Novemberljus

Förkylningarna har så sakteliga gett med sig. Näsan känns uppsliten av allt snytande, men den har i alla fall slutat droppa som en kran. Vi hade en annan kran som droppade här i huset. Duschen är lite svår att stänga helt. Man får ta i för att få den att sluta droppa. Försäljarna pratar så fint om keramiska tätningar och andra tjusigheter då man köper kranar, armaturer. Men trots allt är det som det alltid varit. Då man stängt kranen för det varma vattnet, hörs och syns inget dropp. Men plötsligt efter en halvtimme så ”siger” det fram en droppe, och en till….alltså stäng kranen… först ordentligt, sedan en gång till med rejäl kraft. Nu var det inte översvämning i hela övervåningen, men den vita fina badrumsmattan var inte trevlig att trampa på, splasch sa det när man klev innanför tröskeln. Det är inte så länge sedan jag var orsak till en sådan incident med vattendropp. Så jag lyssnar efter ljud som är nya eller ovana i huset. 

Då, för någon månad sedan, hade jag en ”klocka”, ett tickande som vi inte brukar ha i huset. Hörde det tydligt i närheten av spisfläkten. Lyssnade, slog på och av spisfläkten, men ingen ändring av ljudet.  Efter någon dag upptäckte jag att det var en kran som stod och droppade i duschen, och att jag funnit orsaken till den tickande klockan. Blev oerhört irriterad på mig själv. Sådant bör inte hända igen, lovade jag mig själv. När jag fått en varningssignal via ett ljud som var ”nytt” för oss. 

Och denna förkylnings-vecka då jag varit lomhörd, har jag varit extra uppmärksam så jag inte lämnat kvar någon droppande kran eller annat som annars lätt händer med oss skumögda lomhörda gamlingar.  Jag har lystrat och lyssnat så att gubben min smått varit orolig för mig, är hon på väg att bli knäpp? En sådan där ”stråltant”? Men en förklaring härom dagen var, att diskmaskinens timer ”hängt upp sig” och stod och tickade…. det ordnade vi med en ”norsk reset”. Dra ut elsladden och sätt in den igen…. nu borde jag väl känna mig nöjd, gjorde jag också. 

Trots detta mötte mig en plaskblöt matta i duschen, en kran som inte dragits åt tillräckligt… klarar vi att bo kvar hemma längre? Utan ständig tillsyn? Jag har bett sonen att alarmera om det börjar lukta för strongt hos oss då han kommer in i huset vårt. Nu springer han inte ned dörrarna för oss, så vi kan känna oss nöjda någon månad i taget…. 

Nu har vi gjort höstens fönsterputsning. Den som är ett ”måste” inför advent. Då vi ska plocka fram adventsljusstakarna. Sedan blir det en hel del tankar som dyker upp i skallen på oss allt efter som december och jul närmar sig. Varje år säger vi att vi ska dra ner på de obligatorier som vi bär med oss i livets ryggsäck. Än så länge är det inte så många traditioner vi lyckats slopa. Julgranen fick se sig om efter annan husly i fjol. Men annars så har vi sagt att vi gör bara det vi orkar och känner för. Och det är konstigt vad vi orkar då det blir ifrågasatt om vi ska ha kvar det ena eller andra. När vi var på Antikrundan igår checkade vi av vad vitkålen kostade per kilo. Underförstått att den dag vi hittar kålen hyfsat bra pris på, så köper vi för att tillaga brunkålen. Ett måste inför julen. Saffranspaketen låg störtexponerade igår, tog ett paket, en gåva från vår ICA-handlare. Även om jag köper den andra sorten då vi ska baka…..hörde ni…?….ska baka…. givetvis får vi ta en dag till lussekatterna. 

– Och sedan kommer vi ofelbart att tänka på barnbarnet som frågade oss för flera år sedan: 

– När är den där säsongen, farmor och farfar?? 

– Vilken säsong, undrade vi? 

– Där ni bakar all de där småkakorna? undrade ungen…  

– Jaha, du menar schackrutorna, Sonjas nötkakor, bondkakorna och mandelmusslorna? Ja de var just dem hon tänkte på och omedvetet slickade hon sig runt munnen… 

– Ja men det är ju till jul, upplyste vi…

– Aha…. men det är ju snart insåg barnet och ett varggrin lyste upp hennes ansikte… 

Så småkakorna får vi väl fixa…

Men det är även andra saker som vi sagt att det gör vi inte längre…. Så istället för att lockas av all reklam och köplusta, tar vi beslut om att det klarar vi oss utan, eller om det är svårt att släppa det helt så kan man köpa färdigt.

