Vad har jag att förlora?

Nu har jag inte skrivit…på länge. Och givetvis funderar jag…vad ska jag prata om? Men känner ändå att jag vill ”chatta” lite. ”Chatta” gör man på svenska…ha ha, och var kommer det ordet ifrån? När jag talar med min engelske bridgepartner frågar han mig – do you yack yack all the time and don’t listen to me – om mitt svar dröjer lite. Yack yack betyder att jag sitter och pratar med andra, ”chattar”. Han har inget bekymmer med att mitt under pågående samtal tvingas använda ett översättningslexikon. Ibland då vi snackar kommer det ett ord i skallen på mig som jag inte har den ringaste aning om vad det heter på engelska. Eller så kan jag ordet men kan inte stavningen. När jag skriver så här, löpande text gör datorn röda streck under de ord som felstavas, men ute på webben har jag inte den hjälpen. Så det blir ett evigt pauserande i chatten. 

Jag fick ett meddelande från bridgepartnern att jag borde spela med någon annan idag, då hans England spelar semifinal i VM-fotboll. Han menade att han kom om jag ville men kunde inte garantera att han skulle vara fokuserad. Jag svarade att om han inte visste det, så satt jag faktiskt och följde gårdagens match mellan Frankrike och Belgien medan vi spelade vår vanliga turnering. Men jag är kvinna och kan ”multitask”, göra två saker samtidigt. Så låt honom kolla matchen. 

Visst minns jag tydligt Sveriges insats i VM-fotbollen både 1958 och 1994. Hur stort det var. Och hur hela Sverige höll andan då de matcherna gick. Får väl spela med någon annan. 

Har en belgare, en riktigt duktig spelare. Han brukar fråga dagligen om jag är ledig. Är jag ju idag då. 

Vi hade verkligen roligt sist vi spelade, skrattade gott åt det hela. Michel, som är den bättre av oss, gjorde en dundertabbe. Förtvivlat bad han om förlåt, jag kunde se desperationen, hur han krälade i stoftet, i hans ursäkt. Nja menade jag, det var inget problem, bara det att han blev skyldig mig en middagsträff på en dyr restaurant. Förvånat menade han att det var väl en förträfflig idé på hur han skulle kunna gottgöra mig. Spelet fortsatte och han spelade en synnerligen bra hand. Frågade då om det kunde duga som plåster på såren för den tidigare missen. Ah nej, menade jag. Men det kanske var möjligt att jag kunde betala dricksen. Under turneringens gång spelade vi båda till belåtenhet och då vi avslutat sista brickan enades vi trots allt om att vi skulle dela notan. Michel sa att Paris var att önska framför Belgien och Sverige. Inget av våra länder hade något att skryta med i matväg. 

Så är livet på webben. Om någon undrar. Man har låtsasvänner. Imaginära vänner.

Tidigare idag berättade jag i ett mail för en vän om en händelse under gårdagen. Jag var in till ”stan” Tärnaby för att titta på mina vantar som har fortsatt sin resa. De är på utställning. De skulle vara på en 1-dags utställning häruppe i Tärnaby tidigare i våras, då stick-kursdeltagarna visade upp vinterns alster. Jag skickade upp mitt ”inneliggande lager” av stickade vantar. Nu har utställningen sträckts ut till över sommaren. 

Jag tycker det är så roligt att stickningen fått en renässans. Unga människor sitter och bedömer ullkvalitet och två- eller tre-trådigt garn. Och stickar både strumpor och vantar. Nu var jag in på utställningen och kikade på mina vantar….och ja de skötte sig fint. Och bland alla alster som visades, behövde de inte skämmas för sig. Vidare, efter vantbeskådandet,  upp till Konsum i Tärna. De har bättre kvalitet på sina grönsaker, så jag brukar passa på att handla sådant hos dem. 

Då vi klivit ur bilen och gick mot ingången, fick jag stanna till för en stund. Kvinnan framför mig råkade på en vän. Det blev en lång innerlig kram dem emellan. Jag stannade till, fick liksom göra en runda runt dem, om jag ville passera. Plötsligt blev de medvetna om att de stängde vägen för mig…. vände sig om och bad om ursäkt att de hindrade mig…. Inte hindrar ni mig, sa jag, jag bara står i kö att också få en så’n varm och go’ kram jag också, av den där snyggingen. Leende gick snyggingen fram till mig, tog mig i famn och jag njöt i fulla drag. Luktade gott gjorde han också. Sen skiljdes vi. Och om jag möter honom imorgon känner jag inte igen honom. Förmodligen minns han mig, tok-käringen. Han var ju ung och har förmodligen bättre minne än jag. Kvinnan han först kramades med småpratade med mig inne på Konsum senare. Hon var lite avundsjuk på min oblyga framfusighet. Men som jag sa….vad har jag att förlora?