Planera, planera…..

Lär vi oss något på gamla dagar mer än att gnälla?  Jo, det ska jag tala om för er, vi kommer underfund med att JU mer man planerar desto enklare gör man det för sig. Kanske en senkommen lärdom men ack så välkommen. Fast för tillfället är planeringen som toppen av berget. Tid att börja titta en gång till och tänka lite mer realistiskt. Senaste två veckorna har det byggts en liten hög på golvet i sovrummet av prylar som vi absolut inte får åka utomlands utan. 

Mediciner, kanske jag klarar mig utan om det skulle uppstå en akutsituation. Men varför inte förbereda med dem. Däremot har tanken farit igenom huvudet på mig, vad göra om ficktjuvar snor min ryggsäck/handväska? Dubbla uppsättningar av allting? Nej det är en omöjlighet. Vem ska transportera allt det? Kläder för en vecka, lätt jobbat, bara räkna dagar och kallingar/trosor. Men det där viktiga, småsakerna. Mobilladdare, paddor så vi kan läsa tidningen, korkskruv, chipspåsen…. den senaste är väldigt skrymmande. Sist vi var i London köpte vi med oss några småpåsar. Det kändes så snopet då de var uppätna att det är bättre med inga påsar alls än en som är för liten eller en som utesluter möjligheter att ha en extra tröja. Påsen tar upp en halv resväska. Får nog gå tillbaka i skåpet igen. Ja ja, livet är fullt av besvikelser. Oj nu gnällde jag i alla fall…fy mej. Förlåt. 

Men planering av vår resa fortgår. Frukt att ha med? En liten flarra nånting i bussen? Behövs det? Stickning, mönster garner. Nedladdade böcker i mobben. Ska inte behöva offra vår surfpott på att ta hem fler böcker. Har maken bibbleböcker i sin mobbe? Herreminje, ska ni vara borta flera år tänker du kanske. Men de där små detaljerna som gör resan friktionsfri. Vi flyger inte så vi har lite transportsträckor. Och jag vet att man sitter inte och tittar ut över landskapet hela tiden. Såhär i packnings- och placeringstiden blir man uppmärksam på att det behövs en nyinvestering av vissa klädesplagg. Maken påstår att jag är ett vandrande skrik efter behov av nyinvesteringar vad det gäller kläder. Men nu behövde han ett par nya jeans. Åkte till affären i måndags. Ett artigt biträde frågade om vi ville ha hjälp. Jatack svarade vi och förklarade vårt behov. Biträdet sneglade på maken….storlek?… ja, de är ju proffs så det dröjde inte länge förrän han tog fram ett par jeans ur hyllan och höll upp framför sig. Han hade frågat strax innan om de skulle vara kroppsnära eller klassiska. Jaha, vad är vad? Klart de ska vara kroppsnära….de ska JU användas, inte bli garderobsvärmare. Men klassiskt? Hur var de? Vi tittade på jeansen han höll fram, tittade på varandra….och tittade en gång till på jeansen. Smala, ja tighta, och slitna hela framsidan ner över låren. Skrynkliga djupa veck ut från ljumskarna. De såg förfärliga ut. Maken hade tappat andan….men jag sa att om han köpte det par biträdet försökte prångla på oss, kunde han hänga dem i garaget då han kom hem och ta in de par som sedan en tid förpassats till garaget som trädgårdsbyxor. De är trots allt mycket snyggare än de par som killen försökte tala om för oss att vi borde köpa. 

Senare hittade vi ett par av modell klassisk som efter djupare studier ser ut precis som de som maken har till vardags. Klassisk betyder alltså i jeans-sammanhang lagom slitna, med en antydan till begynnande fransar längst ner i fållen. Nu är han förvirrad om han har de gamla, de han har nött ett par år, eller de är de nyinköpta han är klädd i….