Man får repetera veckodag, onsdag idag?  Inte lika naturligt längre att man vet att det är den eller den dagen utan att tänka till. Förr hade vi en dagstidning på hörnet av köksbordet som låg och lyste oss i ögonen vilken veckodag det är. Har vi inte längre, den digitala blaskan släcks ner då vi ska läsa de senaste nyheter som publiceras på SVT Nyheter.

Klockslag?  Fixar vi genom en av all de klockor vi har runt om i huset. Har vi ätit middag idag? Ha ha ha… kan kanske tyckas som tokiga frågor men visst kan man känna ett sug efter något ätbart sent på kvällen, och då uppstår frågan ibland….har vi ätit middag idag eller har vi glömt det? Än så länge har vi inte glömt det någon dag, men vi är JU två om att hjälpas åt att komma ihåg. Däremot händer det att jag glömt den där kvällsmedicineringen av mitt insulin. Jag tar det alldeles på ”egen” tid utan samband av någon måltid. Första gången det hände mindes jag inte om jag tagit det eller inte. Jag beslöt att jag måste ha en metod där jag kunde kontrollera om jag tagit eller inte. Men hur gör jag? Skriva ett kryss i en kalender? Nej, funkar inte. Glömmer jag skriva krysset trots att jag tagit… hur göra? Jo, då jag tagit sista av sju uppräknade injektionsnålar söndagkväll, laddar jag om min lilla necessär med sju nya nålar. Det är vid ett flertal tillfällen jag tömt ut nålarna och räknat baklänges – söndag – lördag – fredag – torsdag… ja!!! jag har tagit medikamentet idag… 

Det där med middagar är också lustigt. Under sommaren är det gärna lättlagat och ”lätt” mat som står på menyn. Men när dagarna blir kortare och mindre ljusa så infinner sig en lust och längtan efter att laga och äta det där lite långkoksbetonade. Jag hade under vår vecka med host- och nysningar inte andra önskemål om mat än soppa. Så enkelt som möjligt … soppa alla dagar gick bra… men mot slutet av veckan var ärtsoppa en mycket mysig matstund, med varm punsch. Kändes riktigt höstmysigt. I denna ”veva” bröts vår soppdiet för att övergå i lite rejälare mat. Och helt plötsligt blev det både kåldolmar, fiskpudding, fläsk och”lögadoppa” och ”rabbemos” i en lång rad av maträtter, gammaldags husmanskost. Lite småskrattande sa jag att vi kunde väl prova med lite modern mat en dag, pizza eller kinamat… 

Så nu får vi försöka att bli lite mer civiliserade och gå på lokal en dag… för tillfället sitter vi och söker information över hur mycket den avgift som kommer efter nyår blir. Hitintills har vi betalat 100:- per månad och capita, för att glo på TV och jag förmodar att lyssna på radio. Jag anser att jag med mina TV-timmar har gjort rätt för mig. Fyra timmar radio, och åtta timmar TV är tolv timmar á hundra spänn, alltså 8,33 per timme. Jag vet inte hur mycket man får för pengarna idag då det gäller underhållning. Men jag tror det är billigt… maken säger att den övergår från att vara TV-licens till att vara ”publik sörvis”-avgift. Han protesterar då jag nämner det med litet mer amerikanskt uttal. Han svär över att vi inte kan göra som norrmännen och som de gör med sin ”rikskringkastning”. Vi är väl inte Amerika… i vilket fall som helst, ska bli spännande att se hur mycket jag får betala för mina program efter nyår.

Jag tycker det är kul att försöka skriva och tala engelska. Inte länge sedan jag inte tordes öppna munnen och prova annat än svenska. Kändes fånigt att prata ett språk man inte behärskar. Men vissa stunder är det enda möjligheten att nå folk på annat sätt. Så prata…prata fel…prata mycket….och prata mindre fel… så småningom kommer man underfund med att det är inte så farligt att säga några fel här och där… därför fortsätter jag att översätta en del av mina skrönor här på mina sidor… jag ska ta en del av de jag finner småmysiga och prova att översätta. Jag har en del läsare som inte fixar annat än deras eget språk….engelska… en av dem gav mig en tillrättavisning en gång, då jag sade fel på engelska. Vi hade klått upp henne riktigt ordentligt i en bridgematch, och hon sade syrligt att jag hade använt ordet learn istället för teach…. jag sa att hon var välkommen med sina kommentarer då hon var minst lika bra på att tala mitt språk som jag var på att tala hennes…annars klarade jag mig med de lärare jag hade… hon är numera en av mina vänner, följare… så jag tror att jag ska skriva om smörklicken som dalade i samma takt som midsommarsolen…. den kommer …..snart