En gammal nött ramsa från tidiga barnsben har surrat genom mitt huvud denna söndag. En kall vinterdag med helmulen himmel. Men med kvardröjande tunt lager snö. Så där så att det bleka dagsljuset återspeglas och gör midvinterdagen lite mindre mörk och dyster. Jag talade förra skrönan om tygerna som legat som små skatter i mina gömmor. Det vackra gobelängtyget och tyget med alla fåren.
Visserligen är våra skapelser inga mästerverk som ska gå till historien eller något museum. Men de har blivit till de mysiga shopping-kassar som jag hela tiden tänkt det skulle bli. Nuförtiden har JU folk börjat använda medhavda kassar igen. Inte dessa engångs-plastkassar.
Så nu är alltså även tyget med ”boskapen” sydda. Och det blev som förra gången vi sydde. Jag pekade designade och måttade med saxen. Sen räddade maken mina fingrar och tyget från, som han sa, en katastrof. Han tycker jag siktar så snett, och menar att han gör det mycket bättre. Gör han JU inte alls, men om jag håller med kan jag JU lösa lite korsord, snacka i telefon och diverse annat som håller mig från vassa föremål. Jag nålar ihop alsterna och överlämnar med tydliga instruktioner hur jag tänkt. Sen gör han som han vill i alla fall. Men mina nålningar sitter som små påminnelser och gör sitt jobb, en och annat litet stick förorsakar de trots allt. Även påminner honom om vem som är designern, jag hör hans svordomar och jag lutar lite beklagande på huvudet och ger lite ”tyck-synd-om”, så där så han känner att jag inte låter för matriarkalisk.
Det blev istället jag som fick försiktigt blöta bort blodfläckarna som råkade hamna på remsan som ska bli handtag. Jag har varnat skräddaren otaliga gånger för dessa nålar som sticks och på de mest oväntade ställen. Jag har fortfarande känslan kvar efter att ha fått en nål olyckligt rakt in i magen av tyget som hänger ned framför symaskinen med nålar på korsan och tvärsan.
Man har fått in siktet perfekt på sömmen, försiktigt de första stygnen….. sådär…. sen kan man trycka till på ”gaspedalen” och swisch så löper tyger så fint under pressarfoten…… men aj aj aj, plötsligt sitter det en hulling in i det mjuka hullet, på magen….men, oj vad djupt den hinner innan man har hunnit bromsa maskinen och farten på tyget, som borrat den vassa nålen in i ”bugafläsket”. Och här känns kanske plåster lite onödiga. Plåster på magen, nej… Men när det fortsätter att blöda ur fingerblomman, då nålarna varit där och stört, så det uppstår små röda fläckar överallt på tyget, ja då kanske man kan offra ett Bamseplåster. För att skona våra fina alster.
Sammanställde en lektion i bridge till mina elever som oförtrutet kämpar på i sin egen takt. De vill ha lektionerna i hemmiljö, med lektioner som baseras på deras utveckling. Inte på lärobokskapitel som ska forceras vecka för vecka. Så nu sätter jag ihop ett kapitel som är att jämställa med ett ”nationellt prov”. Statistiska prov hette de på den tiden jag gick i folkskolan. Sak samma. Läraren vill ha en koll på vad han/hon lyckats förmedla….
Fortsätter mina skriverier måndagmorgon. Somnade utan publicering igår.
Frukosten aväten.
Tidningen genomgången.
Måndagstidningen presenterar veckans lunchmeny. En liten idékälla till veckans matsedel för vår del. Maken beklagar sig över hur dyra luncherna blivit. Prisökningen på många luncher efter januarilönen tycks vara 10%-ig.
Jaha, menar han. Inte fick vi några 10 procent i lönelyft i vår januarilön. Fick du, frågar han lite sarkastiskt. Som om han inte har koll på tanten och hennes uschliga lön….
Ringer lillasyster på FaceTime, och vi får en pratstund om hälsa och väderlek. Tanter i vår ålder talar hälsa och väderlek…..inte partajande och events.
Maken räknar ”pjåddar” för sista dagen det här årets fågelräkning. Detta år har han fått sköta det helt själv. När jag idag på morgonen rapporterade in de vackra röda domherrar jag såg, avfärdade han det med att det var de röda Ingrid Marie-äpplen han bjudit koltrastarna på. Alltså inga domherrar….jag gjorde ett försöka att arta dem som papegojor också men….bahhhh, nu får du ge dej, menade han. Det är pjåddamat! Ingen succé alltså, med mina fina kunskaper om vad det finns för röda fågelarter på vår jord. Återgår till min padda och dessa noteringar.
Nu ska vi färdigställa får-kassarna. De ska få handtag. Sen kan vi plocka undan symaskinen och städa bort trådstumparna. De här milstolparna att man fått gjort något av de målsättningar som legat och smugit i gömmorna, innebär en sorts triumf över att jag hann det också!!!
En annan målsättning jag har är, (att) jag ska försöka förändra språket. Jag läste för några månader sedan att vi svenskar var benägna att använda ordet ”att”, mindre och mindre. Detta infinitiv-märke som jag ser som ett av mina mest använda ord….behöver jag det så mycket? Kanske en smygande internationalisering på gång? Ska prova (att) utesluta ordet i mina skriverier de gånger de absolut är överflödiga. Det är mycket påtagligt då jag översätter mina skrönor till engelska, att ordet saknar tyngd. Det gör inte meningen varken mer eller mindre tydlig, det bara finns där. Men när jag översätter, ord för ord, ser jag hur ”svengelskt” det blir med alla dessa ”that”…. har noterat (att) en av våra tävlingsledare, en norrman, har många många ”that” med i sin information till oss spelare. Helt i onödan. Det skriker scandinav om oss då vi hör detta överflöd av ord. Så jag kanske får ett lite strängare språk, lite mindre samtalslikt. Mer rapportliknande. Får se vad som händer…..
Margareta
Vacker kass!
Behåll ”att:ena” Det blir bara jobbigt för dig ATT ta bort dem.