Paris igen

Sitter på flygplatsen Charles de Gaulle. Slunkit igenom säkerhetskontrollen. Trots vår relativa ovana vid resor börjar maken morska upp sig. Franskan är för hans del ännu mindre än min. Men han har placerat mig på en stol med min stickning. Under tiden gör han vidare och vidare rundor för att informera sig om vilken gate vi ska åka från. Och vilken tid vi ska gå till gaten. Han börjar vara riktigt urban, han den där killen som fyller år på Urbandagen! Han kom just tillbaks med två små flaskor vin. Trevligt. Han trodde jag stickade, ojsan…. 

Men jag har JU min kära padda också. Så efter att ha stickat cirka tjugo varv åkte paddan fram. Sitter och sammanfattar vår resa. Vädergudarna har varit oss nådiga. Solen har visserligen försökt på ett lite blygt sätt dölja sitt ansikte med lite skyar. Men det har varit uppskattat av oss. Lite skyar som dragit fram har gjort att det varit lite svalare mellan varven. Vi gamlingar jublar inte över  ”solsteka”. Tvärtom, det har hälsats med glädje, skyigheten.. Den svunna ungdomen i oss, har satt sina spår. Nu med dessa lätta skyar pustar vi inte och gnäller över värmen lika snabbt som om solen hade stekt.

Vad har vi hunnit med på denna resan?  Notre Dame i sitt elände fick våra tankar, men det stannade vid det. Jag hade vid mitt föregående besök lagt på minnet en speciell hörna, en butik jag gärna skulle vilja besöka. Louis Vuitton, koffertmakaren och hans affär. Visserligen är gamle koffertmakaren död sedan länge men hans väskor och varor är klassiska. Jag har aldrig varit någon handväskanvändare av rang, men fascinerats av denne mans hantering av läder och canvas. Så jag sa till folk som frågade vad jag skulle shoppa i Paris, det är tydligen en viktig detalj i en Parisresa, att shoppa, så svarade jag att jag skulle besöka Louis Vuitton. Jaha, och köpa vadå, undrade någon. Jag svarade att om de möjligen har en miniliten necessär som rymmer min tandborste kanske jag har råd till detta. 

Då vi hittat fram till hörnan med det berömda varumärket möttes vi av säkerhetsvakter. Som tittade på mina nakna sandalklädda fötter,  bad att få se i min ryggsäck. Jag sträckte fram ”ryggan” min nya fina, och han såg min öppnade säck och frågade: var är du ifrån. La Suéde, svarade jag och med en lätt bugning bjöd han in mig i varuhuset. Hur maken slank in bakom min rygg vet jag inte riktigt, men vi blev tydligen varken sedda som terrorister eller tjuvar.

Vi strosade runt och tittade på dessa lyxartiklar. En fantastiskt vacker stor rejäl ”amerikakoffert” fångade mina ögon. Den kunde man ha som soffbord, eller som det numera heter – coffeetable. Men med en prislapp som visade belopp med 6 siffror, brydde jag mig inte om att använda mitt förstoringsglas för att kolla närmre. Vandrade vidare och plötsligt fann jag en disk med små etuier och portmonnäer. Jaha, här låg alltså min tandborstnecessär! Men bredvid låg en vacker portmonnä. Jag stannade och beundrade dem. Maken stannade också. Han hade vid detta tillfälle insett att av oss två, var jag den med mest lokalkännedom. Han insåg vid denna tidpunkt att han var min ”slav” om han skulle hitta hem till hotellet. Får man utnyttja sådant? 

Jag pekade på portmonnän och sa, den kommer man att använda mycket mycket mer än en necessär, eller hur? Han nickade, men insåg i samma ögonblick att det var ett medgivande som kanske lovade mer. Jag stod där och velade, lade fram det ena argumentet efter det andra om vilka fördelarna med denna portmonnä var. Efter en stund menade maken att han kunde köpa den som en födelsedagspresent till mig. Gnyende protesterade jag. Jag har ingen ledig födelsedag förrän en bit in på 20-talet. Jag har redan utverkat födelsedagspresenter för flera år framåt. Jag, denna bortskämda unge ville ha den nu! 

