt i stugan, och åt dessa skaldjur, oh så gott, med sörplande och vätska som rinner ner till armbågarna, kände jag lite ruelse. Att inte maken fick vara med. Vi brukar JU gilla dessa kräftor. Därför, då vi var till affären i tisdags sa jag att jag skulle vilja ha en liten minikräftskiva med maken. Bara vi, du och jag gubben min. Men vilken anledning? Vad ska jag skylla på då vi skall ha kalas mitt i veckan? Plötsligt kom jag att tänka på….jag fyller JU år. Jag såg makens tvivlande blick. Jag hade JU bett om att få pengabörsen i Paris som födelsedagspresent. Då han svarat att jag fått födelsedagspresenter för minst tio år framåt! Skulle jag nu börja ha födelsedag flera gånger om året också?? Jag påminde att i augusti, den fjortonde har jag en man som sänder födelsedagskort till mig sedan minst fem år tillbaks. Mannen som skickar kort till mig och jag småpratade om födelsedagar en gång och vi upptäckte att vi båda fyllde den fjortonde, han i april och jag i juli. Troligen redan då memorerade han det, men tog fel på en månad. Första gången jag fick ett kort en månad för sent, sade jag bara tack och sa att det var ett fint kort. Inte en stavelse om att det var fel månad. Kan man väl inte göra? Sedan, året efter kändes det genant att jag inte sagt något. Har förbjudit Vicky att gå ut i klubben med några antydningar att jag har födelsedag på min riktiga dag. Har berättat för henne om korten som anländer en månad efter min födelsedag. 

Nu stod vi i affären med ett paket kräftor. Och velade, kräftskiva eller bara en vanlig vardagsmiddag. En sådan tradig. Det blev kräftor! Så nu har jag haft kräftskiva med maken också. Mysigt. Och det var samma sörplande och nästan behov av dusch efter. Man kan inte äta kräftor snyggt. Det stänker och skvätter då man knäcker klorna. Och glasögonen är alldeles prickiga efteråt.  Undrar hur det ser ut runtom oss, på bord och bänkar? Ja ja. Nu är det avfirat för i år. Men vi tyckte båda om kalaset, så jag erbjöd mig att jag kan ha födelsedag i september också. Firaranledningar är jag en fena att hitta på. 

Denna berättelse blir inte översatt, då min kortavsändare inte fixar svenskan, men jag misstänker att han någon gång går in och kikar efter mina engelska skrönor