Rain and rain and rain and rain. When I write this words I can hear in my head a tune, a melody my daughter had as a solo song in a music performance her choir group gave in school. A performance telling about the flood, Noa and his boat. Last week it has been dripping most every day. Not any floods but continually.
People sigh and looks disappointed. We have had a fortnight with sunny weather and people has started to talk spring. It has happened former years, we get a setback as well. And it happened to us this year too. Even this year the spring is hesitating. But we, my husband and I don’t bother about spring in southern part of our country. We take a trip up north. And hope to experience the spring in March and April among mountains. To feel the warmth when the sun shines day by day at the white snow. A much more bright and spectacular changeover from winter to spring than the one we ever expire in southern Sweden. Not this grey and rainy days but this dazzling white and sunny days. The nature is quiet quite and the only sound we can hear is from the northern light some nights and the snowplough on the roads when it still snows. It has happened I heard the wolfs owl. Late days in March we can hear the ptarmigan starts to call for each other in the forest next to our cottage. And some weeks later we can hear the sound when the brook begins its rippling sounds. When the ice is broken and the new year starts in nature. Some special sparrows also assign the spring by their visit around our cottage, searching the seeds we use to fed them by scatter at the snow. It seems as they remember where to find some food, some seeds, because they come and stay for a couple of weeks in our neighbourhood every year. As they regard us and tell us they have missed us during winter.
We enjoy to take a ride to a lake higher up among mountains and catch some fish, put the kettle over an open fire and boil some coffee. The sausages wrapped in the bread we baked last summer. And get mustard all over the face. We are dirty, tired and have no idea what day it is. But we live.
Walk to nearest neighbour in the evenings to get a cup of coffee or maybe an Irish coffee. Not any fancy habits needs, just meet and socialize. Day by day we see the increasing length of the daylight. First weeks we still can have some evenings with amazing northern light. It has happened I just stand outside the cottage and admire this phenomena. Breathless I stand there, feeling my smallness in this universe. Hear the odd sound, almost as when a cat gets scared and tries to frizzle, coming from the aurora borealis. I prefer to name it so, aurora borealis.
I have to give an explanation about this travel many times every year, when we announce our trip is in nearest future. This journey to another world, to another life. And after all a part of my husband’s memory from his childhood. I have heard about this wonderful moments to sit somewhere at a lake with a small fishing pole trying to catch a fish or two. Meanwhile the sun shines and the forthcoming coffee break looming,
I have heard it many times during our life as man and wife, and many times I have said yes I see. But I didn’t see at all! You have to expire it for yourself. And as an addict you long for it every year.
You get cold. You get stuck when the snow is too deep and you happens to step beside the path made to walk safe upon. If not – you lay there deep in snow like a frog who has been run over by a car. You fumble for something to grab but nothing but the snow and for each attempt you gets deeper in the snow. After some minutes you starts to think how to do? What about trying to roll over and look for a better spot to get a chance to raise. At last, standing up again.
Your equipment get wet and uncomfortable. The way to loo is too long and in the mornings not prepared if there was snow last night. You have to protect your eyes when the sun shines, I have some times had a horrible ache in eyes when I haven’t worn sunglasses. Snowblindness the name it this people living in this winter land permanent.
Our cottages hasn’t any water in the tap during winter. Water for drinking we go to brother-in-law and fetch. Water for dishes and hygiene we carry from lake. So a big hole gets drilled in ice first day, and with an axe we keep it useable during our stay in cottage. And a lot of comfort we have chosen to try and live without, and we managed. Both of us take it as a challenge to try and feel for how long we can cope without many of this facilities, easy to get some water and easy to have the hygienic facilities. And it has become a kind of glue between us, a competition which one us us who says: enough. We have to make it more comfortable!!!
Next week we start our journey up there. Relatives are given caution. We need somewhere to stay during journey, we need some who take care of our house in southern. And we need someone who prepare the cottage with some heating. But they seems to be ready and no one has refused yet, this annual happening, getting us as guests or a lot of work for them to be done.