Det kom fram ett biträde som frågade om hon kunde hjälpa oss. Jag bad att få titta på portmonnän. Hon bad oss vänta en stund, sa att hon skulle se till att någon skulle ta hand om oss. Erbjöd oss att sitta ned efter att ha sneglat på mina gångstavar. Jag tackade men bad att få se oss omkring så länge. Med några minuters mellanrum återkom hon och erbjöd sittplatser om vi hade ändrat oss, samtidigt som hon aviserade att vi snart skulle bli expedierade. Jag hade fullt upp att titta på både varor kunder och personalen. Vilket omhändertagande av sina kunder. Ingen skillnad beroende på någon kund, ungdomar i ”trasiga” jeans eller vackra damer med sidenscarfer.  Och vilka blomsteruppsatser överallt! Fräscha snittblommor enorma uppsättningar. Borde fått skrämselhicka bara av dessa blomsterarrangemang och deras kostnad. En ung expedit kom fram till oss. Presenterade sig och frågade vilket språk vi föredrog. Jag sa att svenska hade varit att föredra men jag kanske inte kunde begära detta? Leende svarade han på engelska, och vi tittade på portmonnän. Inte ett ögonblick att han visade de andra varorna i samma monter. Bara det kunden frågade efter. Smart idé. Låt kunden få erfara att den gjort ett bra val! Lugnt och utan åthävor lät han oss tro att det var ett mycket bra val!

Ha ha, jag hade ”åkt fast” på en affärsidé som dessa varuhus kan hålla sig till. Jag sa att jag bestämt mig för ”pengabörsen” även om den i mitt resterande liv skulle vara väldigt tom after att ha inhandlat just denna. 

Mannen hade en svart handske på högerhanden så att han inte skulle avsätta något eventuellt hudfett på läderytorna. När han visade oss portmonnän hanterade han den som om det varit något ytterst ömtåligt. Men detta var deras sätt att visa respekt för detta hantverk, samtidigt som de gjorde kunden uppmärksam på att det var en dyrgrip. Och detta gjorde mig faktiskt glad. Jag som under kurser jag haft, sagt till mina elever att aldrig underskatta ett riktigt hantverk.

Jag fick en fråga om de skulle skriva mina initialer på portmonnän. Givetvis ville jag det. Skulle jag nu ändå förverkliga en sådan önskning kunde det vara rejält. Så vi blev ombedda att sitta ner i en soffa och under tiden som vi väntade, serverades vi ett glas champagne. Det sker aldrig på ICA!!! Vi satt med våra bubblande drycker. Val av storlek på bokstäver och vilka bokstäver gjordes. Sedan satt vi som två paschor, studerade folk som passerade. 

Slutligen kom expediten med ett litet kolli till oss, en shoppingkasse med firmans logga på. Varligt tog han fram en liten kartong. På sidan drog han fram en låda, som en liten byrålåda. Ur den tog han, fortfarande med denna varlighet, fram ett tygkuvert och ur detta tygkuvert plockade han fram min portmonnä. Som om den vore gjord av maräng. Jag log inombords och tänkte att så väl inlindad skulle inte denna produkt få leva sitt liv. Han öppnade och visade mina initialer och överräckte så att jag kunde titta, då han såg min kisande blick. Mitt förstoringsglas hade jag använt så han visste att jag inte såg sådär bra…. Efter avslutad affär undrade han om de kunde hjälpa oss med att ordna fram en bil eller på något annat sätt stå till vårt förfogande. Men vi tackade för oss, jag sträckte fram handen för att tacka som jag ofta gör då vi handlat och uppehållit någon personal någonstans. Då drog han av sig sin svarta smäckra vante och tog mig i hand. Merci beaucoup, sa jag och han log, svarade att han gärna talat mitt språk om han kunde. Jag lärde honom, då och där, att det heter ”tack så mycket” på svenska. Han sa att han hoppades kunna imponera på en kollega samma dag, en kollega från La Suéde. Maken och jag fortsatte ner genom våningarna. Precis då vi skulle lämna varuhuset, stannade jag till och viskade, jag borde kanske uppsöka en toa innan vi ger oss iväg ut på stan. Genast slöt det upp ett biträde bredvid mig och frågade om han kunde ”can I help you Madame”? Lite pipigt frågade jag om det fanns en toalett. Elegant vinkade han till sig en annan man som följde mig upp via hissen upp på översta våningen igen. Och in på en elegant kundtoalett. Men där fick jag klara mig själv! Där gick gränsen för deras tjänstvillighet. 

Den tjusiga varan knölades ner i ryggsäcken på makens rygg innan vi gick vidare. Vi tordes inte traska runt på stan med en sådan dyrgrip. En promenad ner mot Triumfbågen och strosa runt på Champs-Élysées fick avsluta denna utflykt. 

Nästa dag blev det Seine, ströva runt, ströva längsmed. Och åka båt på en stilla flytande flod är enormt rogivande. Precis den takt vi föredrar nuförtiden. En film jag såg i mina unga ”Stilla flyter Don” kom upp i mitt minne många gånger då vi flöt fram i stilla mak och avnjöt en delikat lunch häromdagen. Efter att vi fått ”koll” på vilken dag resan till Champagne avlöpte, hittade vi denna båttur via nätet. Efter vår senaste Londonresa då vi åkte en tur på Themsen, en båttur med teaparty, var vårt önskemål att hitta något liknande på Seine. Vilket vi gjorde, så….

