Jag vet ett ställe, som bara dräller av kantareller…

Jag vet ett ställe som bara dräller av kantareller. Ja nu poppar den där gamla slagdängan upp i huvudet på mig. Jag har träningsvärk i bakhasorna, efter att varit bort i backen där det visserligen växer en och annan en, men som inte heter enebacken. Däremot heter den Gemacken. Ett lustigt namn som troligen har samiskt ursprung. Men träningsvärken gav i alla fall några liter svamp.

Sommaren lider mot höst här uppe i norr. Daggen lämnar inte skuggan längre. Fukten i luften stannar kvar i och på markerna. Rävrumpor syns i björkarna här och där. Detta fenomen som jag inte sett så tydligt i södra delarna av vårt land, att en kvist mitt på den i övrigt gröna björken plötsligt en dag är alldeles gul. Det benämns som rävrumpor häruppe. Vi är faktiskt i dagsläget ägare av två präktiga rävrumpor i träden på vår tomt. 

Men med rumporna följer gula löv som släpper och dalar ner på marken. Och lurar mig då jag letar svamp. Jag kan tydligt känna hjärtat skuttar till då jag ser en samling av dessa löv…..eller är det kantareller?? Får traska dit och kolla, nej det var inte löv denna gång. Så mums mums….fram med svampkorgen och plocka plocka.

Vi bjöd makens syskonbarn på en bit middagsmat i tisdags. Hon kom för att hämta sin  lilla barnryggsäck som vi gjort till henne. Som ”värdinnegåva” bar hon på en påse kantareller. Jag blev glad för redan då hade jag en tydlig värk i benen efter min skogspromenaden dagen före. Makens syster kom också på en tallrik mat. Och alla pratar om rikedomen som växer runt omkring oss, detta skogens guld. Mycket vill ha mer, sa mina föräldrar om detta fenomen att man aldrig blir nöjd. Jag hade fått lite älgkött som jag lagade en god gulasch på. Så nu gapar skafferiet tomt på lök och paprika.

Jag minns då vi hade Per och Mona som gäster här några dagar, för sådär tio år sedan. Mona var riktigt duktig på många sorters svamp, inte bara kantareller. Hon plockade och tillredde en måltid med sin skörd, en himmelskt ljuvligt god svampstuvning. Jag minns fortfarande att jag var misstänksam emot henne och hennes kunskaper, men vi lever ännu. Och jag minns hennes glittrande ögon då hon skrattande svarade att hon INTE hittat receptet i någon deckare… måste erkänna att avundsjukan över vissa kunskaper hos dessa svampkunniga gnager lite i mig. Men tänker man, det är bara att plugga. Problemet är att svampsäsongen är relativt kort….och vem ställer upp som försökskanin? Nej jag håller mig till kantareller. Tror jag….

Jag sa till min fransman, häromdagen, att det är ganska lustigt, mina brev till honom har nästan alltid en liten sekvens som handlar om mat. Ha ha, ja vi säger så om varandra då vi nämner varandra i umgängeskretsen, min fransman eller min groda, och han kallar mig vikingen eller ”Bernadotte” som är mitt alias i hans ögon. Kortdrottningen från landet med ett kungahus som stammar från hans land… Precis som på dessa sidor talar vi gärna menyer, alltid något matprat. Och jag tycker det är trevligt att berätta för honom om hur mitt tunnbröd som jag bakar häruppe, ersätts och omvandlas till älgkött där det ligger i frysen. Älg på kontinenten är JU lite exotiskt. Han berättar gärna om sina jakter på fasan och småvilt. Och hur han tillreder sina ”casseroles” med detta vilt. Så vårt matprat gör att man får lite idéer om annat än falukorv och potatismos. 

Vi har varit på utflykt till grannlandet. I måndags bjöd maken på en dagstripp. Ja jag säger maken bjöd på denna tripp. Det var mest han som satt bakom ratten. Tunneln över högfjället mot Mo i Rana var öppen i år. Sist vi kom där var den stängd för underhåll. Då vi passerade Umbukta en liten by strax inom norska gränsen, talade vi om att fika där. Umbukta var det ställe forbönderna stannade och övernattade vid då de gjorde sina handelsresor till Norge. Dock beslöt vi oss för att köra vidare till Mo och se om vi kunde få en smörgås och kaffe där. I Umbukta var alternativet våfflor. Därför vidare ner mot Mo. Och där fann vi ett fik med räksmörgås och kaffe. Mums fillibabba. 

Vidare ner längs E6:an. Jag sa om vi inte svänger av denna väg hamnar vi hemmavid. Men vi tog en väg över fjället till en ort som heter Korgen. Där svängde vi mot Hattfjelldal. Tydliga spår av nysnö på fjälltopparna skvallrar om att sommaren går mot sitt slut. Men vilka dramatiska vyer som vi fick se. Och vägar som var krokiga så vi stundtals kunde läsa på vår egen bils registreringsskyltar bak. På vissa ställen sa jag till maken; här är vägen så smal att dåligt två cyklister kan mötas…..än mindre en bil och cykel. Krokig och smal till trots så mötte vi både bilar och långtradare längs vägen. Jag erkänner att jag stundtals blundade med ett bankande hjärta. Då vi anlände Hattfjelldal hittade vi en bar som vi kunde få ett mäl mat. Pizzan kostade 249:- pistoler….tordes inte beställa en sådan. Kebebtallriken var tillagad med får som huvudingrediens. Jag älskar inte fårkött…så det fick bli kyckling. Den var god, det var bara det att den var nästan vegetarisk. Mycket majs och lite kyckling, men gott… Jag mindes den gången vi åt på en McDonalds-restaurang på Mo. Hamburgaren var mindre än gurkskivan… så mina förväntningar var inte högre. 

Då vi styrde kosan mot Sverige igen fick jag ansvara för körandet. Men nu var vägarna både rakare och mycket bredare. Jag behövde inte sitta och sikta och få träningsvärk i tungan då vi hade möte på vägen. En oerhört trevlig tripp, där man ser så tydliga skillnader mellan våra två länder.