One of my brothers in law told us about the big win in lottery had been won by someone last week. We aren’t any big gamblers none of us. Therefore we have no idea when a big jackpot is imminent. But when we last Friday parked our car at the bus station, to take a bus ride to town, we almost decided to buy some kind of lottery. My husband complained some weeks ago he had only one of his pair of gloves. Well I think it has happened before in history a pair of gloves or mittens has been separated, divorced. And I pitied him for some seconds but forgot it almost immediately. When we stepped out of the car we said a little curse when tha bus just left the bus stop. But we were very early, it didn’t any matter. It was only the rain which made it uncomfortable, but no wind so we were sheltered under the roof at bus stop. When we crossed the bus street my spouse saw something he thought he recognised. A glove. Stuck to the asphalt coating, there was a glove. It was same colour as the asphalt and very wet. It had been run over by buses many times a day for at least two weeks. But it was a glove and my husband had missed one for about that time. He made a try and carefully bend it from its place. Carefully, carefully. But yes!! He managed. Squeezed at least one decilitre coffee-coloured ice cold water out of it. But he saved the glove from staying forever as a ground for bus drivers.
Our bus arrived and we continued our trip to town. Suddenly I began to laugh, and told my husband: when we arrive home maybe you are an owner to two gloves for right hand…..ha ha ha. But he is a stubborn one and wanted to see for himself. He was so determined it was his glove. And as he said, he need it during our stay up north!
Och nu kommer svenskan
Regn och regn och regn och regn. När jag skriver de här orden kan jag i huvudet höra en melodi som min dotter hade som solo i ett sångspel hennes körgrupp uppförde i skolan. Ett sångspel som handlade om Noa och hans ark. Sista veckan har det skvittrat lite varje dag. Inga floder men ideligen, dropp dropp.
Folk suckar och ser besvikna ut. Vi hade en fjortondagars period med soligt och fint väder, och många hade börjat tala om vår. Det har hänt år förut att det blir ett bakslag. Och det hände oss även i år. Också i år tvekar våren. Men vi, maken och jag, bryr oss inte hur det blir med våren härnere i södra delen av landet. Vi sticker norrut. Och hoppas få uppleva våren, mars och april däruppe bland fjällen. Hoppas att få känna värmen som solen sprider dag efter dag och som förstärks av den vita snön. Det är en mycket mer spektakulär årstidsväxlingen, än den vi har här i södra Sverige. Inte de grå och regniga Skåne-dagar, utan de bländande ljusa och soliga dagar. Naturen är alldeles tyst, det enda ljud vi hör är norrskenet vissa nätter och plogbilen då det kommer mer snö. Det har hänt jag hört en varg yla. Senare i mars kan vi höra ripornas skrattande läte i skogen nära vår stuga. Några veckor senare kan vi höra bäckarna börja sitt porlande, när isen går upp och ett nytt år börjar i naturen. Några snösparvar brukar också annonsera att våren är i antågande med sin visit runt stugan, då de letar frön som vi brukar strö på snön. De brukar komma förbi och gästa oss några veckor innan de drar vidare till fjälls. Vi tolkar det som om de hälsar oss välkomna och att de saknat oss under vintern.
Vi njuter av våra skoterturer upp till fjällsjöarna för lite isfiske, kaffekokning över öppen eld och att göra korvwraps av wienerkorv från Skåne med bröd som vi gräddade i somras. Det brukar sluta med senap över hela ansiktet. Vi blir smutsiga trötta och har ingen uppfattning om tid och rum. Men vi lever!
Smita in hos närmsta granne på kvällarna för en kopp kaffe, eller rent av en kopp Irish coffee. Inga tjusiga vanor bara mötas och umgås. Dag för dag noterar vi hur kvällarna kommer senare och senare. Första veckorna kan vi fortfarande ha riktigt mörka kvällar med ett bedårande norrsken. Det händer jag stannar utanför stugan och bara står och beundrar detta himlafenomen. Andlös står jag där, känner min litenhet i universum. Hör det fräsande ljud som nästan låter som en skrämd katt, detta ljud från norrskenet.
Jag får förklara för folk många gånger om denna vår resa upp till fjällen, då vi berättar att nu är vi på väg norrut någon av de närmsta veckorna. Vår resa till en annan värld, till ett annat liv. Och ändå till en del av makens minnen från hans barndom. Jag har hört honom berätta om dessa underbara ögonblick från hans uppväxt, isfiske på någon fjällsjö under gassande vårsol, medan stundande kaffepaus vid en eld väntar.
