Bättre en tia i handen än en tjuga i foten

Detta gamla uttryck håller på att mista all sin betydelse. Man har inga varken tior eller tjugor längre.  Detta fick jag erfara då jag flyttade över mina resterande tillgångar till tjusiga portmonnän jag köpte, eller snarare tiggde mig till i Paris. Jag visste att jag hade några mynt OCH en tjuga. Inalles cirka trettiofem riksdaler. Men efter flytten av min förmögenhet återstod endast arton. Tjugan var väck. Jaha. Denna vackra accessoar accepterade inte sådana små sedlar som en tjuga. Nähä. Den förintades, eller som i detta fallet växlades ner till någon/några enkronor. De där som liknar ettöringar.  Efter att ha frågat maken om han sett min tjuga, räckte blicken jag fick tillräckligt som svar. Den blicken berättade för mig om hans besvikelse, att jag efter ett halvt sekels äktenskap inte litade på honom bättre. Han gjorde sig inte kriminell för en sådan ”skitsumma”. 

Väninnan bad att få titta på ”plånkan” då vi möttes över en kopp kaffe på Antikrundan i tisdags. Det är onekligen lite känsligt kapitel det här med att ta upp och visa sin plånbok. Ska man överhuvud-taget ta fram den då man är ute bland folk? Bör man inte överväga rånrisken? Men man måste JU betala för sig. Så jag langade fram den och hon fick beundra den. Jag vet inte om hon gjorde mig till viljes och beundrade den. Tyckte mest det såg ut som en förvånad blick. 

Var det något att ”hymla” om? Den där såg JU ut som vilken pengabörs som helst. Men hon sa inget. Såg mest undrande ut. Jag sa inte de där gamla slitna fraserna om hantverket. Man ska själv ha arbetat med olika handarbeten för att se det. Och jag tror jag har haft mer pysselgöra i mina dagar än hon haft. Så det slutade med att jag beklagade mig för henne att den rackaren, plånboken, slukade pengarna. Inte med en min avslöjade hon att hon var förvånad. Hon om någon vet att pengar försvinner i ett nafs, så där mystiskt. Men hennes blick mötte min trots allt. Som om den bad om ytterligare förklaring. Jag berättade då om tjugan som var försvunnen. ”Puts väck” som min far och mor brukade säga om saker som försvann så där plötsligt att ingen riktigt visste var de tagit vägen. Däremot gjorde hon mig den äran att hon vände och vred och verkligen beskådade mitt nyförvärv, och med ett erkännande sa hon att den var fin. Mina initialer präglade på insidan var ett bevis på min historia jag tidigare publicerat var sann. 

Men i samband med överflyttningen av de kort och den mindre förmögenhet till nya börsen, hade jag lagt det lilla papperet med mina nedtecknade mediciner till ”restaurering”. Det började vara slitet och fransigt i kanterna. Har därmed mist delar av sin viktighet. En medicinlista som är sliten och/eller otydlig gör den mindre trovärdig. Vid tandläkarbesöket i måndags blev det uppenbart att denna lista var ett måste i min plånbok. Då tandsköterskan frågade mig om jag hade några mediciner svarade jag: Ja, det har jag. Sedan började hon fråga har du mediciner för blodtrycket? Ja, det har jag, ljöd svaret. Jaha, och mot det och detta….. hon rabblade som om det var en fråga om tidsnöd. Jag kunde inte svara direkt, för jag kom inte ihåg några namn på mina medikamenter. De byter namn varje gång jag hämtar ut på apoteket. Minst ett eller flera preparat får nya namn, även om den verksamma (obs! ej värksamma) substansen är samma som det preparat doktorn skrivit ut. Men detta omöjliggör att jag på ett enkelt och snabbt sätt kan beskriva vad jag knaprar i mig för daglig dos. Under tiden har jag gjort en ny utskrift som väntade på en inplastning. Och det blev gjort i går kväll, inplastningen. En liten smart lista som inte blir fransig i det snaraste.

Dagen idag började med ett samtal till svägerskan med sång och gratulationer. Sedan tog jag det fina lilla plastkortet med min aktuella medicin, plockade fram min börs för att ombesörja att jag nästa tillfälle blir utfrågad om min medicinering, snabbt kan dra fram detta lilla dokument som på ett snyggt och överskådligt sätt visar min ordination av läkemedel.

Medan jag sitter där och samtidigt ännu en gång känner rikedomen med denna ”wallet” börjar maken skramla i skåpen bakom mig. Han plockar fram min f.d. plånbok. Tittar på den och jag ser att den väcker visst intresse hos honom. Jag förklarar att den är hans ”gamla” plånbok som barnen och jag köpte till honom för många år sedan som julklapp. Den var dyr men även den var av det bättre slaget var det gällde kvalité. 

Jag kan inte riktigt minnas förklaring till varför han inte tog den i bruk. Om den var för stor eller om den var för fin. Den låg i skåpen många år innan jag ansåg att den borde få användas inom familjen utan att betraktas som stöldgods. Så jag tog den som min. Och den har skött sig alldeles ypperligt i många år. Nu hade den på nytt fått sin plats i skåpet där vi förvarar lite utländsk valuta. Och idag hade maken kommit på idén om att kanske använda den. Så tittade han i den, kollade dess indelning av fack och kortplatser. Och där i sedelfacket låg den. MIN TJUGA!!! Som jag missat att flytta över då jag bytte plånböcker. Nu har jag koll på mina moneysar igen. Alla trettioåtta riksdalerna! Skönt. Men jag undrar samtidigt, vad ska jag ha dem till? Ingenstans man betalar med pengar numera. 

Fast jo förresten, när vi kommer till stugan och ber grannen handla något stödköp då de far på affären! De har inte Swish ÄNNU. Hon fyller sjuttio idag, den grannen. Så hon kanske inser att hon bör byta betalningsalternativ snart, hon också. Till dess får jag vara utrustad med den gammaldags valutan, kronor. Jag kan inte säga kronor och ören, de sistnämnda finns inte som betalningsmedel längre även om alla varor kostar….och nittiofem…. 19.95….27.95…och så vidare. Större investeringar har slopat öringarna, de kostar 9999:-!!