Jag vann gårdagens spel! Yippie! Vad jag är bra…. Och ni ska inte tro det är på grund av mina enorma kunskaper i bridge som hjälpte mig på traven….nej då. Ren och skär skicklighet!!! Visserligen hade jag en liten svacka då jag till att börja med inte mindes alla regler som hör till detta ädla spel, Uno. Men så småningom klarnade det. Det surrade i luften av alla regler som vi använde då vi spelade då barnen var små, samtidigt som det även rapporterades om nytillkomna regler som enligt deltagarna var helt ”comme il faut”, internet-regler kallade de dem. 

Först var det med en viss tveksamhet jag berättade var kortleken förvarades, men då jag insåg att om vi spelar Uno deltar alla i spelet. Och undviker att en av gårdagens gäster sitter övergiven i soffan nynnar och läser ”fejan”, för att sedan välta omkull och snarka så hen låter i hela huset. Nej på detta viset involverades alla i juldagens sällskapsspel. 

Jag beundrar samtidigt glytta-glytten på min vänstra sida som, trots att han ett otal gånger fick berätta för mig om det var grönt eller blott ett blått kort jag höll upp framför honom, inte använde den informationen för att sänka mig. Han fortsatte spelet som om han inte hade en aning om vad jag hade på hand. 

Mitt förslag att vi skulle bara ha tre färger – rött – gult – och den ”andra” som jag omöjligt kan skilja på, med mina tradiga ögon, nedröstades omedelbart. Du får träna menade de, jaha, vadå träna? Att resten av livet ha begränsningar. Det vet jag redan… lika väl som sonen menade att jag skall träna att promenera utan mina ”pinnar” som jag kallar mina stavar. Jaha….och falla omkull ”gånger ofta” på grund av att jag inte ser var jag sätter fossingarna? Ja – man kan träna på att falla snyggt menade han… visst är det trevligt med framtidsvyer, framtidsutsikter… 

Diskussionerna gick emellanåt väldigt höga om vilka regler som skulle användas när och mot vem…. sonens vistelse inomhus under nattsömnen hängde löst ett tag, alternativet för deras del är ett dragigt växthus, men  jag har lärt mig att ibland ska man bra knipa käft. Och det blev mitt vapen, det som gjorde att de inte uppmärksammade hur jag satt och smög mig till två snygga ronder, och gick ut som segrare i denna julens sällskapsspel. 

Jag är så glad att det fortfarande finns utrymme för lite gammaldags spel. Fia med knuff och sådana roliga sällskapsspel att samlas runt. Gästerna erkände att de var inte i sin bästa form igår, de hade vakat hela natten över ett annat spel hemma hos dem. Så visst såg de lite ”mosiga” ut då de kom. Men imorgon är vi tillbaka i vardagen igen. Slut på Aladdin-askarna och sällskapsspelen. 

Jag har försök tala med Siri idag. Siri, den där anden i min mobbe. Men jag tror hon är inte skapt för en så’n som jag. Jag har provat att få henne att spela upp min bok på Storytel. Hon startar appen, men då jag ber henne spela upp boken, får jag veta att jag inte har någon bok på Storytel. Nähä, men jag kan JU själv starta och lyssna…så det vet jag att jag har…… däremot en massa dravel om att hon drömmer om det eller det…jag är inte intresserad vad denna ickehumana varelse drömmer…. hjälp… hur gör jag. Om jag vill spela upp min bok måste jag gräva fram mobben ur ”lomman” med mina nedkladdade händer, där jag står och rullar köttbullar! Men jag kan be Siri ringa upp maken, ja till och med ”facetima” honom, det kan Siri. Men starta uppspelning av boken, det fixar hon inte. 

Jag såg ungdomarna satt och pratade med sina Sirisar igår, visserligen bara nonsens, men ändå. Det är kanske början till att prata och få henne att hjälpa mig…. annars slänger jag ut henne…. 

Boken jag för tillfället läser heter Smuts. Och då jag ber Siri att spela upp ”Smuts” svarar han att hon inte kan hitta någon ”Smiths”… jag provar att ändra på mitt uttal, men ingen framgång. En av ungdomarna föreslog att jag skulle lära Siri det där som kristianstadsdialekten har – önivörsöl-vököl’n. (läs universalvokalen, men uttala den önivörsöl-vököl’n). Så blir det lättare senare i livet att samarbeta med Siri. Nu känner jag att jag är ute på minerad mark, börjar starta eventuella dispyter om dialekter och deras vackerhet. Men jag får fortfarande starta min bok själv – ännu…. Jag tror jag ska se om det finns en bridgeturnering att delta i