Stavning är svårt, men lev livet!

Hur har ni det med stavningen? Jag tycker det är inte så svårt, med nutidens hjälpmedel. Men med stavar som ska vara till stöd och hjälp, det är ett eget kapitel. Jag har i många år känt att gå med stavar hjälper mig att ha bättre koll på balansen. Samtidigt som att jag upplever att jag kan gå lite längre. Ha ha, gå för långt är JU inte det man önskar, men att orka gå lite längre än utan ”pinnar” det ger mig lite ”pluskänsla”. Maken arbetar febrilt med mina ”pinnar” inför resan som stundar snart, nästa söndag installeras vi på hotellet (stavas det hotel eller hotell eller rentav hottell?) i Paris. 

Jag är medveten om att glömma mina stavar hemma vore fatalt. Kostar taxi överallt var vi ska förflytta oss. Har kommit underfund med att då jag har missat att ta med mina stavar, blir min gång mycket med spänd och jag är orolig att trampa fel. Struttig gång brukar man ange som en detalj i åldrande-processen. Men om man kan likna en ungdom liten stund till… vill man JU det. Eller hur?

Minns min brorsa som skämdes då vi skulle gå på Fredriksdals museum en solig vacker söndag, många år sedan. Då jag tog mina pinnar i samband med att vi klev ur bilen. Ah nä, menade han, ska du traska omkring med de där? Undrade han. Strunta du i det brorsan. Alternativet för din del är ….att sitta kvar i bilen…. log jag och tryckte ner honom i kängorna. Han gick lite snett bakom mig hela rundan, som för att markera att: henne känner jag inte… Synd brorsan, syskonskap hänger med oberoende om vad som händer. 

Detta var i stavarnas begynnelse som gånghjälpmedel. Idag ser man dem som en ganska vanlig syn bland oss de mogna ungdomarna. Men onekligen var jag nästintill pionjär med detta sätt att ta mig fram i London för fyra år sedan. I fjol var det inte lika uppseendeväckande, men fortfarande reste sig folk på bussar och tunnelbanor. Så lite handikappad ansågs man troligen. 

I torsdags, mors födelsedag, var det dags att fira. Lillasyster och jag brukar träffas den dagen då vi har möjlighet. Har blivit vår ”Mors dag”. En trevlig tradition, även om den inte är så förpliktigande att vi skippar våra ordinarie åtaganden. Så det har varit några år vi bara har noterat att  det var Mors dag idag. Men nu i torsdags pinglade lillasyster tidigt på morgonen. Jag hade inte hunnit igenom morgontidningen och slukat frukosten färdigt. Ska vi fira idag, undrade hon? Klart vi ska, menade jag. Jaha, vad ska vi göra frågade vi oss. Bestäm du erbjöd jag lillasyster. Smart sätt att slippa ta beslut…. erbjuda den andra. Jag hämtar dig om en halvtimme, sa hon. Ok, sa jag slök det sista kaffet. Snyggade till frisyren och tandborstning. Bank bank på dörren….hon var snabb.

Vi åkte in till sta’n, lillasyster visste ett kafé som hade gott rykte. Två Systrar hette det och det var kanske passande en dag som den här. Två systrar besöker Två Systrar. Nu fick jag den påtår som jag inte hunnit hemma med den utryckning som blev. Ah, dessa människor som inte vet att sängen är som skönast mellan klockan 9.00 och 10.00 på förmiddagen. 

Vi njöt där vi satt i solen på uteserveringen, tittade på folklivet. I mitten av oktober är solen underbar, inte som den blåslampa-liknande heta sol som varit under sommarmånaderna. Det blev påtår och vi satt och småpratade. Om ditt och datt. Bittan berättade om en vän till henne som varit sjuk i cancer flera år. Nyss hemkommen från en av de tuffa behandlingar hon genomgått, hade hon läkarens ord som en av de bäst bevarade saker han sagt till henne: Lev livet! Hade läkaren rått henne. Och jag kände, då Bittan berättade detta att, ja, den läkaren hade lyckats få sin patient att höra just dessa ord ibland alla tråkigheter som man omges med under dessa förhållanden….lev livet!

Plötsligt sa lillasyster, jaha, vad gör vi nu? 

Förvånat stirrad jag på henne, vadå vad göra? 

Ja, undrade hon. När ska du senast vara hemma, undrade hon? 

Jag måste hem till klockan 23.15, sa jag. Klockan var bara vid middagstid ännu.. jag har inte mitt insulin med i ryggsäcken, sa jag. 

Okej, menade syrran. Ska vi Tura?

Vadå Tura, undrade jag. Har vi inte firat färdigt. 

