Häromdagen då vi skulle in till sta’n för ett av de där besöken jag talade om igår beslöt vi åter igen oss för att ta bussen. Att köra bil inne i stadskärnan, och att hitta en lämplig parkeringsplats är näst intill omöjligt. Tycker vi. Vi är förmodligen inte insatta i alla möjligheter som finns. Men då jag gillar att åka buss och tåg tar vi gärna dessa kommunikationsmedel.
Maken skulle besöka sin tandläkare och jag hade hotat lillasyster med en visit. Så beslutet att ta bilen in till parkeringen vid vår dagligvaruhandel, den vi brukar försöka att minska ner till veckohandelsaffär, accepterades av maken. Bussen därifrån, vidare in mot staden. Då vi precis parkerat såg vi bussen lämna hållplatsen. Vi utbytte en blick, scheisse sa jag (die Dame, die Deutsch spricht). Men mister du en står dig tusen åter. Vi var ute i så god tid att det var i själva verket bussen före vår planerade vi missade! Så ingen skada skedd. Tandläkartiden var inte i fara. Då vi strosade bort mot hållplatsen kom ”vår” buss, som nu var på väg mot ändhållplatsen för att vända. Vi hoppade på och fick härmed en liten extra-tripp. Kändes absolut inte fel i den hårda blåsten. Att slippa stå och bli rufsig i håret. Bort till vändpunkten. Kul att titta på folk och lyssna…..fy mej….men jag kan JU inte stänga öronen.
En dam tjoade och bad chauffören göra ett extra stopp vid en hållplats som passeras av den buss vi åkte. Ingen reaktion från chauffören. För miljondelen av en sekund tänkte jag hjälpa henne att tjoa. Men hejdade mig i samma stund. Då jag insåg att anledningen damen ifråga sa sig ha, var att det gick mycket snabbare att byta till ”ettan” om han stannade där!? Denna hållplats som inte finns med i hans körplan. Då han svängt runt hörnet hade vi buss ”ett” strax bakom oss. Och den stannade på sin ändhållplats cirka tio meter bakom vår buss. Enligt damen stannade de direkt efter varandra om hon fått sin vilja igenom, och hon hade sparat ungefär femton steg. Bägge bussarna var i god tid enligt tidtabellen så chaufförerna gjorde sig ingen brådska.
Nu var damen ifråga ingen mobilpratare, hon hade sin rollator att hålla i ordning på. Annars hade hon hunnit ringa flera vänner eller lägga ut på Facebook hur nonchalant hon blivit behandlad, innan bussen for vidare med damen ifråga.
Även vår buss startade in mot stora staden. Vi var först ensamma i denna stora buss. Efter en stund klev de på två tjejer i tjugo-femtio-årsåldern. Ni skulle bara veta hur besvärligt det är att gissa åldern på folk numera. Om det är så att ålderstecknen inte blir lika tydliga som tidigare, eller om det är min bedömningsförmåga som falnat. Men dessa kvinnor som äntrade bussen var ensamma. Trots detta talade de hela tiden, högt och ljudligt. Jag ville egentligen inte höra deras banala pladder, bara njuta av bussresan.
Men då jag råkade höra en av dem tydligt informera sin samtalspartner att: också tvättade jag händerna…. !!! Då vände jag mot maken, log mot honom och sa: jag är så glad att du finns, kan åka buss med mig så att vi kan sitta här och tiga tillsammans. Inget stressande mobilsamtal som visar medpassagerarna att jag har minsann vänner….. eller vad det är som är så tvunget med dessa samtal. De generar medpassagerarna, men framför allt gör de att du inte längre har din tid för dej själv.
Idag då jag pinglade väninnan fick jag till svar: jag sitter på bussen….är det något viktigt??? Alltså hon, min väninna törs åka buss alldeles själv utan att måsta ha någon att hålla i handen då hon är ute i ärenden…. bra gjort väninnan
Nu får jag se om hon pinglar då hon kommer hem…..
Margareta
Inte pinglade jag tillbaka! Hade för mycket att stå i! Skulle ju ha besök senare på eftermiddagen. Då kan man inte sitta och prata över en timme, och kanske mer därtill.
Att åka buss är jag en fena på. Vågar till och med slå till benen på den som har fötterna på sätet. Så snart åker jag väl på en snyting!