Jag har hört honom berätta om detta många gånger, speciellt då vårsolen börjar värma, och jag har svarat: jag förstår. Men jag har aldrig förstått. Det inser jag efter att ha fått uppleva det själv. Att detta måste man uppleva. Sedan, som en slav under en last, längtar man dit varje vår.
Du fryser. Du går ner dig i snön då du råkar trampa bredvid trampade spår, du ligger platt ner i snön, som en överkörd groda, söker något att hugga tag i för att komma dig upp. Men för varje försök gräver man sig djupare ner i snön. Efter några minuter ger man upp och börjar så sakta tänka…kanske jag ska försöka att rulla härifrån som man gör om man lyckats ta sig upp ur en vak. Försiktigt rulla bort mot en stadigare plats där det är möjligt att resa sig upp igen.
Utrustningen blir våt och obekväm. Vägen till dass är lång och tidiga mornar när det är bråttom dit är vägen oskottad om det snöat under natten. Man måste ha solglasögon för att överhuvudtaget kunna gå ut om solen lyser. Jag har drabbats av denna snöblindhet med påföljande värk i ögonen. En fruktansvärd värk som inget smärtlindrande biter på.
Vår stuga har inget vatten i kranen vintertid. Dricksvatten hämtar vi i granngården. Vatten för disk och tvätt hämtar vi i sjön. Därför borras det upp en rejäl vak för vattenhämtning någon av de första dagarna, en vak som sedan hålls tillgänglig med yxa eller barkspade under vår vistelse. En hel massa komfort som vi har valt att försöka klara oss utan alltså, och än så länge har vi lyckats. Båda två har tagit det lite som en utmaning hur länge vi klarar oss utan dessa bekvämligheter. Samtidigt känns det som det blivit en länk mellan oss, en tävling om hur länge vi klarar oss utan mer komfort. Nästa vecka bär det iväg. Släkt och vänner har blivit varnade. Vi behöver någon övernattning på vägen, hus och blommor behöver tillsyn härhemma. Någon förbereder stugan med värme. Alla verkar vara förberedda och ingen har hitintills nekat sina sysslor.
En av mina svågrar berättade om den stora jackpotten i något europalotteri hade fallit ut förra veckan. Vi är inga rutinerade spelare någon av oss, därför hade vi ingen aning om att någon nära förestående jackpott. Men när vi i fredags just parkerat bilen vid bussens ändhållplats för att ta bussen vidare in till sta’n, nästan beslöt vi att vi skulle köpa en lott den dagen.
Maken klagade för någon vecka sedan att han saknade en handske. Nåja det är väl inte första gången i historien ett par handskar råkar ut för en skilsmässa. Jag beklagade honom ett kort ögonblick, sedan var det bortglömt.
I samband med att vi klev ur bilen i fredags, svor vi en liten men dock en ed, att bussen precis gav sig iväg från hållplatsen. Men där är tak över busskuren så vi led ingen nöd. Då vi korsade gatan tyckte maken han såg något han kände igen. En handske! Fastkletad som ett begagnat tuggummi satt den i den svarta regnvåta asfalten. Den var samma svarta färg som asfalten och mycket våt. Den hade fungerat som underlag för bussarna i åtminstone två veckor! Dessa regniga veckor. Men det var en handske och maken hade saknat en som verkade vara den modellen. Han gjorde ett försök att försiktigt bända loss den från sin fastkletade plats på asfalten. Millimeter för millimeter lyckades han lossa den. Och ja! Han lyckades. Cirka en deciliter kaffefärgat iskallt vatten vred han ur handsken. Han hade i alla fall räddat den från att fortsätta vara körbana för bussar.
Vi fortsatte med nästa buss in till stan. Plötsligt började jag skratta, och sa till maken:när vi kommer hem kanske det visar sig att du är ägare till två högerhandskar….ha ha ha. Men som den envisa man han är ville han förvissa sig att han hade rätt, det var hans handske. Och som han sa, han behöver den när han kommer till Norrland.
Margareta
Inte visste jag att norrskenet, eller säkert sydskenet, ger ifrån sig ett sprakande ljud.
Så härligt det skulle vara att få rulla runt i djup snö. Under ordnade förhållanden, så klart.