Maken firades med en flodtripp efter eget önskemål. Annars är han väldigt modest i sina önskningar, säger att han har vad han behöver. Det är det tråkigaste svar man kan få då man vill ha hjälp med presenttips till födelsedagen. Nuförtiden då man törs fråga, och man kan hantera svaren…..nu när jag kan fixa det, nu har folk vad de behöver. Typiskt! 

En taxi ner till kajen där båt-turen utgick från, sitta i skuggan på Seine-stranden och sedan, ombord. Betjäningen förstklassig. Delikat mat, dricka hur mycket vi önskade och levande musik. 

Jag brukar få ilningar av obehag då jag läser att det ska vara LEVANDE musik. Brukar innebära det samma som  ”skrällig och öronbedövande”. Gubben och jag brukar lämna dessa föreställningar med en lättnadens suck, Men jag fick ångra dessa farhågor. 

En ung leende fransyska framträdde med en mjuk behaglig stämma, musikerna, hennes kollegor, var troligen i någon ”låda” någonstans. Men hon strosade runt på båten med sin mikrofon och med en oerhört behaglig röst sjöng en repertoar vi känner igen som ”gamla franska slagdängor” varvat med evergreens från både Europa och Amerika. Maurice Chevalier, Edith Piaf, Charles Aznavour varvades med Frankie Boy. Men melodierna var som balsam i öronen på oss, vi som fasat för musiken som normalt brukar vara som en plågoande för oss.  Sångerskan slog sig ner ibland oss gäster lite då och då, och fram-manade hjälp i sången. Jag trodde att det bara var i Sverige vi idkar allsång, men hon fick många gäster att nynna med i musiken. Utan att det blev för mycket. Visserligen hade vinet gjort oss både mer avslappade och även mer lättlockade. Denna seglats lades till i minnet bredvid vårt teaparty från London. Kan ligga där i minnet. Mysigt. 

Söndagen var ingen sovmorgon. Bussen startade klockan 9.00. Men underbart väder och en resa genom jordbruksbygder med vinodlingar mil efter mil. Jag skulle kanske flytta till Frankrike. De anser inte vin som alkohol. Det är en måltidsdryck. 

När Disneyland invigdes i Paris ville inte fransmännen gå dit. På restaurangerna serverades inga alkoholhaltiga drycker, så fransmännen fick äta sin mat utan dricka! De vägrade besöka Disneyland. Senare insåg man att man borde överväga i vilket land man etablerat sig i. Och då tilläts denna dryck. Numera ordnas många konferenser och seminarier på Disneyland. Jag fick denna ståndpunkt om måltidsdryck bekräftad ytterligare en gång måndag lunch på en restaurang. Vi bad om en enkel lunchtallriken men då jag inte såg någon meny, bara griffeltavla med ”dagens” undrade jag om det fanns möjlighet att få ett glas vin till. Kyparen stirrade på mig i flera sekunder, sedan undrade han vad jag menade. Jag sa att vi snart skulle lämna landet och att vi ville ha ett glas vin. Han skrattade och sa att ”i detta landet serverar vi inte maten TORR”, så det så!

Vår bussresa under söndagen var som det lilla barnet skrev i sin uppsats om resan till Lund. Hon skrev: och bredvid domkyrkan var där en glasskiosk. Det var för henne det viktigaste. Vi var till Reims, tittade på katedralen som skadats så svårt under sista (måtte jag ha rätt här) världskriget. Vi fick en guidad tur och kunde efter detta känna oss trygga med att Notre Dame kommer att rustas upp igen. Efter att ha sett denna dom, och dess restaurering verkar det realistiskt att få se även Paris stolta dom renoverad.

Lunch i Epernay. Sedan vidare till en champagneodlare. Imponerande. Här gjorde vi en rundvandring som fick all reklam man ser i tidningar och TV att blekna. Jag var beredd att handla mycket! Men begränsade möjligheter att flyga med tunga champagneflaskor satte stopp för mina planer. Fick bli några flaskor bara. Men alltså……  trots domen i Reims var champagnetillverkningen det mest intressanta. Tillbaks mot Paris på sen eftermiddag. Valdag och mors dag även i Frankrike gjorde att trafiken var seg. Vi fick känna av storstadstrafiken. 

Om ni reagerar på att de var en lång story, jag fortsatte givetvis då jag kom hem. Allt detta blev inte nedtecknat där på flygplatsen. Men jag kände att detta vill jag dela med mig så jag lägger ut det på min sida.