Another story I will republish written in 2010. Dear readers be my guest…

When kidsister whistled…

Have looked and looked at the ads in the newspaper today. It’s Mother’s Day tomorrow and the newspapers dominates by advertising about all the stunning gifts mom wants. Surely you would like to give mom the best thing you can imagine. To mom, your own little mom. I saw the world’s finest cake server shaped like a high heeled women’s shoe. How delicious! I should have been able to buy to my mother! But my mother will not get that cake slicer, that server, she isn’t alive anymore.

Suddenly I think of a rainy disgusting december day in the late 1950s. It started to approach Christmas and we, my kid sister Bittan and I wanted to buy some christmas gifts for the family. Don’t remember exactly how much our total assets were, probably it was around five crowns. It was not any big sums but we counted, searched all the hidden places for savings and decided to walk down town, to look if we managed to find something we could afford. 

We would buy for Dad, Mom, Stig and Rune. It was a long way to walk down town to Epa on Kullagatan, but if we didn’t go with the tram we had some more money to spend. Epa was the big departement store, with this new modern things as escalators. Escalator, how amusing but we didn’t dare to go twice ride a day. The risk of being seen and detected was great by the staff in the store, we two strange snotty kids without any adult company. But I still remember the joy of getting an escalator ride. Then we went around in the shops and looked watched and counted how much we could afford, and what idea we may get of any gifts.

As we stood and pushed our noses against a shop window in a store of a goldsmith, we saw a cake server. Oh, how nice it was. In frosted silver and with rose pattern on the entire shaft. Adorable! We still hadn’t bought a single item for anyone so we had the entire amount of money left. The cake slicer was expensive, very dear. It cost 2:45 kr. It was almost half of our total assets. Could we afford it?

I remember, we had to look around for a long time to find something for father and the boys, our two brothers. Which one of us who came up with the idea that we would buy something in common to Stig and Rune, I do not remember but we bought the smallest bottle of aftershave lotion for the boys. What father got I’ve forgotten ages ago. But hurray, we had left 2:45 so we could buy the awaited cake slicer. The lady in the shop probably understood our sacrifices because she made her best effort to make a beautiful parcel, wonderful paper and laces.

Now, we had no more money for the tram home, so the only option was…  walk home by foot. It had been dark for several hours, december the daylight isn’t many hours. None of us had a thought of we maybe were missed. We had walked around for a long time in the shops to solve the problem of the other christmas gifts, but the cake server was bought in a second.

Walking uphill to our part of town through a park, some dark streets and still a slight rain. We were tired, our feet ached, but the possession of the gift to mom, her cake server took most of the fatigue away.

At home we were awaited by a mother who sat looking through a window after us. There she often sat when she started to worry about where her ”kids” had disappeared. We already saw when we entered the dooryard we probably had a dusting to wait, and yes, mom was mad…….

This phenomenon from many of us is, if one has been really worried about someone, it often changes in a sense of anger when you realize the danger is over. And it was no sinecure to arrive home that evening. When mother told us how angry she was!

Then followed a hearing in detail …. what we had bought. In her anger she was convinced we had bought candy for most of the money. She would never understand and expect how much we had counted and divided the money, getting enough to buy her a cake slicer. She finally squeezed the secret out of us, about what we bought for the dad and our brothers. 

Yes, yes, she counted in some seconds, it was cheap, Mother could figure it out! But the rest of our money!? The pressure was tough, but we kept quiet. Probably she had pushed us too hard by now, we could not find anything to sneak off any longer, so my kidsister  almost cried; -You ever never get to know what your cake server cost  anyhow!! 

Never I have seen mother so overwhelmed before, and she swallowed the remaining scolding she had waiting for us.

Då Bittan, lillasyster inte kunde hålla tyst

29 maj 2010

Har suttit och tittat på annonserna i tidningen idag. Det är mors dag imorgon och tidningarna svämmar över med reklam om allt fint mor önskar sig. Visst vill man gärna ge mor det finaste man kan tänka sig. Till mor, sin egen lilla mor. Jag såg världens finaste tårtspade formad som en högklackad damsko. Vad läcker! Skulle jag nog kunnat tänka mig köpa till mor. Men min mor kommer inte att få den tårtspaden….

