Sparkar’n min

Jag, den där inbitna skåningen har alltid haft ett lite tvehågset förhållande till sparkstöttingar. Uppväxt i en landsända där snövintern var något som inte fanns varje vinter. Trots det minns jag hur vi traskade flera kvarter för att hitta bästa backen för kälkåkning då det kom lite snö. Man fick vara ute i god tid. Oftast var all snön bortsliten efter några timmar, endast mörkbrun hårt sliten lerjord att åka kälke på. Skridskoåkning fick vi traska upp på ”Kremman” för att idka. Kremman var den vallgravsliknade damm som var anlagd runt krematoriet. En ganska lång promenad för barnsben. Men skulle vi få vintersporta var det vad möjligheter som bjöds. Lilla Anna-backen var ett alternativ till Kopparmölleparken vad det gällde kälkåkning. Skidor som krävde ett något mer samman-hängande snötäcke var lite mer sällsynt. Detta trots att jag växte upp i en av stadens ytterkanter. Men vägar kors och tvärs, ofta saltade gjorde att skidor inte var så eftertraktansvärt. 

Jag var inte så gammal, kanske 7-8 år då jag fick en sprillans nygjord sparkstötting av min kusin Karl-Axel. Jag vet inte varför jag förärades den, troligen var jag en av de enda flickor i den ålder i släkten just då. Och Karl-Axel hade själv tillverkat stöttingen. Jag minns att den förvarades uppe på vår vind, och den vägde ganska mycket. Därför tror jag inte den var ner på marknivå och fick glida på snö mer än någon sällsynt gång. Tror bara att jag mest satt på den då vi var upp på vinden i något ärende. Under åren som gått har jag undrat, var tog den vägen? Den är min, fortfarande. En gåva från Karl-Axel till mig. För evigt försvunnen. 

Nu är en sparkstötting inte saknad på samma sätt i Skåne som den kanske skulle varit om jag bott i Norrland då jag fick den. Så det har passerat år emellan gångerna den har dukit upp i mitt minne. Dock har jag alltid varit lite småförtjust i detta färdmedel. Har gärna lånat något stöttingar då jag varit i Norrland vintertid. 

Och tydligen hade brorsan uppmärksammat min glädje över spark-stöttingar. För cirka tjugofem år sedan kom de till min födelsedag med en begagnad spark fastbunden på sitt takräcke på bilen. Jag fyller i mitten av juli. Inte den vanligaste last man ser på biltakräcke, och definitivt inte mitt i sommaren. Jag lovar att de som såg ekipaget lade märke till det! Det var en spark som funnits i svägerskans barndomshem under hennes uppväxt. Den var rostig och medfaren, men hos oss fick den ett nytt liv. Efter några år i Skåne, där den mest stod oanvänd, fick den flytta med upp till stugan och snön. Jag hade visserligen tidigare inhandlat en spark att ha då jag ismetar. Men två stycken är inte fel. Många som kommit förbi under åren och lånat sparkar’n. Nu kan kompisarna också sitta med då vi ismetar. Och vilken skillnad på gamla rejäla stöttingar jämfört med dem som tillverkas idag. Den gamla är mycket mer stabil och körvänlig. Det går att styra den och hålla sig kvar på den tänkta färdvägen. Även då man fått upp farten så det viner runt öronen. 

På en av de sista loppmarknaderna HSOK (Helsingborgs Skid-och Orienteringsklubb) hade på Koarp hittade jag en spark till. Den låg ihopfälld på sommarängen. Såg både ledsen och malplacerad ut. Jag pratade med försäljaren, han som hade hand om den trodde att den skulle förbli osåld och följa med de grejer som till sist hamnar på tippen. Men icke sa Nicke!! Så till det humana priset av tjugo kronor blev jag ägare till ytterligare ett vinterfordon.

Här slängs ingen ”sparkar”. Den fick ett nytt hem hos mej. Även den krävde lite slipning och lackering. Men under all smuts och rost kom slutligen fram ett märke där det står: Göteborgs sparkfabrik. Alltså har det funnits en sparkstötting-fabrik i staden som sällan ser en snöflinga! Hur många äger en sådan raritet idag??? Mer än jag? 

Nu denna vinter har föret varit sådant att en sparkstötting har varit till god hjälp. De dagar då det varit lössnö som man trampar igenom, har sparkar’n varit till god hjälp. Man har inte trampat så djupt, innan man har flyttat över tyngden på sparkstyret. Och kängorna har både suttit kvar på fötterna och följt med i nästa steg. De dagar det varit kallt och stigarna blivit glashala har sparkar’n fungerat som en rollator. Både balanshjälp och som stöd i halkan. Att det sen varit jätteskojigt att gå på dass ger även det ett mervärde. Efter uträttat ärende kliver jag ut, vänder sparkar’n och stiger upp med en fot på en av de där ”stå-krumelurerna” som är fastsatta på medarna. Ett litet spark med foten och i ett huj är jag tillbaka vid stugan. Inga rovor på den hala gångvägen. 

Ouiiiiiii…….  lät lillasyster då hon fick medelst telefonen åka med på en sparktur häromdagen. Jag refererade steg för steg och då vi visslade iväg hörde hon suset i telefonen. Och jag hörde tydligt att hon upplevde delar av sin gröna ungdom, hon också. Även jag känner mig tuff och betydligt yngre för de tre sekunder de tar med den sparkturen från dass till stugan. 

Ett flertal gånger har jag förnöjsamt nickat och erkänt för mig själv, nu har jag rollator-vana. Så den dag jag får svårt med både ork och balans är en rollator inte ett okänt alternativ för mig. Men än så långe är pinnarna, mina gångstavar, mina bästa vänner. Ger mig stöd och jag kan känna mig för hur det är med nivå-skillnader. Och egentligen är JU mina ”pinnar” ersättning för käppen som fordom var ett tecken på ålder och ostadighet. Så nu har även sparkar’n fått ta en roll som rollator. 

Idag fredag, just innan vi gått in i stilla veckan är mina kyllingar upphängda efter att stugan städats. Påsken är lite smyginledd. Vi får töja på firandet före påsk istället för att fira efter. Då påsken är så sen som i år. Så nu blir det äggkokande och sillätande. Mumsfilibaba.

Nu får min fransman rätt. Han brukar maila och fråga när jag ätit min ”herring” så vi kan spela några brickor. Jag kontrar med att så fort han svalt sista snigeln för dagen är jag beredd.