Vi sitter vid bordet, har precis intagit vår måltid, fish and chips. Med den delikata tartarsås vi hittade recept till på nätet. Vi har inte måltiden inslagen i tidningspapper utan vi äter som hyfsat folk. Kniv och gaffel använder vi då vi jagar runt de gröna ärter som är ett måste till denna rätt. Sedan måste jag erkänna att jag gillar att norpa en fritt mellan fingrarna och doppa i tartarsåsen, slicka i mig den vinäger-cayennepeppar-starka smaken.
Sist vi var i Helsingör var det en man med i gänget, han tog in en tallrik med en fiskrätt då vi var och lunchade. Eller som danskarna säger, då vi åt frukost. Ha ha, då vi äter frukost äter danskarna morgenmad. Och då vi äter lunch intar de sin frukost. Lite blandade sätt att spise, äta från olika språk.
Mannen som beställt fiskrätten fick in en gigantisk tallrik med friterad fisk, som danskarna är specialist på. Bredvid tronade ett berg hemlagade pommes frites med en skål bearnaisesås till.
Vi satt bredvid varandra, och det kändes som han nästan behövde få mer plats för sin bautaportion. Snabbt och smidigt norpade jag en av hans frittar, urskuldade mig att den inkräktade på min plats, så jag hade bara tagit det som rätteligen (hörde ni vitsen?) tillhörde mig. Jag berättade för honom att i min värld var det enbart slinkiga spagettis och potatismos man kan ta in då man går på restaurang, om man vill få ha maten ifred. Allt vad crisp, pommes, chips och vad det nu heter är gjorda för att grannarna runt bordet lätt ska få sig en smakbit på ett smidigt sätt. Så tänk på det då ni går ut med vänner och bekanta.
Nu idag satt maken och jag och delade de pommes som låg kvar på uppläggningsfatet. Den sort vi hittat är torra fina spröda efter att ha tillagats i ugnen. Genom årens lopp har vi provat många märken, men dessa är de bästa vi hittat, än så länge. Maken vet att jag är barnsligt förtjust i att sitt och knapra på de små, enligt honom vidbrända frittarna som smyger i hörnen på fatet. Men jag försvarar mig med att de är inte så fettdrypande som pommes frites var för tjugo-trettio år sedan. Jag sa att om de hade varit den sortens frittar som vi har idag hade det nog inte blivit så många kortslutningar på elnätet i vårt hus. Skrattande tittande han upp och höll med. Men sa i nästa andetag, men vi såg till att de fick mat så de inte behövde lägga sig hungriga.
Han mindes hur han många gånger fick undersöka mystiska kortslutningar i barnens rum. Oroligt undrade vi om vi installerat armaturer som inte var säkra. Givetvis fanns där en skräck att man gjort något felaktigt med strömförsörjningen, och orsakat barnen skada. Men nej de var inte skadade, men deras lampor var trasiga. Ideligen. Tills den dag då maken insåg orsaken till de många strömavbrotten. Om man norpar åt sig iskalla djupfrysta pommes frites och lägger dem ovanpå lampan så de steks till läckra snacks, som de lärt sig tillverka själv. Då de tinar och kvarvarande olja utanpå frittarna sakta rinner ner och in i gängorna vid lampfästet, uppstår överslag och huset mörkläggs. Dessa tilltag smögs ofta med sent om kvällarna så det blev mörk. Om det hänt på dagtid hade det inte upptäckts lika snabbt.
Visserligen säger man att nöden är uppfinningarnas moder, men det var nog mer suget efter nåt godis. Nöd är vi övertygade att det inte var. I alla fall intalar vi oss det varje gång vi snaskar i oss pommes frites. Och en än gång sa maken att jag tror inte de fick lägga sig hungriga. Ett talesätt jag ofta hörde från min svärmor då hon bjöd till bords. Var så goda och ät, och passar inte maten får ni gå till sängs och krypa ihop så magen inte känns så tom. Alltså alternativet var ät eller ligga krokiga. Våra barn behövde nog inte ligga krokiga. Hoppas vi
Margareta
Jag hoppas att det inte var sista gången ni var i Helsingör!
Sån tur vi har haft att våra ungar inte behövt gå och lägga sig hungriga!