Måndagkväll satt jag i min myshörna i soffan och hörde hur höstvädret var i antågande. Jag tycker vi har haft en enda lång period med strålande sol och värme. En period som varat från april till slutet av oktober. Detta är alldeles extremt. Aldrig upplevt något liknande. Men allt eftersom hörde jag vinden tog i. Satt och talade med en italienare, boende i Rom. Han sa att det var riktigt höstlikt hos honom. 17° C och blåsigt. men sa han, kommer det en svensk hit så badar han i Medelhavet även vid denna temperatur. så han slängde in en brasklapp att han visste att jag inte uppfattade det som höst med den temperaturen. 

Jag hörde tydligt hur det tog till och blåste hårdare och hårdare. Det slamrade i ventilerna i köksfläkten, som det gör då vinden ligger på från ett visst håll. Senare på kvällen började det regna också, vilket förstärker ljudet av höstrusk. 

Tisdagmorgon, tid för våra vanliga ärenden. Antikrundan, men även en snabb tur ner till stora staden för växling av valuta. Vi har snart vant oss vid det penninglösa samhälle vi numera lever i, då vi var på Väla dagen innan och åt en bit mat, såg jag att det var en restaurang som med en stor skylt talade om att: Vi tar emot BÅDE kort och kontanter. Alltså ett konkurrensmedel idag, de talar om att de accepterar våra pengar. 

Likaledes, då vi far utomlands är vi som småbarn. Vi har en viss reskassa och vi behöver ha det visuellt hur kassan krymper, hur vi närmar oss gränsen för vad vi har råd med. Många skakar på huvudet åt vårt ålderdomliga sätt att hantera pengar och framför allt valuta. Vi behöver se moneysarna för att veta om vi har råd till det eller detta. Därför denna tur till staden för att fixa valuta. Väl avstigna av bussen fick vi hålla i oss. Höststormen var på sin topp. Ett stort trafikdrama utspelade sig framför våra ögon då vi skulle korsa Järnvägsgatan. Det kom en keps farande i stormen. Såg hur allt folkvimmel och även trafiken stannade upp, liksom paralyserade inför att någon nyss förlorat sin keps. En jättestor långtradare fick bromsa in så den inte körde över kepsen. Bussar och bilar tycktes som om de ”höll andan”. En ung man gav sig tappert ut bland all dessa fordon, för att fånga upp kepsen och trafiken började rulla på igen. Kepsen återbördades till sin ägare. En äldre man som var turist. Eller senil. Man går inte ut i Helsingborg med keps i höststorm, om man är boende i staden. 

Min gamle bridgekompis Rune, saligen i åminne, berättade för mig att man kan inte ha keps och rollator i Helsingborg då det blåser. Sticker kepsen i blåsten, är reaktionen ofelbart att man tar sig åt huvudet med bägge händerna. Och då faller man omkull. Rollatorn mister sin funktion. Denne man som vi såg i tisdags hade inte rollator men väl en dramatenkärra. Undrar om han slog sig med den i huvudet då kepsen stack….. så håll i hatten om ni bor i blåsiga Helsingborg. 

Idag onsdag lyser solen åter, vinden har mojnat för tillfället. Luften känns krispig som en isglass. Vi ska iväg och spela bridge i eftermiddag. Problemet är att vi har bara hundralappar och de tar bara emot jämna pengar på bridgen. Inget smågrus. Så tior är de enda mynt de accepterar och tjugolappar. Jag får fara förbi affären och köpa några dixikola, så jag får tillbaka i mindre pengar än en hundring. Jag frågade förra veckan om de hade schwish…men nej det var inget som var aktuellt för den klubben…..ännu. 

Som ni kanske hör är pensionärslivet inget latgöra. Hela dagarna går åt för att planera hur man ska göra sig av med sina slantar. 

Och medan jag sitter här och skrönar fick jag ett mail där min engelske f.d.bridgepartner varnar mig för människor i folkvimlet som råkar ”bump into you” stöta ihop med mig. Det är ”pickpockets” ficktjuvar överallt, säger han. Hoppas att jag kan skriva ett mail till honom då vi är tillbaka i Sverige, att allt gått väl