Kommer att tänka på en regnig disig decemberdag i slutet av 1950-talet. Det började närma sig jul och vi, min lillasyster Bittan och jag skulle inhandla julklappar till familjen. Minns inte exakt hur mycket våra samlade tillgångar var, men vill minnas att det var runt fem kronor. Det var inga stora summor men vi räknade ihop, letade i alla gömmor och traskade ner i stan. Vi skulle köpa till far, mor, Stig och Rune. Det var långt att traska ända ner till Epa på Kullagatan, men om vi inte åkte spårvagn hade vi lite mer pengar att köpa för. Epa låg vid konsul Olssons plats i nuvarande Nordeabanken-huset. 

Man kunde passa på och åka rulltrappa, men vi vågade bara åka två gånger per man. Risken att upptäckas var stor, två snoriga ungar utan vuxet sällskap. Men jag minns fortfarande glädjen att få åka rulltrappa. Sen gick vi runt i affärerna och tittade och räknade vad vi hade råd till.

När vi stod och tryckte näsorna mot ett skyltfönster i en guldsmedsaffär fick vi se en tårtspade. Oh, så fin den var. I nysilver och med rosenmönster på hela skaftet. Bedårande! Vi hade fortfarande inte köpt en enda sak till någon så vi hade hela kassan kvar. Tårtspaden var dyr, jättedyr. Den kostade 2:45 kr. Det var nästan hälften av våra samlade tillgångar. Hade vi råd till det?

Minns att vi fick leta runt länge, länge för att hitta något till far och pågarna, våra två bröder. Vem av oss som kom på idén att vi skulle köpa något gemensamt till Stig och Rune minns jag inte men vi köpte en mini-liten flaska luktegott till pågarna. Vad far fick har jag glömt för längesen. Men hurra, vi hade kvar 2:45 så att vi kunde köpa den hett åtrådda tårtspaden. Damen i affären förstod troligen våra uppoffringar för hon lade hela sin själ i att få till ett vackert paket.

Nu hade vi inga pengar till spårvagnen hem heller utan att det var bara att traska hemåt. Det var mörkt sedan flera timmar, men vi hade inte skänkt en tanke på att vi var saknade. Vi hade gått runt länge i affärerna för att lösa problemet med de andra julklapparna, sen var ju tårtspaden inhandlad i ett huj.  

Uppför Hälsan och genom Kopparmölleparken, sen var Hjälmshultsgatan och Grubbagatan passerade. Vi var trötta i benen, men innehavet av tårtspaden förtog det mesta av tröttheten.

Väl hemma mottogs vi av mor som satt i badrumsfönstret och spanade efter oss. Där satt hon ofta då hon började vara orolig för var vi ”ungar” höll hus. Vi såg redan då vi kom in på gården att vi hade en avhyvling att vänta. Mycket riktigt. 

Fenomenet för många av oss är ju så, att om man varit riktigt orolig för någon/något övergår det ofta i en sorts ilska när man inser att faran är över. Och jodå, det var ingen sinekur att komma hem den kvällen. Som mor skällde!

Sen följde en utfrågning i detalj vad vi köpt. I sin ilska var hon övertygad att vi köpt godis för merparten av pengarna. Hon skulle bara anat som vi fått räkna och dividera för att få pengarna att räcka till alla.  Vi fick till slut klämma fram med vad vi köpt till far och pågarna. Ja, ja det var ju billigt, det kunde mor själv räkna ut! Men resten!? Pressen var hård på oss men jag tänkte inte skvallra. Till slut hade hon presssat oss så vi inte kunde hitta något att försvara oss med längre, så avslutningsvis klämde Bittan ur sig; -Du får ändå aldrig reda på vad din tårtspade kostade!! Jag har aldrig sett mor så överrumplad förr, och hon blev dödstyst, svalde resterande bannor som hon hade på lager.