Åskregnskurar kan vara häftiga och ymniga. Satt och lyssnade på min bok samtidigt som jag lade upp maskor till ett par äppelvantar. Ett nytt mönster. Med nya färger, passar bra inför stundande årstid. Om det blir någon frukt som klarar torkan. Vi har redan börjat planera för äppelmoskok då vi kommer söderöver. Havregrynsgröt kräver den smaksättningen, tycker jag. Vantarna minner också om kallare tider är i antågande även om det verkar näst intill omöjligt, denna sommar vi har i år.
Häruppe har vi inte använt någon lampa sedan vi anlände för 4 veckor sedan. Men idag drar det ihop sig till åskoväder.
Det skymmer såpass att jag måste tända en lampa för att räkna maskorna. Kommenterar till maken att nu kan vi nog vänta oss lite nederbörd inom närmsta timmen. Har inte mer än sagt det förrän det brakar loss. Blixtarna syns inte så tydligt i början, men mullret blir starkare och starkare. Samtidigt hör jag hur det närmar sig, mullrandet. Jag stickar vidare, gör min trevliga fläta som pryder de flesta av mina vantpar. Men sedan känner jag att jag måste…..typiskt att man blir nödig …..nu när regnet vräker ned. Kunde jag väl tänkt på för en kvart sedan. Men bli kissenödig i ”förväg” är inte min starka sida. Jag skjuter på det in i det längsta men….nej, jag blir tvungen. På med stövlar, fram med paraply och iväg. Det är verkligen skyfall, inte a la James Bond, men a la Niagara. Efter förrättat ärende och då jag är tillbaks vid stugan hängs paraplyn på storspiken, en sjutums-spik, bredvid dörren där mina gångstavar hänger.
Väl inne i stugan igen meddelas maken att: det regnar…. Som om han inte noterat det själv. Åskvädret för ett sådant oväsen, både med mullrandet och det dånande som uppstår mot takplåten på skorstenen. Vi får höja rösten för att höra vad vi samtalar om. Jag berättar för säkert tusende gången för maken att jag njuter i dubbel bemärkelse därute på dass när det regnar såhär häftigt. Dels att jag hann ut i tid, men även att ljudet på plåttaket av detta ösregn inger en trygghetskänsla som jag har svårt att beskriva. Jag upplever det som mysigt, och jag lider ingen nöd…..hörde ni vitsen?
Stickandet fortsätter och jag lyssnar på en bok, en bok om hur en kvinna så sakta håller på att mörda sin make, ingen bok för dem som är trött på sin respektive…
Lite knöligt med ett nytt mönster så koncentrationen måste toppas. Får pausa boken. Jaha, jag måste lägga till någon maska för att det ska stämma med mönstret. Så ja, nu kan jag slå på ljudboken igen. Visserligen säger de att kvinnor kan göra två saker samtidigt, men jag har märkt att jag inte bör lita på det längre. Så då jag ska räkna maskor pausar jag boken.
Plötsligt händer något framför mina ögon…. vad var det? En naken karl? Jaminnsann, en barfotaöverhelakroppen man passerar. Jag tittar upp, glor på klockan!! Är han på väg i säng? Mitt på blanka eftermiddagen?
Makens klocka har gått efter brandkäppen sedan vi kom hit upp. Vi har skrattat åt det. Klockan som han köpte i november därför att hans gamla klocka lagt av. Den var inte gammal den förra heller, vi hade kvittot med på inköpet av den. Men det var ingen idé att skicka en klocka på lagning nuförtiden, sa urmakaren. Istället skulle han ge oss ett ”bra pris” på en ny klocka. En nytt Seiko-ur inhandlades och det har fungerat hela sju månader. Men sen. Den är ofta en timme fel…eller två. Men den verkar aldrig ha stannat, bara går lite som den tycker. Skämtsamt hade vi sagt att det är besvärligt häruppe med en klocka som inte fungerar rätt. Här har vi dagsljus dygnet runt…hemma i Skåne går vi till sängs då det blir mörkt, men här…. Nu var min fundering om maken tappat tiden då det blev så mörkt under åskvädret?
Men nej han hade varit ute i ett ”nödigt” ärende han också. Jaha, jag hade JU räknat maskor och inte följt varje steg han tog. Men snälla vän tog du inte paraplyn som hängde på spiken frågade jag? Jodå det hade han gjort. Och om han låtit bli att göra det så hade det varit lindrigare….sa han. Vadå lindrigare frågade jag? Jo då hade han bara blivit blöt. Nu tog han paraplyn som jag hängt ”fel” väg, fällde upp den över sig och den samlade mängd som var inne i paraplyn gjorde honom dyngsur. Även kallingarna var genomblöta…så han var inte på väg isäng…bara på tork för att hitta ett ombyte som skulle göra honom mindre ”sur”. Men minen i ansiktet lät meddela att han inte fann mitt riggade skämt som roligt….och jag visste inte ens om att jag riggat något…
Av förklarlig anledning har jag ingen bild med i denna berättelse……
Margareta
Förlåt maken! Men jag fick ett rejält skrattanfall på din bekostnad.