Hur långt är ett liv?

Ja är det tillåtet att tänka så? Att fundera hur långt ett liv är? Har den senare tiden fått många tillsägelser att inte prata strunt då jag ifrågasätter om vi/jag lever så länge att det är lönt att göra diverse investeringar. Ifråga om tekniken runt datorer och mobiler har vi/jag lugnat ner oss. Vår lilla avlöning räcker inte att köpa en ny mobbe. Jag undrar om det har kostat en och en halv månadslön för att köpa en telefon förr? Någonsin? Om jag riktigt gnuggar mina minnesceller kommer siffran 300 kronor upp i mitt huvud för att installera en telefon, då jag började mitt vuxenliv, men då hade vi en veckolön på runt tvåhundra pistoler… Alltså installation av en telefon kostade runt en och en halv veckas arbete. Visserligen ingick inga fria samtal, abonnemanget kostade, men det är samma idag. Så den investeringen får vi avvakta med…. även om de lovar evig lycka om man köper ny mobbe… 

Ha ha, som ni hör är jag lockad. Men jag får försöka stå emot. 

Däremot blir man ibland ”piskad” till vissa andra, som jag kallar dem, investeringar. Och om man ser till uttrycket jag använder om vad jag är piskad till, framgår klart och tydligt att denne här är en riktig ”miser” snåljåp. Ja ja, jag erkänner. Men tycker att jag har kläder och skor så det räcker för detta livet. Men kan ni tro! Mina skor är finito. Kan inte gå så många mil till… mina go’a sköna Lacoste-skor i mjukt skinn och med den anpassning så att de satt som en handske på foten. 

Men hallå! Såg ni det roliga??? Ska det sitta som en handske om foten?, lustigt som jag kan underhålla mig själv. Hurra vad jag är bra, kan trivas i mitt eget sällskap. Och småskoja. 

Men nu har dessa ”skossar” som de hette, då man talade med barnen om dem, nu har de fått stryka på foten (!) för ett par efterträdare, nej förresten läs två par efterträdare. Ni vet den där ambivalensen som uppträder då man står där i affären och biträdet övertygar en om att man är lika vacker i ”bägge båda” paren skor och man kan inte bestämma sig. Så två par blev det. 

På vägen hem vandrade miserns tankar…… 34,75:- …… ja så mycket kostade mina vita fina pumps med klack… de jag lyckades tjata mig till då jag skulle konfirmeras. Klänningen som syddes för tillfället ifråga av vit yllemuslin, syddes som kjol och blus. Då kunde man få mer användning av plaggen även var för sig. Man gick inte omkring i en bländvit klänning så ofta, det var JU förbehållit konfirmander och brudar. På detta vis blev slöseriet med ”konfa-kläder” lite lindrigare.

Kan fortfarande höra muttrandet från min far. Han tyckte detta med konfirmation var det mest idiotiska påfund. Ingen av mina bröder hade genomgått detta, och nu satt han där och ombads att lätta på plånkan, så hans lilla tös skulle transformeras till en av dessa tokiga ungdomar. Som blev konfirmerade…. blev hon annorlunda? Men en dyr historia för mina föräldrar blev det, ungen skulle JU ha ett armbandsur också! Skorna har jag inte glömt, de skavde som s-t-n, och blev förmodligen aldrig utslitna. Även om de var köpta på Oscaria, som var en stor skoförsäljarkedja, så var de inte fotvänliga….

Nu har i alla fall detta gårdagens skoköp utmynnat i en massa aktivitet inom hemmets fyra väggar. Jag har bestämt mig för att ”gå in”  nyförvärvet inomhus och utomhus så att de inte är sprillans nya då jag ska ut och resa. Maken har förbjudit mig att smyga med de gamla sköna go’a, dock icke vackra, men jag har JU en egen ryggsäck. Där jag packar vad jag vill…. Men, hör ni?  Jag går omkring huset med ytterdojor! Måste då ha både strumpor och skor. Eftersom jag annars alltid är som blåsippan uti backarna, varken skor eller strumpor på då jag är inomhus, känner jag mig instängd och begränsad. Jag som älskar min soffhörna sittandes med fossarna uppe i soffan, kan göra det även med skorna på, de har JU aldrig blivit smutsiga, men det känns syndigt, obekvämt och otillåtet, 

Maken kom just förbi och frågade ”kan jag få kasta dessa skor nu”? Mina sköna fina Vagabond, mina x-föregående älsklingsdojor, som har stått som assisterande om om…. men även de var slut…så jag höll för ögon och öron, och sa: släng dom då…snyft, mina vagabonder…. kände hur en saknad spred sig i bröstet på mig. Han (han den där maken) har troligen gått igenom mina skor, för han var förbi och frågade om jag visste om att jag ägde de här ljusa sommarskorna han fått ögonen på, de ljusa flätade konstfulla mjuka skinnpumps med öppen tå. Jag såg tydligt där han stod med dem i händerna, hur han kände och njöt känslan av det mjuka följsamma skinnet.

Jodå, de visste jag mycket väl. De inhandlades till väninnans bröllop, och hade sedan burits på sonens och dotterns bröllop. Han synade sulor och klackar och undrade om de passade fortfarande… Jag tror de klarar ett evenemang (läs event, ni som inte förstår evenemang) till svarade jag. Så de klarade sig från hans evinnerliga slit- och slängmentalitet. Vad han däremot inte riktigt inser är, att jag igår införde två par dojor i huset och han har bara lyckats få kasta ett par…..så nu leder jag.

Men samtidigt är jag väl medveten att det ställer ett visst krav på mig att inte få låta dessa stå outnyttjade.  Jag får traska runt med dojorna lite mer. Så de får trampa Champs-Élysées, kanske även få åka en tur på Seine. 

Föreslog för en stund sedan att jag hade uppskattat att bli bjuden på en lyxig söndagsmiddag någonstans. Jaha kontrade maken, om vem skulle stå för de fiolerna, undrade han? Ja alltså jag har inga moneysar. Jag var och handlade skor igår…… Maken påminde mig om hur svårt det var att hitta ett näringsställe i sta’n en söndag. Vi hade försökt förr…det var begränsat utbud. Men jag menade att det var inte tvunget med sta’n, Tunneberga gästgiveri eller något liknande dög ypperligt till mig. Han tittade på mig, iddes inte formulera ett svar…… men erkänn att det var ett snyggt försök från min sida. Nu blir det hemmalagat.