Nähä, sa hon. Vi har inte haft riktig ordning på den här dagen på flera år, så här bör firas bättre än så här. Och ja, nog hade hon rätt. Men Tura? Jag var inte klädd för att åka ut och dinera. Inte klädd i dansk-börsen heller. Kände ett visst motstånd att göra något så oplanerat. Mina kära stavar hade inte fått följa med heller i samband med den snabbutryckning som gjordes. Så jag tänkte, hur klarar jag mig ur det här? Plötsligt ringde orden i öronen på mig, orden lillasyster sagt en stund tidigare: lev livet! Jag bejakade hennes planer på en fortsättning på dagen men ynkligt erkände att jag inte var något ”gåare” utan mina stavar. Kan du låna av mig, sa hon. Jag ska ändå hem och ställa bilen och rasta hunden en sväng.

Hemma hos syrran sökte hon fram ett par stavar. 

Men oj så fina sa jag. 

Har jag fått av dej, svarade hon. Inte för att jag mindes att jag gett henne ett par stavar men jag betvivlade det inte. De detaljer jag kräver av ett par stavar fanns där. Så möjligheten att en som visste vad de köpte hade gett henne dem. Jag använder dem inte sa hon så du kan få tillbaks dem.

Nu övergick vi till vidare planering av dagen, vädret lockade oss att göra dagen till den fest vi ville ha, det var JU trots allt Mors dag. Så jag föreslog buss ner till färjorna. Nej, menade syrran. Det blir en taxi. Oj då, där översteg jag en gräns. Åka taxi mitt på dagen, nykter… men vad då? Lev livet! Lite tvehågsen ställde jag mig till förslaget att tura med de stora båtarna. Men plötsligt mindes syrran att Aurora var på varv, för den vanliga översynen. Aha, ingen av de andra båtarna lockar till att sitta många vändor. Så iväg till sundsbussarna. Vid biljettkassan stod två damer som först köpt biljetter sedan ångrat sig och skulle avstå från sin resa. Ville sälja tillbaka biljetterna. Kassörskan beklagade att det gjorde hon inte, men menade att de var giltiga i tre månader, så de kunde använda dem nästa gång. Damerna var inte intresserade av det alternativet. Jag sa att vi köper dem av er för en hundring. De hade betalt 118:- pistoler för dem men antog erbjudandet. Snåljåparna, jag och min syster log och kände oss mycket nöjda med vårt kap. 

Satte oss i väntrummet. Då sa lillasyster: det var inte som fars hatt! Oj då, kände hon till den historien? Den när far var på realisation, hittade en slokhatt han gillade, gick fram till biträdet och gav honom en tiokronors-sedel, lite sådär chevalereskt försökte han även pruta på hattskrället, för han sa till expediten: du får en tia för hatten, inte ett öre mer. Det passar mig utmärkt svarade biträdet, för den hatten kostar 9,75:- min far prutade alltid…på allting.

Sedan snabbt över sundet. Blomsterhandlarna har sina blommor utspridda över hela torget så det blev att strosa och njuta synen av blomsterprakten. Vi hade ännu inte riktigt bestämt vart vi skulle ta vägen. Men jag är övertygad att lillasyster hoppades att jag skulle föreslå Hyacint på torget. Vid affären Brostæde-is var bänkarna fortfarande inbjudande utplacerade. Vi satte oss en stund, kände inget jäkt, ville båda att vi skulle vara överens om vart vi skulle ta vägen. Jag kunde gå långt med mina nyfådda stavar. Så inga problem för min skull. Vidare upp mot torget, in på Hyacint och beställde våra smørrebrød. Dejligt, med ett glas svalt øl till syrran och ett glas svalt vitt till mig.

Eftermiddagen rullade på och under samtalets gång tror jag att jag sa: lev livet minst ett dussin gånger. De gånger då vi trevande undrade om det var passande att tycka eller tänka som vi gör. 

Men Luther har en fast plattform på våra axlar, där han sitter och har många synpunkter på vad som är passande att göra eller inte. Jag undrar om Luther levde livet? Han fick på moppo för sitt nytänkande i alla fall. Men han kanske uppfattade det som om han levde livet på det viset.

Medan jag har suttit här och orerat, har maken kollat mina 4 par stavar och visat mig i vilket skick de befinner sig i. De blir ett par som inte varit utomlands förr som följer med på bussen. Sedan lånar  jag makens som går att fälla ihop och ha i en resväska. De får åka med som reserv. De har dels resvana, dels är de enda par vi äger som är så korta ihopfällda. Om jag tappar bort mina vanliga är jag inte så handikappad, om jag har ett par extra. Så brorsan, du får inte följa med till Paris och skämmas över mig. Du får sitta hemma. Jag kanske skickar ett vykort…..får se